Runt om oss finns det personer som tror på olika gudar.
”Gud har talat. Låt Hans vilja ske”
Talaren håller upp sin hand mot Gud och ber honom skänka sitt löfte. Han nickar och håller sedan ut handen mot församlingen.
”Guds vilja är vår lag…” börjar han
”… och vi skall lyda!” fyller församlingen i.
Vissa tillhör världens religioner, medan vissa ingår i sekter. Frivilligt eller ofrivilligt.
”Han vill att vi offrar oskulden själv. Han vill att vi offrar ett barn.” säger talaren och ingen säger emot.
”Sun Hee! Kom hit!” säger talaren och församlingen delar på sig som floden gjorde för Moses i bibeln. En flicka på knappt femton år går sakta fram mot scenen där talaren står. Talaren sträcker fram sin hand och drar upp henne på scenen. Han sliter av hennes kläder och hon står helt blottad inför männen, kvinnorna och barnen som ser på scenen. Talaren ber Sun Hee att lägga sig ner och hon gör det.
”Guds vilja är min lag. Jag är offret.” säger hon och blundar.
”Nej min kära, ditt barn är offret.” säger talaren lågt och Sun Hee slår upp ögonen. ”Ni män som kan göra denna flicka bärandes på vårt offer kom fram. Låt Herren vaka över oss medan vi gör honom till viljes!” säger talaren och sju män stiger fram.
”Gud lovar er en plats hos honom” säger talaren och sedan får den första mannen tränga sig in i flickan som skriker av smärta av den våldsamma handlingen. Tårar rinner ner för hennes kinder och hon ber dem sluta men ingen lyssnar.
”Gud är med oss.” säger talaren och man efter man tränger sig in och gör ett försök att befrukta Sun Hee, en flicka på knappt femton år.
De gör absurda saker som ingen får reda på. Dessa sekter tror sig göra sin gud till lags.
Nio månader senare ligger Sun Hee på scenen igen, krystandes med ett barn på väg till världen. Hon har kommit att älska denna varelse, Guds lilla offer. En pojke kommer till världen, till sekten för att bli deras offer.
”Det här är Hui Saeng. Gud vill inte att han ska dö ännu. Han ska bli vårt offer som vi gör med som Gud vill.”
Sun Hee ser det hemska, hennes barn är Hui Saeng, hennes barns namn är Offer. Hon får som uppgift att ta hand om barnet så det inte dör. I smyg ger hon det även ett annat namn; Chin Mae, sanning.
Vissa växer upp i sekten utan att veta något annat eller ens ha en chans att fått välja.
”Sun Hee, varför kallar du mig Chin Mae när alla andra kallar mig Hui Saeng?” frågar den nu sju år gamla pojken. Sun Hee ser på sin son som är ovetande om deras familjeband.
”För att det finns hopp för dig lille Chin Mae.” svarar hon och ser ledset på sitt barn. ”Nu måste vi gå till mässan. Annars blir Mr Kang arg.” Modern och sonen beger sig från sitt rum till den stora salen med scenen och kommer precis innan dörrarna stängs.
”Gud har talat, Hui Saeng, kom, låt Gud se dig.” säger talare Kang och församlingen delar på sig och släpper fram pojken.
”Mr. Kang, kan Gud verkligen se mig?” frågar pojken ärligt och talarens uttryck ändras.
”Tig pojke. Gud vill inte bli ifrågasatt!” säger han och går och hämtar piskan med bambuskaftet. ”Ta av dig tröjan och stå rakt.” Pojken lyder och känner sen hur det svider till på ryggen. Men det är inte första gången. Hui Saeng är van.
De lurar folk att tro att det är så det ska vara, att de kommer till himmelen och får träffa sin Gud.
Chin Mae ska få följa med Sun Hee och handla mat. Resten av församlingen går inte ut så ofta och det är Sun Hee som har uppgiften att skaffa allt som behövs till att laga mat. Det görs en gång varje vecka. Den här gången får Chin Mae följa med, för första gången i sitt liv får han se hur det ser ut utanför församlingen. De åker bil och får högst vara borta i två timmar. När de kommer fram är Chin Mae överlycklig. Så många nya syner och intryck för den sexton år gamla pojken.
”Hjälp mig istället!” säger Sun Hee och ler lite. Hon vill att hennes son ska vara lycklig och hon vet att sekten är dålig. Hon har inte lyckats fly för det innebär dödstraff. ”Kan du köpa sju rättikor?” frågar hon och Chin Mae nickar som svar. Han får pengar och går sedan i jakt på rättika. Han hittar det och börjar plocka.
”Vill du ha en påse?” frågar en flicka som står bakom grönsaksståndet och Chin Mae nickar och ler lite. Han tar emot påsen av flickan och plockar sju rättikor.
”Hur mycket kostar det?” frågar han och tar upp pengarna ur sin ficka.
”Du får det gratis om du stannar och pratar lite.” säger flickan och ler. ”Det är så tråkigt att vara här!” säger hon.
”Okej. Jag tycker inte det är tråkigt. Det är första gången jag fick komma hit.” säger han och ser på den leende flickan.
”Okej. Vad heter du?” frågar flickan.
”Chin Mae. Du då?” frågar han henne.
”Jag heter Soo Yeon” svarar hon. ”Hur gammal är du? Själv är jag sexton!”
”Jag är också sexton. Men jag måste gå nu. Jag kanske kommer tillbaka nästa vecka om du är här då.” säger han lite blygt. Soo Yeon var riktigt söt.
”Jag är här nästan varje dag! Om jag inte är här är det bara att fråga någon. Alla vet vem jag är! Inte för att skryta. Det är bara att jag vuxit upp med dessa människor. Vi är som en stor famil. Vet du hur det är?” säger hon snabbt.
”Jag kommer tillbaka! Och jo, jag vet nog hur det är. Men nu ska jag gå. Hej då! Vi ses igen Soo Yeon!” säger han och springer iväg.
Världen får inte alltid veta när folk dödas inom sekterna. Det brukar ta veckor, månader, kanske till och med år innan sanningen kommer fram.
Chin Mae hade följt med Sun Hee till marknaden varje vecka i ett år nu och varje gång hade han träffat Soo Yeon. De hade berättat saker för varandra och blivit riktigt bra vänner. Soo Yeon hade kramat honom och berättat var kärlek var så gott det gick. Och allt det hon sagt hade Chin Mae reagerat på. Om det hon sa stämde så var han kär i henne. När han såg henne så blev han alldeles varm inombords.
”Jag gillar dig.” säger han och ser på henne. Hans hjärta dunkar hårt.
”Jag gillar dig också Chin Mae” säger hon och kramar honom. Han läger armarna om henne och drar in hennes lukt. Hon luktar vanilj.
”Mae-mae. Jag har tänkt lite.” säger hon och ser på honom. Mae-mae var ett smeknamn hon hade gett honom redan andra gången de träffats. ”De människor du bor med… Det… verkar som en sekt…” säger hon och han släpper henne.
”Vad är en sekt?” frågar han och hon ser på honom.
”Det är en grupp människor som tror på saker, som egentligen inte är en religion. Gud vill inte ha offer. Gud vill skänka sin kärlek och att vi ska sprida den vidare. Människorna du är mer… du måste bort från dem!”
”Inte Sun Hee! Hon har inte gjort något!” säger han lite förskräckt. En sekt? Kunde det verkligen vara så? Men Soo Yeon hade ju haft rätt om allt annat och lärt honom så mycket.
”Jag tror hon vet att det är en sekt. Du borde fråga henne. Och om hon vet borde ni fly!” säger hon och ser på honom.
”Jag ska fråga. Men måste gå nu. Jag kommer nästa vecka!” säger han och reser sig upp från bänken de satt på.
”Mae-Mae vänta!” säger Soo Yeon och ställer sig framför honom. Hon tvekar innan hon trycker sina läppar mot hans. Som en staty står han. ”Jag älskar dig. Jag vill att du ska fly.” säger hon och går sen.
När de kommer tillbaka går de till sitt rum.
”Sun Hee, är det sant att det här är en sekt?” frågar Chin Mae och ser på kvinnan som är hans mamma. Hennes ögon spärras upp. Efter ett tag suckar hon.
”Ja, men du får inte berätta att du vet.” säger hon.
”Varför flyr vi inte?” frågar han.
”Hittar de en, dödar de en.” säger hon och viker ihop en tröja som låg slängd på golvet.
”Sun Hee…” säger han och ser på henne.
”Det kanske är dags för dig att veta…” säger hon ganska lågt men han hör ändå.
”Veta vad?”
”Jag är din mamma.” säger hon och vänder sig mot sin son.
”Men du är ju bara lite över 30 år! Hur kan du…” säger han och blir avbruten.
”Jag blev våldtagen av sju män i församlingen. De ville att jag skulle föda ett offer till Gud och det barnet är du. Det är därför du har namnet Hui Saeng. Men jag kunde inte se dig som ett offer. Du har alltid varit en son för mig så därför gav jag dig namnet Chin Mae. För du kan ge världen sanningen. Du kan fly!” säger hon.
”Mamma…” säger han prövande men samtidigt känns det väldigt rätt.
”Chin Mae, du måste fly. Jag uppehåller dem. Fly, hämta hjälp!” ber hon sin son desperat. Han nickar som svar.
”Soo Yeon hade rätt…” säger han.
”Vem är det?” frågar mamman och ser sin son rodna. Hon ler lite i den konstiga situationen.
”En flicka jag pratat med. Det var hon som sa att det kanske var en sekt. Hon har lärt mig så mycket jag inte visste.” säger han.
”Möjligtvis vadå?” frågar mamman.
”Vad kärlek är, vad kristendomen är, vad sekter är.”
”Kärlek?” frågar mamman. Hon hade själv upplevt det. Det var en man hon hade träffat under fem år mellan hon var tjugo och tjugofem år. En man som hade älskat henne och tagit henne i sina armar. Det hade tagit slut när han fick veta att hon var i en sekt.
”Ja. Hon sa att ens hjärta börjar rusa vid bara tanken av personen. Att personens leende ger en hundra fjärilar i magen och att man vill vara nära personen.” säger han.
”Har du någon du är kär i då?” frågar mamman.
”Soo Yeon. Hon kysste mig idag.” sa han och log.
”Det verkar som hon har lärt dig lite mer.” säger mamman och låter tystnaden komma. ”Vi flyr nästa vecka. När vi är på marknaden.” bestämmer hon och pojken nickar. Inte visste han att ”nästa vecka” skulle komma så tidigt.
Mässan började och de gav den vanliga bönen om att följa Guds vilja. Sedan kom Guds meddelande.
”Sun Hee stig fram, visa ditt ansikte för Gud!” säger talaren och församlingen delar på sig.
”Gud har sett dig, hört dig och han ogillar dina tankar.” säger han när hon intagit scenen. ”Du behöver straffas.” Han hämtar piskan med bambuskaft.
”Blotta dig för Gud.” säger han och hon lyder. Kläderna far av och hon ställer sig rakt. Sedan hörs piskans ljud när de träffar hennes rygg. En, två, tre gånger. Sedan ett litet uppehåll och sedan kommer fem till, efter ytterligare fem efter det så faller Sun Hee ner på knä. Piskan far över hennes kropp tills hon är alldeles blodig och ligger orörlig.
”Gud har inte accepterat dig, Sun Hee. Gud vill se dig dö.” säger han och höjer piskan innan han ännu en gång låter piskan göra fasansfulla märken. Sun Hee var kanske redan död innan dem, men det var ändå ohyggligt att se för Chin Mae. Han springer till dörrarna, öppnar och springer ut. Innan dörren far igen hör han hur talaren ropar att de ska springa efter honom. Det sätter fart på honom och han springer för sitt liv. Hittar de en, dödar de en. Hans mammas ord far genom hans huvud. Han springer genom skogen, en genväg ner till vägen. Grenar far i hans ansikte, rötter far runt hans fötter och han ber till Gud, den Gud Soo Yeon berättade om, att han ska klara det. Han lyckas komma till vägen men han hör att de jagar honom. Han hör grenar knäckas inte så långt bort så han fortsätter springa, men nu på den släta vägen. Först nu märker han att han inte har skor på sig. Den kalla asfalten under hans fötter är hal efter regnet som hunnit falla. Han springer efter vägen för att han vet att han kommer komma till staden och marknaden. Förhoppningsvis finns Soo Yeon där också. Hon kan nog hjälpa honom. Han är utmattad men han fortsätter springa. Stegen hörs närmare. Han springer så fort han kan. Sen ser han en människa stå framför honom. Det långa håret känner han igen.
”Soo Yeon!” skriker han och flickan vänder sig om och ser på honom.
”Mae-Mae!” säger hon och ler innan hon ser männen bakom honom. ”SPRING!” skriker hon förskräckt. De springer tillsammans mot staden och just som de når gatlyktornas ljus skriker Soo Yeon till bakom Chin Mae. Han stannar och ser att en av männen håller ett grepp i hennes hår.
”Den här verkar betyda något för dig” säger han och syftar på Soo Yeon.
”Släpp henne!” säger han och ser tårarna i Soo Yeons ögon. Hon är rädd. Mannen tar fram en kniv och håller mot Soo Yeons hals. Hon börjar skrika av rädsla.
”Sluta! Snälla! Låt henne vara, jag kommer tillbaka, jag är ert offer!” skriker han förtvivlat. Mannen ler lite snett och skakar på huvudet och drar sedan kniven snabbt och Soo Yeon faller till marken.
”NEJ!” skriker Chin Mae och tårar rinner ner för hans kinder.
”Offret skulle vara oskuld och när du verkar umgås med flickor kan man ju inte vara säker på det. Att ta tillbaka dig skulle vara som att skänka gud en död ko. Det rätta vore att döda dig.” säger en annan av männen och mannen med kniven går fram mot Chin Mae. Förstelnad av skräck och säkert av kyla står han kvar. Ett blått, blinkande ljus och ett ljud som går att liknas vid en siren uppenbarar sig och mannen med kniven stannar upp. Chin Mae känner hur världen börjar snurra och faller sedan ihop.
Ibland lyckas folk fly från sekter, men så är inte alltid fallet.
Han vaknar upp i ett vitt rum och en vitklädd människa kommer in.
”Åh du har vaknat. Du har legat medvetslös i en vecka. Något måste ha chockad dig ordentligt för du har inga skador som skulle kunnat orsaka din avsvimning.” säger hon.
”Soo Yeon!” säger han och sätter sig upp hastigt.
”Flickan du var med mår bra. Såret var nog ytligt för att hon skulle klara sig. Hon hade tur. Gud måste älska henne.” säger den vitklädda. Chin Mae nickar som svar. Det här var ett sjukhus. Han hade aldrig varit på ett förut, men han visste att det var ett sjukhus han låg på. Sjuksköterskan slog på TVn åt honom och nyheterna var på.
”Polisens utredningar om den hemliga sekten fortsätter men hittills har de gripit tjugo män för våldtäckt och mord. Förhör håller på med alla som ingått i sekten. Tack vare en pojkes tappra mot när han flydde och en man som sett pojken springa för livet och ringt polisen kunde vi sätta stopp för de hemskheter som höll på. I deras lilla lokal hittades en kvinna som tycks ha blivit piskad till döds…”
”Får jag träffa henne?” frågar han sjuksköterskan.
”Din vän?” frågar hon och Chin Mae nickar som svar. ”Jo, hon vaknade faktiskt snabbare än dig. Hon är i rum 218, du kan gå dit om du vill, men se till att vara tillbaka i ditt rum snart. Vi ska köra några tester nu när du vaknat.” han nickar och tackar innan han går till rum 218.
”Soo Yeon?” frågar han och ser på människan i sängen. Hon vrider på huvudet och visar lite smärta men ler sen.
”Mae-Mae!” säger hon och det rinner tårar ner för hennes ögon. Han går fram till henne och lägger armarna om henne. Hon stryker honom över ryggen. ”Det är över nu.” viskar hon.
”Jag… förlåt…” säger han och släpper henne.
”Jag skulle kunna ge upp livet för dig. Visserligen inte utan lite fight först, men jag skulle göra det, vilken dag som helst.” säger hon och ler mot honom. ”Kom, ligg här.” säger hon och lyfter på täcket. Chin Mae lägger sig bredvid Soo Yeon och hon lägger sitt huvud mot hans bröstkorg.
”Så länge ditt hjärta slår är jag din.” säger hon och blundar.
”Jag behöver ingen sekt för att leva. Jag behöver bara dig.” säger han och tar ett djupt andetag.
”Bara dig.” upprepar han.
Livet för de som undkommit en sekt blir aldrig helt normalt. Men med en person som stöttar klarar de av det nya, friare livet. En bit av det stora pusslet kallat livet är trasig, men motivet är ändå synligt för den som vågar älska.
Egentligen hade jag tänkt göra den här längre. Så att varje "del" (efter varje kursiv del) skulle vara lika lång som näst sista, men nej. Det blev bäst såhär. Inte överarbetat. Knappt ens kollat på två gånger. Hoppas den gillar ändå. Det handlar då om sekter och det är så att Chin Mae betyder Sanning och Hui Saeng betyder Offer. Även om nu inte Hui Saeng är ett riktigt namn medan Chin Mae är det. Koreanska namn blev det, antar att jag tänkte mig att detta utspelas i Sydkorea. Fick idén när jag satt på SO lektionen och såg en film om Judendomen för började tänka på ett koreanskt program där det var en pojke och en sekt och ja lite så.
fredag 24 september 2010
tisdag 31 augusti 2010
En rosa prinsessa
Den artonde mars nittonhundranittioett föddes en vacker flicka och las i armarna på en lycklig, nybliven moder. En moder som kom att lära sitt barn att älska, att leva och att le. Ett barn med vänner, kärlek och lycka framför sig.
”Har hon alltid varit sådan eller har det växt fram med tiden?”
Modern smakar på frågan lite. Hade hon alltid varit så? Nej, hon hade inte alltid varit så.
”Mamma, jag vill vara en prinsessa.” säger flickan en varm dag i juli månad. Året är 1996.
”Jasså? Vet du vad man behöver för att vara ne prinsessa?” säger modern med ett finurligt leende och flickan skakar på huvudet som svar. Mamman som suttit vid köksbordet och läst tidningen reser sig upp och går en runda i huset innan hon, med fulla armar ber sin dotter följa med till arbetsrummet. Det är väl varje flickas dröm att ha en mamma som kan sy, och vad är då bättre än en syslöjdslärare? Kanske en designer, men en syslöjdslärare funkar det också. Flickan ser storögt på modern när hon trampar på plastbiten och får symaskinen att ge ifrån sig ett ljud. Efter ett tag har de olika nyanserna av rosa, som moderns tyger var, förvandlats till en klänning en riktig prinsessa skulle bli nöjd med. Puffärma och en utåtstående tyllkjol. En prinsessa hade varit nöjd. När flickan fått på sig klänningen lyser hon av glädje men modern har en rynka mellan ögonbrynen.
”Något saknas” säger hon och tar ett pappersark och en sax.
”Vad?” säger flickan och väntar på ett svar men förblir ovetande. Efter någon minut vänder sig modern till sin dotter med en glittrande papperskrona i händerna. Flickans leende är jämförbart med solen. Hon strålar av barnalycka. En prinsessa hon ville vara, en prinsessa hon blev.
”Nej” svarar modern och ser på kvinnan.
”Kan du berätta när det började ungefär?”
Kunde hon det? Jo, det var när hon var 10.
”Det började när hon var tio år…”
Flickan på tio år, som för fem år sedan ville vara en rosa prinsessa, har nu helt bytt riktning. Hennes stora ambition är lego. Lego tar över huset, men modern är lycklig så länge hennes dotter är det. Barnalyckan är inte lika slående. Flickan pratar inte med sin mammalika mycket längre och sitter bara och bygger maniskt med sina legobitar. Hon bygger med sitt lego tills det är middag och efter den så går hon och bygger igen. Sedan går hon och sover och sedan bygger hon med lego. Eftersom hon måste till skolan så går hon dit men när hon kommer hem sitter hon och bygger med sitt lego.
”Mamma, jag behöver mer lego.” säger flickan monotont.
”okej, men vad bygger du egentligen?” säger modern. Flickan svarar inte utan går till sitt lego. Mycket riktigt så är det ”slut”. Allt lego är byggt till nästan runda bollar. Varför visste hon inte, men hon gav flickan mer lego, och fler bollar bildades.
”Vad var bollarna?” frågar kvinnan och modern tycker sig se en glimt av uttråkning.
”Det var hennes skyddsfigurer…” svarar modern utan att ens tänka. ”De var inte bollar…”
En flicka på femton år ska väl inte hålla på med lego kan man tycka, men flickan gjorde det ändå och modern såg på det växande antal bollarna. De var enfärgade och hade sina platser i flickans rum. En dag så skulle modern dammsuga i flickans rum och tänka flytta legobollarna och det var första gången på länge som flickan gav uttryck för sina känslor.
”NEJ RÖR DEM INTE!” skriker flickan och tårar rinner ner för hennes ögon. Och skriker och fäktar med armarna tills mamman förklarat att hon inte ska röra dem och då går flickan och vänder på en gul boll. Då ser modern att den har ett ansikte. Svarta legobitar bildar ögon och mun och några blåa bildar tårar. Modern förstår inget av det här. Har alla figurer ansikten?
”Varför får jag inte röra dem?” frågar hon försiktigt och ser på sin dotter som arbetar med legot.
”De kan inte skydda mig då…” får hon som svar. Åter med samma monotona röst.
”Vad är det hon ska skyddas ifrån tycker hon?” frågar kvinnan och moderna rycker ärligt på axlarna.
”Mig, men det kommer jag till sen.”
”Okej, men hade alla figurer samma ansiktsuttryck?” ställs frågan och modern skakar på huvudet.
”Nej, olika färger hade olika uttryck.”
När flickan på femton år hade gråtit hade hon vridit så man såg den gråtande bollen. När mamman en gång hade lagat flickans favoriträtt, som hon inte ätit på länge så hade hon gett ett leende till världen. Då sprang hon in i sitt rum och efter ett tag kom hon ut igen och leendet var som bortblåst.
”Vad gjorde du?” frågar mamman och öser upp mat. Flickan skakar på huvudet och tar tallriken. Modern går in i flickans rum och ser att en till boll är vänd. En blå, med en röd, leende mun och ett par svarta bitar till ögon. Flickan sitter kvar och äter sin mat medan en förvirrad moder sätter sig mitt emot henne.
”Behöver du mer lego?” frågar mamman och flickan skakar sakta på huvudet.
”Nej, jag är klar” svarar hon och ställer ifrån sig tallriken och går till sitt rum. De kommande året vänds fler bollar som speglar humöret flickan visat sin moder.
”Så bollarna återspeglade hennes humör?” frågar doktorn även fast det är självklart. Modern nickar och säger inget.
”Kan du inte berätta om det senaste året?”
”Hon fyllde sexton…”
Och på sin födelsedag visar flickan ett nytt humör. Ett humör modern inte förstår sig på först. Men när hon sedan gick in i flickans rum och såg en ny boll vänd så förstod hon. Bollen var mörkgrön och hade röda hjärtan som ögon och rodnade kinder och en svart mun.
”Vem?” frågar hon och visste att hennes dotter hade kärleksproblem. Dottern sitter tyst och modern stirrar ut över bollarna. Hon hade räknat att det var 72 stycken och av dem var nu 69 vända. De som var kvar var en blå, som stod för glädje, en gul, som var ledsen och en svart, som var den enda svarta i rummet. Flickan hade fortfarande inte svarat så modern lät henne vara och gick till köket och började läsa tidningen. Efter en stund så kommer flickan ut i köket utan att modern märker det.
”Kim” säger hon tyst och modern ser på henne.
”Vem är han?” frågar hon.
”HON går i min klass.” rättar hon sin moder och modern nickar som svar.
”Gillar hon dig?” frågar modern och dottern skakar på huvudet.
”Jag pratar inte.”
”Så du säger att hon inte pratade i skolan?” frågar doktorn och modern nickar.
”Ja, och…”
Flickan kom en dag hem, gråtandes och förklarade för sin mamma att hon pratat med Kim och att Kim sagt taskiga saker. Flickan vänder ännu en gång en boll och nu är det bara två bollar kvar.
”Vad händer när du vänt alla bollar?” frågar mamman.
”Hemligt.” svarar flickan monotont, tillbaka i det läge som dominerat i sex år.
”Så hon pratade tillslut med Kim?”
”Jag sa ju det.” säger modern, med en gnutta irritation. ”Den näst sista bollen….”
Modern var en aning nyfiken över den svarta bollen och vad flickan skulle göra när hon vänt alla bollar. Skulle hon börja om? Skulle hon bli glad igen? Skulle hon hitta ett nytt intresse? Den blåa bollen vändes en dag och modern frågade varför flickan log.
”Jag fick också smaka.” säger hon och hennes leende försvinner inte som de brukar.
”Vad fick du smaka?” frågar mamman och känner hur dotterns leende smittar av sig lite.
”Kims läppar” säger flickan och går sedan till sitt rum. Deras kortfattade dialog talade om mycket för modern. Hennes dotter hade fått kyssa den person hon tyckte om och hennes dotter var glad.
”Trodde jag…” säger modern och en grå skugga av sorg sjunker över rummet.
”Vadå, trodde du?” frågar kvinnan.
”Det var ju den sista bollen då…”
Modern kommer hem från jobbet och finner huset väldigt tyst. Dottern borde vara hemma så hon går till hennes rum. Hon ser omkring i rummet men ingen flicka där. Sedan ser hon den svarta bollen, något vitt täcker den. Hon kisar med ögonen och kommer fram till att det är en dödskalle. Sedan ser hon legobitar på golvet. Det är konstigt för flickan brukar plocka upp efter sig väldigt noggrant. Hon tar upp bitarna en efter en och märker hur de leder som ett spår. Hon följder spåret av legobitar och kommer till badrummet. Hon öppnar dörren och de tiotal legobitar i hennes händer ramlar ner på golvet. Vattnet spolar och ljusrött vatten forsar över kanterna. I badkaret ligger en flicka var hjärta slutat slå och med djupa sår över hela kroppen Modern ser på hennes livlösa dotter och stänger av vattnet. En sorgsen tystnad skapas men bryts snabbt igen av ett hejdlöst gråtande.
”Där satt jag vid min flicka och grät. Grät och tänkte på hur min prinsessa hade varnat mig men jag inte sett.”
”Det är inte ditt fel.” tröstar kvinnan.
”Jo, för hon frågade en gång, innan hon fyllde tio, varför jag skulle jobba så mycket. Och att jag inte såg henne. Och hennes brev...”
"Hennes brev?"
"Ja, till mig, hennes avsked"
Mamma, jag ville skydda mig från att du skulle glömma mig. Prinsessor glöms inte. / Din rosa prinsessa
Bry er inte om att kommentera mina tempusfel, vet redan om dem men det blir så när jag skriver, min hjärna orkar inte riktigt. D: La ut den på dikta och eftersom jag fick några positiva reaktioner lägger jag ut den här också. Ändrade designen på bloggen lite.
”Har hon alltid varit sådan eller har det växt fram med tiden?”
Modern smakar på frågan lite. Hade hon alltid varit så? Nej, hon hade inte alltid varit så.
”Mamma, jag vill vara en prinsessa.” säger flickan en varm dag i juli månad. Året är 1996.
”Jasså? Vet du vad man behöver för att vara ne prinsessa?” säger modern med ett finurligt leende och flickan skakar på huvudet som svar. Mamman som suttit vid köksbordet och läst tidningen reser sig upp och går en runda i huset innan hon, med fulla armar ber sin dotter följa med till arbetsrummet. Det är väl varje flickas dröm att ha en mamma som kan sy, och vad är då bättre än en syslöjdslärare? Kanske en designer, men en syslöjdslärare funkar det också. Flickan ser storögt på modern när hon trampar på plastbiten och får symaskinen att ge ifrån sig ett ljud. Efter ett tag har de olika nyanserna av rosa, som moderns tyger var, förvandlats till en klänning en riktig prinsessa skulle bli nöjd med. Puffärma och en utåtstående tyllkjol. En prinsessa hade varit nöjd. När flickan fått på sig klänningen lyser hon av glädje men modern har en rynka mellan ögonbrynen.
”Något saknas” säger hon och tar ett pappersark och en sax.
”Vad?” säger flickan och väntar på ett svar men förblir ovetande. Efter någon minut vänder sig modern till sin dotter med en glittrande papperskrona i händerna. Flickans leende är jämförbart med solen. Hon strålar av barnalycka. En prinsessa hon ville vara, en prinsessa hon blev.
”Nej” svarar modern och ser på kvinnan.
”Kan du berätta när det började ungefär?”
Kunde hon det? Jo, det var när hon var 10.
”Det började när hon var tio år…”
Flickan på tio år, som för fem år sedan ville vara en rosa prinsessa, har nu helt bytt riktning. Hennes stora ambition är lego. Lego tar över huset, men modern är lycklig så länge hennes dotter är det. Barnalyckan är inte lika slående. Flickan pratar inte med sin mammalika mycket längre och sitter bara och bygger maniskt med sina legobitar. Hon bygger med sitt lego tills det är middag och efter den så går hon och bygger igen. Sedan går hon och sover och sedan bygger hon med lego. Eftersom hon måste till skolan så går hon dit men när hon kommer hem sitter hon och bygger med sitt lego.
”Mamma, jag behöver mer lego.” säger flickan monotont.
”okej, men vad bygger du egentligen?” säger modern. Flickan svarar inte utan går till sitt lego. Mycket riktigt så är det ”slut”. Allt lego är byggt till nästan runda bollar. Varför visste hon inte, men hon gav flickan mer lego, och fler bollar bildades.
”Vad var bollarna?” frågar kvinnan och modern tycker sig se en glimt av uttråkning.
”Det var hennes skyddsfigurer…” svarar modern utan att ens tänka. ”De var inte bollar…”
En flicka på femton år ska väl inte hålla på med lego kan man tycka, men flickan gjorde det ändå och modern såg på det växande antal bollarna. De var enfärgade och hade sina platser i flickans rum. En dag så skulle modern dammsuga i flickans rum och tänka flytta legobollarna och det var första gången på länge som flickan gav uttryck för sina känslor.
”NEJ RÖR DEM INTE!” skriker flickan och tårar rinner ner för hennes ögon. Och skriker och fäktar med armarna tills mamman förklarat att hon inte ska röra dem och då går flickan och vänder på en gul boll. Då ser modern att den har ett ansikte. Svarta legobitar bildar ögon och mun och några blåa bildar tårar. Modern förstår inget av det här. Har alla figurer ansikten?
”Varför får jag inte röra dem?” frågar hon försiktigt och ser på sin dotter som arbetar med legot.
”De kan inte skydda mig då…” får hon som svar. Åter med samma monotona röst.
”Vad är det hon ska skyddas ifrån tycker hon?” frågar kvinnan och moderna rycker ärligt på axlarna.
”Mig, men det kommer jag till sen.”
”Okej, men hade alla figurer samma ansiktsuttryck?” ställs frågan och modern skakar på huvudet.
”Nej, olika färger hade olika uttryck.”
När flickan på femton år hade gråtit hade hon vridit så man såg den gråtande bollen. När mamman en gång hade lagat flickans favoriträtt, som hon inte ätit på länge så hade hon gett ett leende till världen. Då sprang hon in i sitt rum och efter ett tag kom hon ut igen och leendet var som bortblåst.
”Vad gjorde du?” frågar mamman och öser upp mat. Flickan skakar på huvudet och tar tallriken. Modern går in i flickans rum och ser att en till boll är vänd. En blå, med en röd, leende mun och ett par svarta bitar till ögon. Flickan sitter kvar och äter sin mat medan en förvirrad moder sätter sig mitt emot henne.
”Behöver du mer lego?” frågar mamman och flickan skakar sakta på huvudet.
”Nej, jag är klar” svarar hon och ställer ifrån sig tallriken och går till sitt rum. De kommande året vänds fler bollar som speglar humöret flickan visat sin moder.
”Så bollarna återspeglade hennes humör?” frågar doktorn även fast det är självklart. Modern nickar och säger inget.
”Kan du inte berätta om det senaste året?”
”Hon fyllde sexton…”
Och på sin födelsedag visar flickan ett nytt humör. Ett humör modern inte förstår sig på först. Men när hon sedan gick in i flickans rum och såg en ny boll vänd så förstod hon. Bollen var mörkgrön och hade röda hjärtan som ögon och rodnade kinder och en svart mun.
”Vem?” frågar hon och visste att hennes dotter hade kärleksproblem. Dottern sitter tyst och modern stirrar ut över bollarna. Hon hade räknat att det var 72 stycken och av dem var nu 69 vända. De som var kvar var en blå, som stod för glädje, en gul, som var ledsen och en svart, som var den enda svarta i rummet. Flickan hade fortfarande inte svarat så modern lät henne vara och gick till köket och började läsa tidningen. Efter en stund så kommer flickan ut i köket utan att modern märker det.
”Kim” säger hon tyst och modern ser på henne.
”Vem är han?” frågar hon.
”HON går i min klass.” rättar hon sin moder och modern nickar som svar.
”Gillar hon dig?” frågar modern och dottern skakar på huvudet.
”Jag pratar inte.”
”Så du säger att hon inte pratade i skolan?” frågar doktorn och modern nickar.
”Ja, och…”
Flickan kom en dag hem, gråtandes och förklarade för sin mamma att hon pratat med Kim och att Kim sagt taskiga saker. Flickan vänder ännu en gång en boll och nu är det bara två bollar kvar.
”Vad händer när du vänt alla bollar?” frågar mamman.
”Hemligt.” svarar flickan monotont, tillbaka i det läge som dominerat i sex år.
”Så hon pratade tillslut med Kim?”
”Jag sa ju det.” säger modern, med en gnutta irritation. ”Den näst sista bollen….”
Modern var en aning nyfiken över den svarta bollen och vad flickan skulle göra när hon vänt alla bollar. Skulle hon börja om? Skulle hon bli glad igen? Skulle hon hitta ett nytt intresse? Den blåa bollen vändes en dag och modern frågade varför flickan log.
”Jag fick också smaka.” säger hon och hennes leende försvinner inte som de brukar.
”Vad fick du smaka?” frågar mamman och känner hur dotterns leende smittar av sig lite.
”Kims läppar” säger flickan och går sedan till sitt rum. Deras kortfattade dialog talade om mycket för modern. Hennes dotter hade fått kyssa den person hon tyckte om och hennes dotter var glad.
”Trodde jag…” säger modern och en grå skugga av sorg sjunker över rummet.
”Vadå, trodde du?” frågar kvinnan.
”Det var ju den sista bollen då…”
Modern kommer hem från jobbet och finner huset väldigt tyst. Dottern borde vara hemma så hon går till hennes rum. Hon ser omkring i rummet men ingen flicka där. Sedan ser hon den svarta bollen, något vitt täcker den. Hon kisar med ögonen och kommer fram till att det är en dödskalle. Sedan ser hon legobitar på golvet. Det är konstigt för flickan brukar plocka upp efter sig väldigt noggrant. Hon tar upp bitarna en efter en och märker hur de leder som ett spår. Hon följder spåret av legobitar och kommer till badrummet. Hon öppnar dörren och de tiotal legobitar i hennes händer ramlar ner på golvet. Vattnet spolar och ljusrött vatten forsar över kanterna. I badkaret ligger en flicka var hjärta slutat slå och med djupa sår över hela kroppen Modern ser på hennes livlösa dotter och stänger av vattnet. En sorgsen tystnad skapas men bryts snabbt igen av ett hejdlöst gråtande.
”Där satt jag vid min flicka och grät. Grät och tänkte på hur min prinsessa hade varnat mig men jag inte sett.”
”Det är inte ditt fel.” tröstar kvinnan.
”Jo, för hon frågade en gång, innan hon fyllde tio, varför jag skulle jobba så mycket. Och att jag inte såg henne. Och hennes brev...”
"Hennes brev?"
"Ja, till mig, hennes avsked"
Mamma, jag ville skydda mig från att du skulle glömma mig. Prinsessor glöms inte. / Din rosa prinsessa
Bry er inte om att kommentera mina tempusfel, vet redan om dem men det blir så när jag skriver, min hjärna orkar inte riktigt. D: La ut den på dikta och eftersom jag fick några positiva reaktioner lägger jag ut den här också. Ändrade designen på bloggen lite.
onsdag 18 augusti 2010
Beautiful Hangover m/m
”Hur länge måste vi vara i Japan egentligen?” säger Jiyong och suckar.
”Jag vet inte. Men japanerna har en bra sak…” säger Yongbae och ler.
”Vad?” frågar Jiyong uttråkat.
”Sake!” säger Yongbae och kollar i sin plånbok. ”Kom, jag bjuder!”
De sätter sig och får en flaska vid bordet.
”Jag fattar inte varför vi måste vara kända i Japan. Duger inte Korea?” säger Jiyong och sveper ett glas.
”Jo, men vi vill väl bli kända över hela världen. Någon dag kanske vi får fans i… Sverige eller något?” säger Yongbae.
”Haha, Sverige, ligger inte det i Afrika eller något?” frågar Jiyong och får en axelryckning som svar.
”Vi tävlar!” säger Jiyong och flinar stort. ”Vi kollar vem som kan dricka mest utan att spy!”
”Du är galen! Men okej…” säger Yongbae och ler tveksamt. Och så börjar tävlingen…
Nästa morgon: ”Jag kan inte fatta att jag inte kommer ihåg något från igår.” säger Jiyong.
”Jag kan inte fatta att vi lyckades ta oss till vårt hotellrum.” säger Yongbae och försöker slå bort huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att jag ligger i samma säng som dig just nu… utan kläder…” säger Jiyong och stönar av huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att du ligger och kramar om mig fast jag är lika naken som dig…” säger Yongbae och de båda pojkarna slänger sig till varsin sida om sängen.
”Vad hände igår egentligen?!” skriker de båda i mun på varandra. De börjar båda klä på sig och skänker inte varandra så mycket som en blick. När de båda är fullt påklädda börjar jakten på huvudvärkstabletter. Yongbae hittar dem och går sedan mot Jiyong för att ge honom.
”Här har …” hinner han säga innan han snubblar och faller över Jiyong.
Två läppar som möts, kamerablixtar…
Yongbae skyndar sig upp och hjälper Jiyong upp. ”Jag tror… jag just kom på en sak som hände igår.” säger Yongbae och undviker Jiyongs nyfikna blick.
”Vad?” frågar Jiyong nyfiket. ”Vi… kysstes. Och jag tror inte det var så diskret. Det var många kameror…” säger Yongbae och rodnar. Han hade kysst sin bästa vän. Jiyongs kinder ändrar färg till en rosa nyans.
”Det kan vi väl inte ha gjort?! Säg att det inte är sant!” säger Jiyong desperat, samtidigt som han hade velat vara nykter när och om det hände.
”Jag vet inte. Behöver ju inte ha hänt. Men nu kan vi väl göra något trevligare än att tänka på vad som kanske hände igår? Vi kan gå och shoppa?” säger Yongbae och även han önskar att han varit nykter när det hänt. De går ut på stan och folk vänder blickarna mot dem.
”Jag borde vara van med att folk kollar på oss, men varför känns det som att något är fel?” säger Yongbae.
”Därför” säger Jiyong och pekar på ett tidningsställ där minst hälften av tidningarna har bilder på de två som mycket riktigt kysser varandra.
”Om någon frågar, så var det fanservice. Japanerna älskar ju det” säger Yongbae och försöker hindra sig själv från att slå huvudet i närmaste hårda föremål och framkalla ännu mer huvudvärk. Flera reportrar kommer fram till dem och frågar om kyssen. De båda ler och svarar fanservice till alla. Efter många frågor så orkar de inte längre och går tillbaka mot hotellet. Då ringer Jiyongs mobiltelefon.
”Hyung! Har du läst tidningarna? Säg att det inte är sant. Hyung, hur kunde du?!” hörs en missnöjd Seungri.
”Vi var fulla och har absolut inget minne av det. Men om någon frågar som säg att det var fanservice!” förklarar Jiyong och pratar sedan lite till innan han lägger på.
”V.I. hade en del att säga till om.” suckar han och de åker upp med hissen till den våning deras hotellrum är på. Yongbae låser upp och lägger sig på sängen.
”Det jag inte fattar är varför jag inte kommer ihåg något från kyssen. Det är ju inte direkt så att jag aldrig undrat hur det skulle vara att kyssa dig…” säger han och stödjer sig på sina armbågar så han kan se vad Jiyong gör.
”Jag kommer inte heller ihåg något. Det är ju faktiskt lite synd.” säger han och tar fram en vattenflaska ur kylskåpet. Han går mot fönstret, öppnar flaskan och dricker lite. Yongbaes blick följer honom.
”Ljuset faller ganska fint på dig.” mumlar Yongbae men Jiyong hör det ändå.
”Jag är oemotståndlig i det här ljuset!” skämtar Jiyong
”Nu överdriver du.” säger Yongbae och sätter sig upp. Jiyong går och sätter sig bredvid Yongbae. Efter en stund ställer sig Yongbae upp, räcker en hand åt Jiyong och drar upp honom.
”Jag vill veta om dina läppar är så mjuka som de verkar…” säger Yongbae och låter sina läppar nudda Jiyongs.
”Hyung! Du skyller på att du är full och nu kysser du honom igen?” hör man Seungris röst. ”Hur kunde du…”
”Jag…” säger Jiyong och känner sig väldigt skyldig.
”…gå på det här skämtet?” fortsätter Seungri och börjar skratta. T.O.P och Daesung som kom in i rummet med honom börjar också skratta och Yongbae skrattar nog mest av alla.
”Men… hur kunde allt det här vara ett skämt?” frågar Jiyong chockad.
”Jo, först tog jag med dig ut och söp ner dig. Jag drack inte så mycket faktiskt. Efter ett tag märkte du inte längre att jag inte drack.” säger Yongbae. ”När du sen var nog full så gick vi hem och jag la dig i sängen. Som ett skämt klädde vi av dig och den delen är väldigt taskig men vi behövde dina kläder för att ta bilder av då du och jag kysste varandra. Bom fick ta på sig dina kläder och T.O.P, Seungri och Daesung stod för fotograferandet. Sedan så tog vi bilderna och skickade till olika tidningar och bad dem trycka dem som ett skämt. Inuti tidningen står det faktiskt att det är Park Bom men utanpå står det ju G-dragon och Taeyang. Sen så ringde de tre fotograferna olika vänner som låtsades vara journalister. Sedan så ville vi bara fullborda skämtet med en riktig kyss och du verkade ju inte säga emot riktigt. Haha.Förresten, grattis på födelsedagen.” fortsätter Yongbae och räcker fram ett paket.
”Ni borde gå och dö. Ingen vettig människa spelar ett sånt spratt!” säger Jiyong argt men ler ändå för sig själv. De la ner ganska mycket tid på att skämta med mig. Han skulle inte kunna få en bättre grupp.
”Men vänta… Om Bom är här i Japan… Är hela 2Ne1 det då?” säger Jiyong plötsligt och ler stort.
”Ja, men tänker du dumpa oss för CL så tar vi tillbaka din present.”
Jag skäms helt ärligt över den här. Det är så att skrev en fanfic... Och jag kan knappt läsa fanfics för jag tycker inte om när man använder redan existerande karaktärer. Jag gillar när man startar från ruta 1. Men nu är det så att Jiyon (G-dragon) fyllde år 18/8 och jag tyckte att jag skulle testa för hade en bra idé. En av deras låtar heter Beautiful Hangover. Därför blev det lite kul. Inte för att den passar. Och sedan älskar jag Taeyang (Yongbae)/Bom och G-dragon/CL som par. Borde vara så tycker jag. Uhm... Det här kändes inte som min stil men var år och dar sen jag skrev.
”Jag vet inte. Men japanerna har en bra sak…” säger Yongbae och ler.
”Vad?” frågar Jiyong uttråkat.
”Sake!” säger Yongbae och kollar i sin plånbok. ”Kom, jag bjuder!”
De sätter sig och får en flaska vid bordet.
”Jag fattar inte varför vi måste vara kända i Japan. Duger inte Korea?” säger Jiyong och sveper ett glas.
”Jo, men vi vill väl bli kända över hela världen. Någon dag kanske vi får fans i… Sverige eller något?” säger Yongbae.
”Haha, Sverige, ligger inte det i Afrika eller något?” frågar Jiyong och får en axelryckning som svar.
”Vi tävlar!” säger Jiyong och flinar stort. ”Vi kollar vem som kan dricka mest utan att spy!”
”Du är galen! Men okej…” säger Yongbae och ler tveksamt. Och så börjar tävlingen…
Nästa morgon: ”Jag kan inte fatta att jag inte kommer ihåg något från igår.” säger Jiyong.
”Jag kan inte fatta att vi lyckades ta oss till vårt hotellrum.” säger Yongbae och försöker slå bort huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att jag ligger i samma säng som dig just nu… utan kläder…” säger Jiyong och stönar av huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att du ligger och kramar om mig fast jag är lika naken som dig…” säger Yongbae och de båda pojkarna slänger sig till varsin sida om sängen.
”Vad hände igår egentligen?!” skriker de båda i mun på varandra. De börjar båda klä på sig och skänker inte varandra så mycket som en blick. När de båda är fullt påklädda börjar jakten på huvudvärkstabletter. Yongbae hittar dem och går sedan mot Jiyong för att ge honom.
”Här har …” hinner han säga innan han snubblar och faller över Jiyong.
Två läppar som möts, kamerablixtar…
Yongbae skyndar sig upp och hjälper Jiyong upp. ”Jag tror… jag just kom på en sak som hände igår.” säger Yongbae och undviker Jiyongs nyfikna blick.
”Vad?” frågar Jiyong nyfiket. ”Vi… kysstes. Och jag tror inte det var så diskret. Det var många kameror…” säger Yongbae och rodnar. Han hade kysst sin bästa vän. Jiyongs kinder ändrar färg till en rosa nyans.
”Det kan vi väl inte ha gjort?! Säg att det inte är sant!” säger Jiyong desperat, samtidigt som han hade velat vara nykter när och om det hände.
”Jag vet inte. Behöver ju inte ha hänt. Men nu kan vi väl göra något trevligare än att tänka på vad som kanske hände igår? Vi kan gå och shoppa?” säger Yongbae och även han önskar att han varit nykter när det hänt. De går ut på stan och folk vänder blickarna mot dem.
”Jag borde vara van med att folk kollar på oss, men varför känns det som att något är fel?” säger Yongbae.
”Därför” säger Jiyong och pekar på ett tidningsställ där minst hälften av tidningarna har bilder på de två som mycket riktigt kysser varandra.
”Om någon frågar, så var det fanservice. Japanerna älskar ju det” säger Yongbae och försöker hindra sig själv från att slå huvudet i närmaste hårda föremål och framkalla ännu mer huvudvärk. Flera reportrar kommer fram till dem och frågar om kyssen. De båda ler och svarar fanservice till alla. Efter många frågor så orkar de inte längre och går tillbaka mot hotellet. Då ringer Jiyongs mobiltelefon.
”Hyung! Har du läst tidningarna? Säg att det inte är sant. Hyung, hur kunde du?!” hörs en missnöjd Seungri.
”Vi var fulla och har absolut inget minne av det. Men om någon frågar som säg att det var fanservice!” förklarar Jiyong och pratar sedan lite till innan han lägger på.
”V.I. hade en del att säga till om.” suckar han och de åker upp med hissen till den våning deras hotellrum är på. Yongbae låser upp och lägger sig på sängen.
”Det jag inte fattar är varför jag inte kommer ihåg något från kyssen. Det är ju inte direkt så att jag aldrig undrat hur det skulle vara att kyssa dig…” säger han och stödjer sig på sina armbågar så han kan se vad Jiyong gör.
”Jag kommer inte heller ihåg något. Det är ju faktiskt lite synd.” säger han och tar fram en vattenflaska ur kylskåpet. Han går mot fönstret, öppnar flaskan och dricker lite. Yongbaes blick följer honom.
”Ljuset faller ganska fint på dig.” mumlar Yongbae men Jiyong hör det ändå.
”Jag är oemotståndlig i det här ljuset!” skämtar Jiyong
”Nu överdriver du.” säger Yongbae och sätter sig upp. Jiyong går och sätter sig bredvid Yongbae. Efter en stund ställer sig Yongbae upp, räcker en hand åt Jiyong och drar upp honom.
”Jag vill veta om dina läppar är så mjuka som de verkar…” säger Yongbae och låter sina läppar nudda Jiyongs.
”Hyung! Du skyller på att du är full och nu kysser du honom igen?” hör man Seungris röst. ”Hur kunde du…”
”Jag…” säger Jiyong och känner sig väldigt skyldig.
”…gå på det här skämtet?” fortsätter Seungri och börjar skratta. T.O.P och Daesung som kom in i rummet med honom börjar också skratta och Yongbae skrattar nog mest av alla.
”Men… hur kunde allt det här vara ett skämt?” frågar Jiyong chockad.
”Jo, först tog jag med dig ut och söp ner dig. Jag drack inte så mycket faktiskt. Efter ett tag märkte du inte längre att jag inte drack.” säger Yongbae. ”När du sen var nog full så gick vi hem och jag la dig i sängen. Som ett skämt klädde vi av dig och den delen är väldigt taskig men vi behövde dina kläder för att ta bilder av då du och jag kysste varandra. Bom fick ta på sig dina kläder och T.O.P, Seungri och Daesung stod för fotograferandet. Sedan så tog vi bilderna och skickade till olika tidningar och bad dem trycka dem som ett skämt. Inuti tidningen står det faktiskt att det är Park Bom men utanpå står det ju G-dragon och Taeyang. Sen så ringde de tre fotograferna olika vänner som låtsades vara journalister. Sedan så ville vi bara fullborda skämtet med en riktig kyss och du verkade ju inte säga emot riktigt. Haha.Förresten, grattis på födelsedagen.” fortsätter Yongbae och räcker fram ett paket.
”Ni borde gå och dö. Ingen vettig människa spelar ett sånt spratt!” säger Jiyong argt men ler ändå för sig själv. De la ner ganska mycket tid på att skämta med mig. Han skulle inte kunna få en bättre grupp.
”Men vänta… Om Bom är här i Japan… Är hela 2Ne1 det då?” säger Jiyong plötsligt och ler stort.
”Ja, men tänker du dumpa oss för CL så tar vi tillbaka din present.”
Jag skäms helt ärligt över den här. Det är så att skrev en fanfic... Och jag kan knappt läsa fanfics för jag tycker inte om när man använder redan existerande karaktärer. Jag gillar när man startar från ruta 1. Men nu är det så att Jiyon (G-dragon) fyllde år 18/8 och jag tyckte att jag skulle testa för hade en bra idé. En av deras låtar heter Beautiful Hangover. Därför blev det lite kul. Inte för att den passar. Och sedan älskar jag Taeyang (Yongbae)/Bom och G-dragon/CL som par. Borde vara så tycker jag. Uhm... Det här kändes inte som min stil men var år och dar sen jag skrev.
fredag 30 april 2010
När natten slagit rot
Min käre Oswald,
Jag kan inte med ord beskriva hur min kropp längtar efter dig. Varje del av min kropp skriker i tystnad efter att få känna din beröring. Jag vet att den är förbjuden, vår kärlek och lust, men låt oss träffas när natten slagit rot den fjärde fullmånen. Låt oss träffas och tämja våra lustar en bit. Låt oss släcka vår törst för varandra och skratta åt den fördöma världen styrd av den högfärdiga kung som styr detta land. Låt oss gå i hemlighet och älska varandra. Låt oss tänka oss ont om prästen och kungen och låt oss tänka att Gud vill ge oss kärlek och kärlek gav han oss minsann. Jag längtar till den dag vi syns i skogsgläntan där vi brukar. Ha det väl min kära Oswald. Och glöm inte att komma till gläntan vid fjärde fullmånen.
Låt oss älska i oändlighet.
Din Timothy
”Vafalls? Jag, högfärdig? En sådan förolämpning har jag då aldrig hört.” brister kungen ut och stirrar på mannen som just läst upp ett brev.
”Vad vill ni att vi ska göra, ers nåd?” frågar mannen artigt.
”Förbered hängning för dessa två” säger kungen och ler lite när nästa fråga ställs.
”Naturligtvis. När ska hängningen ske?” frågar mannen och blinkar sedan förvånat åt kungens leende.
”När natten slagit rot den fjärde fullmånen.” svarar han, reser sig upp och går iväg. ”När natten slagit rot.”
Den här var konstig den här. Nåväl.
Jag kan inte med ord beskriva hur min kropp längtar efter dig. Varje del av min kropp skriker i tystnad efter att få känna din beröring. Jag vet att den är förbjuden, vår kärlek och lust, men låt oss träffas när natten slagit rot den fjärde fullmånen. Låt oss träffas och tämja våra lustar en bit. Låt oss släcka vår törst för varandra och skratta åt den fördöma världen styrd av den högfärdiga kung som styr detta land. Låt oss gå i hemlighet och älska varandra. Låt oss tänka oss ont om prästen och kungen och låt oss tänka att Gud vill ge oss kärlek och kärlek gav han oss minsann. Jag längtar till den dag vi syns i skogsgläntan där vi brukar. Ha det väl min kära Oswald. Och glöm inte att komma till gläntan vid fjärde fullmånen.
Låt oss älska i oändlighet.
Din Timothy
”Vafalls? Jag, högfärdig? En sådan förolämpning har jag då aldrig hört.” brister kungen ut och stirrar på mannen som just läst upp ett brev.
”Vad vill ni att vi ska göra, ers nåd?” frågar mannen artigt.
”Förbered hängning för dessa två” säger kungen och ler lite när nästa fråga ställs.
”Naturligtvis. När ska hängningen ske?” frågar mannen och blinkar sedan förvånat åt kungens leende.
”När natten slagit rot den fjärde fullmånen.” svarar han, reser sig upp och går iväg. ”När natten slagit rot.”
Den här var konstig den här. Nåväl.
tisdag 20 april 2010
Yesterday upon a stair
På onsdagen sprang jag upp för trapporna och tyckte mig passera en man. Men när jag vände mig om var han inte där. På torsdagen sprang jag upp för trapporna och såg mannen igen. Jag vände mig om just när jag passerat honom, men ännu en gång fanns han inte där. Kan han inte försvinna?
Yesterday, upon the stair,
I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish he’d go away...
I fredags när jag gick in I porten till lägenheten så såg jag honom igen. Han stod utanför min dörr. Han väntade på mig. Jag såg mig omkring för att se om någon såg honom, men ingen fanns där. Inte ens mannen. “Försvinn!” skrek jag. “Kom inte tillbaka! Försvinn!” och när de orden var sagda så smälldes dörren igen.
When I came home last night at three
The man was waiting there for me
But when I looked around the hall
I couldn’t see him there at all!
Go away, go away, don’t you come back any more!
Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)
Igår när jag sprang upp för trapporna, såg jag en kortväxt man. När jag vände mig om så var han borta igen. Idag så gick jag upp för trapporna för att inte missa något. Jag såg honom igen och blinkade en gång. Då var han inte där. Jag önskar han försvann.
Last night I saw upon the stair
A little man who wasn’t there
He wasn’t there again today
Oh, how I wish he’d go away
Jag vaknade om morgonen med blodig kniv I hand.
När jag sen gick ut i kök så gissa vad jag fann.
En man, ett kors, ett rep, ett brev.
Nu finns han inte mer.
Det här vart en... hemsk tolkning av en av de finaste dikterna jag vet.
Antogonish, skriven av Hughes Mearns, är så fin att jag ryser av att läsa den.
Men jag fick lust att förstöra den lite så jag skrev det här. haha.
Yesterday, upon the stair,
I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish he’d go away...
I fredags när jag gick in I porten till lägenheten så såg jag honom igen. Han stod utanför min dörr. Han väntade på mig. Jag såg mig omkring för att se om någon såg honom, men ingen fanns där. Inte ens mannen. “Försvinn!” skrek jag. “Kom inte tillbaka! Försvinn!” och när de orden var sagda så smälldes dörren igen.
When I came home last night at three
The man was waiting there for me
But when I looked around the hall
I couldn’t see him there at all!
Go away, go away, don’t you come back any more!
Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)
Igår när jag sprang upp för trapporna, såg jag en kortväxt man. När jag vände mig om så var han borta igen. Idag så gick jag upp för trapporna för att inte missa något. Jag såg honom igen och blinkade en gång. Då var han inte där. Jag önskar han försvann.
Last night I saw upon the stair
A little man who wasn’t there
He wasn’t there again today
Oh, how I wish he’d go away
Jag vaknade om morgonen med blodig kniv I hand.
När jag sen gick ut i kök så gissa vad jag fann.
En man, ett kors, ett rep, ett brev.
Nu finns han inte mer.
Det här vart en... hemsk tolkning av en av de finaste dikterna jag vet.
Antogonish, skriven av Hughes Mearns, är så fin att jag ryser av att läsa den.
Men jag fick lust att förstöra den lite så jag skrev det här. haha.
Vem har rätt att ifrågasätta kärleken?
Jag kan aldrig hitta någon lika förstående och vacker. Aldrig någon som kan ge mig samma njutning och känsla av att vara älskad.
Jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. Den pojke som varit med mig genom hela mitt liv har blivit en man. Han har utseendet alla tjejer trånar efter men jag vet att det bara är mig han vill ha och jag är minsann ingen tjej. Våra ögon möts och den intensiva blicken bränner mig. Som om de gröna ögonen brann. Men kanske brinner dem. Kanske brinner de av längtan liksom mina. Jag ger honom ett leende som besvaras. Han är den som känner mig bäst. Den enda man som någonsin tagit på mig på ett sexuellt sätt. Kvinnor har kommit och gått, men med honom kommer det aldrig ta slut. Det är något evigt med den här kärleken. Det korpsvarta håret spretar i en fixad morgonfrisyr. De sensuella läpparna är lagom fylliga och har en ljust rosa ton. De läppar han så gärna vill luta sig närmare och kyssa. Ett symetriskt ansikte utan ett enda fel och gudarnas kropp i en och samma person. Jag vill ta på honom nu. Hans hy är blek och felfri. Han har ett födelsemärke på sitt högra nyckelben och två på vänster höft. Två svarta ringar pryder hans läppar. Ibland tror jag att han inte finns, att han är en illusion av mina tankar om den perfekta människan. Men när hans händer far över min kropp så vet jag att han finns. Jag undrar om han är lika vacker i allas ögon. Det borde han vara. Ingen kan väl ta fel på en skönhet som honom. Jag lutar mig närmare och spegelns glas träffas av min varma andedräkt.
Vem har rätt att ifrågasätta kärleken till mig själv? // Narcissisten
Riktigt riktigt kort och sen tänkte jag först inte ha med det kursiva men jag ville få med ordet narcissist så då fick det bli ett litet "Brev" eller något.
Jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. Den pojke som varit med mig genom hela mitt liv har blivit en man. Han har utseendet alla tjejer trånar efter men jag vet att det bara är mig han vill ha och jag är minsann ingen tjej. Våra ögon möts och den intensiva blicken bränner mig. Som om de gröna ögonen brann. Men kanske brinner dem. Kanske brinner de av längtan liksom mina. Jag ger honom ett leende som besvaras. Han är den som känner mig bäst. Den enda man som någonsin tagit på mig på ett sexuellt sätt. Kvinnor har kommit och gått, men med honom kommer det aldrig ta slut. Det är något evigt med den här kärleken. Det korpsvarta håret spretar i en fixad morgonfrisyr. De sensuella läpparna är lagom fylliga och har en ljust rosa ton. De läppar han så gärna vill luta sig närmare och kyssa. Ett symetriskt ansikte utan ett enda fel och gudarnas kropp i en och samma person. Jag vill ta på honom nu. Hans hy är blek och felfri. Han har ett födelsemärke på sitt högra nyckelben och två på vänster höft. Två svarta ringar pryder hans läppar. Ibland tror jag att han inte finns, att han är en illusion av mina tankar om den perfekta människan. Men när hans händer far över min kropp så vet jag att han finns. Jag undrar om han är lika vacker i allas ögon. Det borde han vara. Ingen kan väl ta fel på en skönhet som honom. Jag lutar mig närmare och spegelns glas träffas av min varma andedräkt.
Vem har rätt att ifrågasätta kärleken till mig själv? // Narcissisten
Riktigt riktigt kort och sen tänkte jag först inte ha med det kursiva men jag ville få med ordet narcissist så då fick det bli ett litet "Brev" eller något.
måndag 19 april 2010
Med din hand på min högra axel F/F
Två upphöjningar, tre upphöjningar, två upphöjningar. Blå.
Vad vet jag om färger? Jag har aldrig sett dem. Jag har aldrig sätt något. Färger, vad är det egentligen? Jag kan skriva blå, gul, grön och alla dessa ord för färger, men själv har jag aldrig upplevt dem. Havet är blått, himlen är blå, glasskioskens utsida är blå. Så beskriver folk det för mig. Men jag vet inte hur man ser, bara hur man känner. Jag har varit blind sedan födsel och när jag var tretton förlorade jag även hörseln. Det är för tyst. Jag har väldigt få sinnen kvar att lita på. Men jag kan lita på vad jag känner. Jag kan känna det gröna gräset mellan tårna, jag kan känna det blåa vattnet mot benen och jag kan känna hur mitt hjärta slår hårt när Danielle kommer och besöker mig. Hon lägger alltid sin hand på min högra axel, då vet jag att hon kommit. Ingen annan lägger sin hand på min högra axel. Danielle kom in i mitt liv för ungefär två år sedan. Hon sommarjobbade som brevbärare och kom förbi med ett paket till det här huset jag bor i. Jag behöver någon som tar hand om mig så jag fick flytta hit, där fler blinda barn bor. Men det är bara jag som är döv. Bara jag som aldrig kan får höra den jag älskar.
Jag kommer aldrig få höra orden jag älskar dig eller se ett par läppar forma orden.
Danielle tyckte synd om alla barnen på det här stället, så hon började komma hit och lära sig blindskrift. Jag var femton då vi först träffades. Hon fick inte svar när hon talade till mig, ingen fick det. Jag hör ingens röst. När hon väl hade fått reda på det så gav hon mig ett meddelande. Det stod att hon ville bli min vän, att jag var söt och att hon visste allt nu. Jag nickade som svar och hon la ett till meddelande framför mig. Det meddelandet sa att hennes hälsning var att hon skulle lägga sin hand på min högra axel och jag hade gett henne ett leende och nickat igen. Hon hade gett mig ett tredje meddelande som hade sagt att hon var tvungen att gå, men att hon skulle komma tillbaka varje dag. Det gjorde hon och vi utvecklade en stark vänskap.
Jag kommer aldrig få se den person som har mitt hjärta, aldrig få höra hennes ljuva stämma.
Danielle la sin hand på min axel, precis som vanligt. Hon gav mig ett meddelande och jag tydde de upphöjda prickarna. Jag har en present åt dig, något som kommer göra ditt liv lite annorlunda, stod det och jag log. Hon räckte fram ett halsband som var varmt eftersom hon hållit i det ett bra tag. Jag drog fingrarna över det och känner små prickar. Jag drog fingrarna över prickarna om och om igen.
tre upphöjningar, ett hjärta, två upphöjningar. D hjärta I, Danielle hjärta Ida.
Men jag kan känna våra hjärtan slå i takt.
Jättekort och lite småklurig. Om någon inte fattade det så döpte jag "berättaren" till Ida och i slutet får man reda på att Danielle gillar Ida och man vet redan att Ida gillar Danielle (känns det som att jag försökte få fram i alla fall).
Idén kommer från att jag läste om en film som var baserad på en flicka som är både döv och blind. Den verkar fin och jag fick bara lust att skriva den här.
Hoppas någon gillade den även om den var kort och inte så bra skriven.
Kom verkligen inte på något bra namn på den här.
Vad vet jag om färger? Jag har aldrig sett dem. Jag har aldrig sätt något. Färger, vad är det egentligen? Jag kan skriva blå, gul, grön och alla dessa ord för färger, men själv har jag aldrig upplevt dem. Havet är blått, himlen är blå, glasskioskens utsida är blå. Så beskriver folk det för mig. Men jag vet inte hur man ser, bara hur man känner. Jag har varit blind sedan födsel och när jag var tretton förlorade jag även hörseln. Det är för tyst. Jag har väldigt få sinnen kvar att lita på. Men jag kan lita på vad jag känner. Jag kan känna det gröna gräset mellan tårna, jag kan känna det blåa vattnet mot benen och jag kan känna hur mitt hjärta slår hårt när Danielle kommer och besöker mig. Hon lägger alltid sin hand på min högra axel, då vet jag att hon kommit. Ingen annan lägger sin hand på min högra axel. Danielle kom in i mitt liv för ungefär två år sedan. Hon sommarjobbade som brevbärare och kom förbi med ett paket till det här huset jag bor i. Jag behöver någon som tar hand om mig så jag fick flytta hit, där fler blinda barn bor. Men det är bara jag som är döv. Bara jag som aldrig kan får höra den jag älskar.
Jag kommer aldrig få höra orden jag älskar dig eller se ett par läppar forma orden.
Danielle tyckte synd om alla barnen på det här stället, så hon började komma hit och lära sig blindskrift. Jag var femton då vi först träffades. Hon fick inte svar när hon talade till mig, ingen fick det. Jag hör ingens röst. När hon väl hade fått reda på det så gav hon mig ett meddelande. Det stod att hon ville bli min vän, att jag var söt och att hon visste allt nu. Jag nickade som svar och hon la ett till meddelande framför mig. Det meddelandet sa att hennes hälsning var att hon skulle lägga sin hand på min högra axel och jag hade gett henne ett leende och nickat igen. Hon hade gett mig ett tredje meddelande som hade sagt att hon var tvungen att gå, men att hon skulle komma tillbaka varje dag. Det gjorde hon och vi utvecklade en stark vänskap.
Jag kommer aldrig få se den person som har mitt hjärta, aldrig få höra hennes ljuva stämma.
Danielle la sin hand på min axel, precis som vanligt. Hon gav mig ett meddelande och jag tydde de upphöjda prickarna. Jag har en present åt dig, något som kommer göra ditt liv lite annorlunda, stod det och jag log. Hon räckte fram ett halsband som var varmt eftersom hon hållit i det ett bra tag. Jag drog fingrarna över det och känner små prickar. Jag drog fingrarna över prickarna om och om igen.
tre upphöjningar, ett hjärta, två upphöjningar. D hjärta I, Danielle hjärta Ida.
Men jag kan känna våra hjärtan slå i takt.
Jättekort och lite småklurig. Om någon inte fattade det så döpte jag "berättaren" till Ida och i slutet får man reda på att Danielle gillar Ida och man vet redan att Ida gillar Danielle (känns det som att jag försökte få fram i alla fall).
Idén kommer från att jag läste om en film som var baserad på en flicka som är både döv och blind. Den verkar fin och jag fick bara lust att skriva den här.
Hoppas någon gillade den även om den var kort och inte så bra skriven.
Kom verkligen inte på något bra namn på den här.
lördag 17 april 2010
Förbjuden Kärlek
”Lukas… jag måste ha dig.” hade han viskat i mitt öra och jag hade vänt mig om i hans armar. Hans bruna ögon hade sett in i mina gråa och jag hade mött hans läppar. Det var en känsla jag inte varit med om förut. Men på fjorton år så är det inte mycket man varit med om. Ingen av de tjejer jag någonsin haft har givit mig sådana kyssar som denne kille gjort. Jag hade aldrig blivit tagen på det sättet och aldrig har det varit jag som varit i underläge. Jag visste att det var fel. Jag var fjorton, han var sjutton. Vi lät oss inte stoppas av de svenska lagarna. Två nakna kroppar mot varandra. Det var något förbjudet över det hela, inte bara det faktum att jag var minderårig utan något tyngre än det. Något sa mig att ingen någonsin fick veta, att det skulle ge bekymmer för både mig och Victor. Skoldag var det då jag hade vaknat upp i Victors famn. En smärta jag inte hade varit beredd fick mig att kvida till när jag ställt mig upp hastigt. Victor hade skrattat lite och gett mig ett leende som jag trevligt besvarat med ett finger någonstans i mitten av handen. Jag hade lämnat hans lägenhet och begett mig till skolan under svordomar riktade mot Victor och det onda. Skolans röda utsida hade hånat mig och jag gick in genom dörren med en sur min. Efter en del lektioner hade vi haft lunch och Fredde hade frågat varför jag såg så sur ut och verkade ha så ont och jag hade ljugit ihop ett svar om att jag halkat på en isfläck på väg till skolan. Någon hade frågat vad vi gjort i helgen och många nämnde fester och tjejer och tillslut hade de vid bordet vänt blickarna mot mig eftersom jag hade suttit tyst. Jag hade mumlat något till svar och sedan gått därifrån, bort från matsalen, bort från skolan. Helt plötsligt hade jag hamnat hemma hos Victor. Jag visste att han inte hade skola den dagen och ringde på hans dörr. Jag kommer fortfarande ihåg vårt samtal. Vartenda ord vi sa.
”Lukas, vad gör du här?” hade han sagt när han öppnat dörren endast iförd byxor.
”Jag orkade inte med skolan bara, folk frågade vad jag gjort i helgen och ja…” hade jag börjat men när Victor ständigt kollat bakom sig hade slutat jag prata.
”Har du någon på besök?” hade jag frågat och rynkat på ögonbrynen.
”Eh, man skulle kunna säga det ja. Jag är lite upptagen så om du…”
”Victor, kommer du tillbaka snart?” hade en kvinnoröst lät sig höras . ”Jag tänker inte ligga här hur länge som helst!” Victor hade stelnat till och jag hade sett besviket på honom.
”Fan, jag borde inte ha kommit hit.” hade jag sagt och sedan sprungit ner för trappan med blöta kinder. Jag såg inte Victor en enda gång efter det. Okej, kanske för att jag undvek honom.
Jag var sårad men inte nu längre. Jag förstår nu att han säkert hellre ville ha en mogen tjej än en omogen kille som var för rädd för att erkänna något som inte var ”normalt”. Så fyra år senare står jag här, ute ur garderoben och letandes efter en lägenhet. En annons om någon som kan tänka sig att hyra ut ett rum i sin lägenhet för en låg summa hade fångat min blick och jag står jag här, på andra våningen i en Stockholmslägenhet och väntar på att någon ska öppna. Vi hade pratats vid på telefon och han hade bett mig komma förbi och kolla på lägenheten idag. Låset vrids om och sedan öppnas dörren. Mina ögon spärras upp när jag ser varelsen framför mig och som en spegel spärras även hans ögon upp. Vi står tysta och bara ser på varandra.
”Lukas…” säger han tillslut och en tår rinner ner för hans kind. Jag vet inte varför men jag går fram till honom och kramar om honom. Han lägger sina armar om mig och där står vi, i dörröppningen till hans lägenhet och kramas.
”Det var inte som det verkade. Det var min syster som kommit och hälsat på och hade tvingat mig massera henne och…”
”Det är okej.” avbryter jag honom. ”Jag lät dig aldrig förklara då och jag känner inte att jag behöver en förklaring nu. Dina ögon avslöjade dig.”
”Jag älskar dig, jag har inte slutat tänka på dig en enda stund.”
”Jag slutade tänka på dig, men jag förstår inte hur jag lyckades. Kanske för att jag var så fixerad vid att vara normal och att tänka på en kille på det sättet kändes inte rätt.” säger jag och tänker efter. ”Men att tänka på dig på det sättet nu känns allt annat än fel.” Vi släpper varandra och går in i lägenheten.
”Vill du bo här även om det är mig du får bo med?” frågan han och jag ler mot honom.
”Jag vill bo här eftersom det är dig jag får bo med.” säger jag och möts av ett par varma läppar.
”Vår kärlek är inte längre förbjuden.”
Lyckliga slut är svårt att skriva. Och så tyckte jag inte denna blev bra.
”Lukas, vad gör du här?” hade han sagt när han öppnat dörren endast iförd byxor.
”Jag orkade inte med skolan bara, folk frågade vad jag gjort i helgen och ja…” hade jag börjat men när Victor ständigt kollat bakom sig hade slutat jag prata.
”Har du någon på besök?” hade jag frågat och rynkat på ögonbrynen.
”Eh, man skulle kunna säga det ja. Jag är lite upptagen så om du…”
”Victor, kommer du tillbaka snart?” hade en kvinnoröst lät sig höras . ”Jag tänker inte ligga här hur länge som helst!” Victor hade stelnat till och jag hade sett besviket på honom.
”Fan, jag borde inte ha kommit hit.” hade jag sagt och sedan sprungit ner för trappan med blöta kinder. Jag såg inte Victor en enda gång efter det. Okej, kanske för att jag undvek honom.
Jag var sårad men inte nu längre. Jag förstår nu att han säkert hellre ville ha en mogen tjej än en omogen kille som var för rädd för att erkänna något som inte var ”normalt”. Så fyra år senare står jag här, ute ur garderoben och letandes efter en lägenhet. En annons om någon som kan tänka sig att hyra ut ett rum i sin lägenhet för en låg summa hade fångat min blick och jag står jag här, på andra våningen i en Stockholmslägenhet och väntar på att någon ska öppna. Vi hade pratats vid på telefon och han hade bett mig komma förbi och kolla på lägenheten idag. Låset vrids om och sedan öppnas dörren. Mina ögon spärras upp när jag ser varelsen framför mig och som en spegel spärras även hans ögon upp. Vi står tysta och bara ser på varandra.
”Lukas…” säger han tillslut och en tår rinner ner för hans kind. Jag vet inte varför men jag går fram till honom och kramar om honom. Han lägger sina armar om mig och där står vi, i dörröppningen till hans lägenhet och kramas.
”Det var inte som det verkade. Det var min syster som kommit och hälsat på och hade tvingat mig massera henne och…”
”Det är okej.” avbryter jag honom. ”Jag lät dig aldrig förklara då och jag känner inte att jag behöver en förklaring nu. Dina ögon avslöjade dig.”
”Jag älskar dig, jag har inte slutat tänka på dig en enda stund.”
”Jag slutade tänka på dig, men jag förstår inte hur jag lyckades. Kanske för att jag var så fixerad vid att vara normal och att tänka på en kille på det sättet kändes inte rätt.” säger jag och tänker efter. ”Men att tänka på dig på det sättet nu känns allt annat än fel.” Vi släpper varandra och går in i lägenheten.
”Vill du bo här även om det är mig du får bo med?” frågan han och jag ler mot honom.
”Jag vill bo här eftersom det är dig jag får bo med.” säger jag och möts av ett par varma läppar.
”Vår kärlek är inte längre förbjuden.”
Lyckliga slut är svårt att skriva. Och så tyckte jag inte denna blev bra.
fredag 9 april 2010
Vita rosor
”Kommer du ihåg när vi träffades för första gången? Då satt du bland massa vita rosor. Du hade en vit klänning på dig. Allt lyste vitt. Från första ögonblick lyste du upp min värld med dina vita rosor.” säger pojken vid namn Damien. ”Grattis på födelsedagen älskling.”
Det var i juni sex år sedan de hade möts. Nathalie hade suttit i parken, vid de vita rosenbuskarna och läst en bok, Pappersväggar, som såg väldigt dyster ut jämfört med allt det vita. Hon hade förklarat att boken hade en vacker del som heter Equinox. Handlingen hade hon förklarat för Damien men hans tankar for alltid bort då han såg på henne. Hennes skönhet var verkligen slående.. Nathalie, en flicka på 17 år, var Damiens första kärlek och Damien, en pojke på 18 år, var Nathalies första kärlek. Det var kärlek vid första ögonkastet, som redan bestämt. Sedan den dagen, var allt i Damiens liv vitt.
”Du kommer ihåg det, eller hur älskling? Åh min älskade Nathalie. Jag kommer ihåg då vi flyttade in tillsammans.” säger Damien och ler drömmande.
Det var i april fem år sedan som de bestämde sig för att flytta in tillsammans. Damiens familj var rik och han valde att spendera en stor summa pengar på ett hus Nathalie hade älskat från första blick. Han ville att hon skulle vara lycklig och hennes ögon talade om att hon var det när han berättade att han köpt huset. Han hämtade henne och de for till huset. Nathalie var nära till tårar när hon såg alla vita rosor som huset dekorerats med. Damiens ord fick sedan tårarna att rinna. Det var även den dagen han friade till henne.
”Du grät av lycka, det minns jag. Och sedan vårt bröllop, storslaget. Det var inte många vi bjöd. Närmaste släkten bara. Du var vacker den dagen. Ingen kunde slita blicken från dig.”
Det var i februari fyra år sedan som bröllopet ägde rum i en liten vit kyrka. Insidan var dekorerad med vita rosenblad längs gången. Nathalie hade håret uppsatt i en exklusiv bröllopsfrisyr och i hennes händer var det en bukett med vita rosor. Klänningen var enkel, axelbandslös och med ett vackert broderi i guldtråd. Hon lämnade kyrkan utan luft. Hennes ljuva stämma när hon sa ordet som betydde så mycket i den stunden och hur hon gav sitt hjärta till Damien. När de utbytte ringar och Damien trädde den guldskimrande ringen med den vita stenen tårades allas ögon. Det gick en rysning genom alla. Festen efteråt med middag, tårta och en bar. Det var den natten något magiskt skedde.
”Sex veckor efter bröllopet, det var då vi fick reda på den underbara nyheten.” säger Damien och ler stort.
Sex veckor efter bröllopet fick de reda på att Nathalie var gravid. Och i november samma år föddes en liten flicka vid namn Olivia. En vacker, fullt frisk flicka med stora blåa ögon. En kopia av sin moder. Hon, precis som sin moder älskar vita rosor och har blont hår.
Damien lägger ner de vita rosorna vid graven och torkar bort en tår som letat sig ner för hans kind.
”Du skulle älskat henne lika mycket som jag. Men du dog i den sekund hon föddes.” viskar han.
”Pappa, jag tror mamma är i himlen.” säger Olivia och Damien nickar. ”Jag tror hon sitter bland sina rosor och vakar över oss.” säger han och lyfter upp sin dotter. ”Bland sina vita rosor”
Den här vart riktigt kort, men jag hade en idé men det känns som att jag istället tjatade en massa om dessa vita rosor. Äh jag vet inte. Dessutom visste jag inte om jag skulle döda frun eller om jag skulle döda barnet. Och jag har ett behöv av att ta död på underbara människor verkar det som.
Det var i juni sex år sedan de hade möts. Nathalie hade suttit i parken, vid de vita rosenbuskarna och läst en bok, Pappersväggar, som såg väldigt dyster ut jämfört med allt det vita. Hon hade förklarat att boken hade en vacker del som heter Equinox. Handlingen hade hon förklarat för Damien men hans tankar for alltid bort då han såg på henne. Hennes skönhet var verkligen slående.. Nathalie, en flicka på 17 år, var Damiens första kärlek och Damien, en pojke på 18 år, var Nathalies första kärlek. Det var kärlek vid första ögonkastet, som redan bestämt. Sedan den dagen, var allt i Damiens liv vitt.
”Du kommer ihåg det, eller hur älskling? Åh min älskade Nathalie. Jag kommer ihåg då vi flyttade in tillsammans.” säger Damien och ler drömmande.
Det var i april fem år sedan som de bestämde sig för att flytta in tillsammans. Damiens familj var rik och han valde att spendera en stor summa pengar på ett hus Nathalie hade älskat från första blick. Han ville att hon skulle vara lycklig och hennes ögon talade om att hon var det när han berättade att han köpt huset. Han hämtade henne och de for till huset. Nathalie var nära till tårar när hon såg alla vita rosor som huset dekorerats med. Damiens ord fick sedan tårarna att rinna. Det var även den dagen han friade till henne.
”Du grät av lycka, det minns jag. Och sedan vårt bröllop, storslaget. Det var inte många vi bjöd. Närmaste släkten bara. Du var vacker den dagen. Ingen kunde slita blicken från dig.”
Det var i februari fyra år sedan som bröllopet ägde rum i en liten vit kyrka. Insidan var dekorerad med vita rosenblad längs gången. Nathalie hade håret uppsatt i en exklusiv bröllopsfrisyr och i hennes händer var det en bukett med vita rosor. Klänningen var enkel, axelbandslös och med ett vackert broderi i guldtråd. Hon lämnade kyrkan utan luft. Hennes ljuva stämma när hon sa ordet som betydde så mycket i den stunden och hur hon gav sitt hjärta till Damien. När de utbytte ringar och Damien trädde den guldskimrande ringen med den vita stenen tårades allas ögon. Det gick en rysning genom alla. Festen efteråt med middag, tårta och en bar. Det var den natten något magiskt skedde.
”Sex veckor efter bröllopet, det var då vi fick reda på den underbara nyheten.” säger Damien och ler stort.
Sex veckor efter bröllopet fick de reda på att Nathalie var gravid. Och i november samma år föddes en liten flicka vid namn Olivia. En vacker, fullt frisk flicka med stora blåa ögon. En kopia av sin moder. Hon, precis som sin moder älskar vita rosor och har blont hår.
Damien lägger ner de vita rosorna vid graven och torkar bort en tår som letat sig ner för hans kind.
”Du skulle älskat henne lika mycket som jag. Men du dog i den sekund hon föddes.” viskar han.
”Pappa, jag tror mamma är i himlen.” säger Olivia och Damien nickar. ”Jag tror hon sitter bland sina rosor och vakar över oss.” säger han och lyfter upp sin dotter. ”Bland sina vita rosor”
Den här vart riktigt kort, men jag hade en idé men det känns som att jag istället tjatade en massa om dessa vita rosor. Äh jag vet inte. Dessutom visste jag inte om jag skulle döda frun eller om jag skulle döda barnet. Och jag har ett behöv av att ta död på underbara människor verkar det som.
lördag 20 februari 2010
Five Years
Det var fem år sedan jag stod här på kanten, det var fem år sedan du fick mig att lova. Men det var bara fem år som det varade. Det var som om det var förutbestämt dessa fem åren av, vad det nu kallas. Lycka? Kärlek? Jag vet inte riktigt.
Vi var vänner, tror jag. Kan man kalla det så? Vi pratade med varandra, skrattade ibland och njöt av varandras sällskap. Jag tror jag gillade dig en smula, just för att du kom i närheten av mig trots att folk oftast valt att stänga ute mig. Du tog mig in i din famn och det gjorde mig glad. Men så en dag försvann min familj, mitt hem och allt. Samma dag hade jag sett dig med den där tjejen som var så populär. Det var då jag ställdes på kanten. Vad hade jag att leva för? Utan familj och utan vänner. Så jag ställde mig på kanten och föreställde mig ett slut. Men när jag tänkte ta ett kliv så sa du mitt namn. Och jag vände mig om. Det var första gången jag såg dig gråta. Det rann tårar över dina kinder och det var pågrund av mig. Du bad mig att aldrig ta livet av mig så länge du visste vem jag var. Jag lovade och du kysste mig. Det var min första kyss du gav mig den dagen. Och du kom senare att ge mig det första av annat också. Vi hade fem år av kärlek.
Det första året så flyttade vi in tillsammans och du visade mig livet. Det andra året sa du de magiska orden jag aldrig hört förut. Det tredje året gav du mig en ring och en dröm. Det fjärde året gav du mig ett löfte av kärlek. Det femte året hände det där som inte fick hända.
Jag var på mitt jobb som du hade fixat åt mig. Chefredaktör på en tidning. Hur du lyckades vet jag inte, men jag tror att jag trivdes. En telefon hade ringt och jag hade svarat som jag alltid gjort. Telefonen hade åkt i golvet när jag hört om hur du varit i en bilolycka. Tårar hade runnit medans jag sprungit till sjukhuset. Jag fick vänta så länge att jag trodde du var död. När jag väl fick träffa dig igen så kollade du på mig länge innan du slutligen sa: ”vem är du?” Tårarna hade börjat rinna igen.
”Jag är din fru, din kärlek, ditt liv, jag är din älskade och det har jag varit i fem år!” skriker jag åt dig. Du bara ser på mig och en doktor och två män kommer in och för bort mig från dig. Doktorn berättar om din minnesförlust som gör att du aldrig kommer komma ihåg just dessa fem år. Fem år var det menat, inget längre.
Det var fem år sedan jag stod här på kanten, det var fem år sedan du fick mig att lova. Men det var bara fem år som det varade. Det var som om det var förutbestämt dessa fem åren av, vad det nu kallas. Lycka? Kärlek? Jag vet inte riktigt. Nu vill jag inte tänka mer, inte leva mer. Nu tar jag ett sista kliv och lämnar dessa fem år efter mig. Det var redan bestämt...
We've got five years, stuck on my eyes
Five years, what a surprise
We've got five years, my brain hurts a lot
Five years, that's all we've got
hej jag börjar tvivla på mig själv men jag gillar att skriva, så jag försöker fortsätta... Den här är, enligt mig, väldigt dålig men jag lägger ut den ändå... nu ska jag sätta mig och skriva mer... denna skrev jag för några dagar sedan.
Förresten, de sista meningarna på engelska är från en David Bowie låt. Five Years heter den...
Vi var vänner, tror jag. Kan man kalla det så? Vi pratade med varandra, skrattade ibland och njöt av varandras sällskap. Jag tror jag gillade dig en smula, just för att du kom i närheten av mig trots att folk oftast valt att stänga ute mig. Du tog mig in i din famn och det gjorde mig glad. Men så en dag försvann min familj, mitt hem och allt. Samma dag hade jag sett dig med den där tjejen som var så populär. Det var då jag ställdes på kanten. Vad hade jag att leva för? Utan familj och utan vänner. Så jag ställde mig på kanten och föreställde mig ett slut. Men när jag tänkte ta ett kliv så sa du mitt namn. Och jag vände mig om. Det var första gången jag såg dig gråta. Det rann tårar över dina kinder och det var pågrund av mig. Du bad mig att aldrig ta livet av mig så länge du visste vem jag var. Jag lovade och du kysste mig. Det var min första kyss du gav mig den dagen. Och du kom senare att ge mig det första av annat också. Vi hade fem år av kärlek.
Det första året så flyttade vi in tillsammans och du visade mig livet. Det andra året sa du de magiska orden jag aldrig hört förut. Det tredje året gav du mig en ring och en dröm. Det fjärde året gav du mig ett löfte av kärlek. Det femte året hände det där som inte fick hända.
Jag var på mitt jobb som du hade fixat åt mig. Chefredaktör på en tidning. Hur du lyckades vet jag inte, men jag tror att jag trivdes. En telefon hade ringt och jag hade svarat som jag alltid gjort. Telefonen hade åkt i golvet när jag hört om hur du varit i en bilolycka. Tårar hade runnit medans jag sprungit till sjukhuset. Jag fick vänta så länge att jag trodde du var död. När jag väl fick träffa dig igen så kollade du på mig länge innan du slutligen sa: ”vem är du?” Tårarna hade börjat rinna igen.
”Jag är din fru, din kärlek, ditt liv, jag är din älskade och det har jag varit i fem år!” skriker jag åt dig. Du bara ser på mig och en doktor och två män kommer in och för bort mig från dig. Doktorn berättar om din minnesförlust som gör att du aldrig kommer komma ihåg just dessa fem år. Fem år var det menat, inget längre.
Det var fem år sedan jag stod här på kanten, det var fem år sedan du fick mig att lova. Men det var bara fem år som det varade. Det var som om det var förutbestämt dessa fem åren av, vad det nu kallas. Lycka? Kärlek? Jag vet inte riktigt. Nu vill jag inte tänka mer, inte leva mer. Nu tar jag ett sista kliv och lämnar dessa fem år efter mig. Det var redan bestämt...
We've got five years, stuck on my eyes
Five years, what a surprise
We've got five years, my brain hurts a lot
Five years, that's all we've got
hej jag börjar tvivla på mig själv men jag gillar att skriva, så jag försöker fortsätta... Den här är, enligt mig, väldigt dålig men jag lägger ut den ändå... nu ska jag sätta mig och skriva mer... denna skrev jag för några dagar sedan.
Förresten, de sista meningarna på engelska är från en David Bowie låt. Five Years heter den...
onsdag 27 januari 2010
Jag är en vampyr, jag lovar
Jag kan inte dö. För jag är redan död. Frågan är om jag någonsin var levande. Jag gissar att jag var levande under den viktorianska tiden eftersom jag är förälskad i dessa eleganta kläder. Men jag talar som de människorna här gör. Jag är inte som dem och de vet de om. Men de tror att jag är fel. Jag är inte fel egentligen. Bara här bland människorna för dem är inte som jag. Undrar var de andra av min sort finns. Undrar var de andra vampyrerna finns. För det är nog det jag är. Jag tål inte solljus, jag är extremt blek, mina ögon skiftar lite rödaktigt och jag har huggtänder. Jag är nog en vampyr, fast inte fullt ut. Jag behöver blod, men eftersom jag är emot att mörda så använder jag mitt egna vackra blod. Den röda färgen är så fin när den rinner ut över huden. Det gör inte ont, det är så lite som gör ont. Det är bara solen som har kraft att ta död på mig. Jag äter inte vanlig mat och folk kallar mig benhög. Jag ser ut att vara ungefär 17 år så jag gissar att det är vad jag ska vara… Men det förstås, man vet aldrig hur gammal jag egentligen är. Kanske flera hundra år. Jag bor hos en kille vid namn David. Han är väldigt snäll mot mig. Jag vet inte varför, men tiden före detta halvår har jag inget minne av. David har sagt något om en bilolycka och att mina föräldrar omkom. Men nej så kan det inte vara. Mina föräldrar borde ha varit döda en lång tid. Läkare har sagt att jag lider av minnesförlust och det kan nog stämma. Men de har inte sagt något om att jag är något annat än en människa. Nog om detta. Tillbaka till David, mannen som kysser mig och tar hand om mig. Men jag gillar inte att han lindar om mina armar som är fulla av sår och ärr. Jag behöver ju blodet. Men eftersom han får mitt döda hjärta att slå så låter jag det sitta kvar ett tag. För ett tag sedan sa han att han fått nog, att han inte orkade med mig och att jag var sjuk. Jag förklarade då för honom att jag inte var en människa utan en mycket bättre varelse, en odödlig varelse. Han hade då stirrat skrämt på mig. Jag hade sagt åt honom att han inte behövde vara rädd eftersom jag strikt inte dödade människor. Han hade tagit mig till detta ställe. Ett ställe med massa människor som vill dö och tror att de är något annat än människor. De tror jag passar in här, de där människorna med påklistrade leenden. Första gången jag skulle prata med en av dem, Stefan tror jag han hette, så satt jag och David i en mörkröd soffa mittemot Stefan och han frågade mig frågor.
”Vad heter du?” frågar Stefan.
”Annie Strömberg” säger jag och ser på honom.
”Du är väldigt mager… svälter du dig själv? Tycker du att du behöver gå ner i vikt?” frågar han senare efter att ha gjort en notering i sin bruna bok.
”Nej jag svälter inte mig själv, jag ser bara inte någon anledning till att äta när mat inte har någon betydelse i mitt liv.” svarar ja. Vilken idiot. Stefan drar pennan i boken några gånger.
”Hör du röster som säger åt dig att inte äta?” får jag som fråga.
”Nej” får Stefan som svar.
”Hör du röster alls?” frågar han.
”Nej”
”Av vilken anledning skadar du dig själv?”
”Av den anledningen att blod är det jag livnär mig på. Jag behöver blod för att överleva, men har ingen tanke på att döda någon annan.”
”Tror du att du är något annat än en människa?”
”Jag tror inte, utan vet, att jag inte är någon människa. Jag är en varelse som behöver blod. Jag är, som vissa säger, en vampyr” Stefan nickar åt mitt svar och jag kisar med ögonen lite. Stefan riktar blicken åt David.
”Är det något mer som borde noteras?” säger Stefan.
”Hon säger sig att hon inte tål solljus.” säger David. Stefan nickar och skriver ner det.
”Hur länge har hon betett sig såhär?” frågar han. David stryker med tummen lätt över mina fingrar.
”I snart ett halvår. Hon satt i en bil med sina föräldrar och de krockade med en rattfyllerist. Hennes föräldrar omkom och hon kommer inte ihåg något.” säger han och en sorg är i hans röst.
”Aha.” säger Stefan och skriver ner lite mer innan han stänger boken.
Sedan dess har jag bott på det här stället. Med människor som är sjuka i huvudet, snällt sagt. Det finns en flicka, hon går baklänges hela tiden. För att hon är rädd för framtiden. Hon vill bara se tillbaka. Sedan finns det en pojke som går omkring i kvinnokläder och säger att man stulit hans pojkvän från honom. Han är småskrämmande. Sedan finns det en pojke, som verkar tvivla på mig. Han tror inte på att jag är en vampyr. Anledningen till att han är här är väldigt sorglig. Stefan har berättat för mig att han kom hit efter att hans syster hade tagit livet av sig efter deras föräldrars död. De hade suttit på taket till ett fjortonvåningshus och sett ner över gatan där nere. Hans syster hade bett honom blunda och räkna till tio. När han kommit till åtta hade han hört ljudet av systerns kropp som träffat marken, När han, efter att ha räknat klart, öppnade sina ögon fanns systern inte på taket längre utan låg död på marken. Pojken hade mist sitt förstånd och tappat sitt minne. Nu levde han i tron om att hans syster levde och så fort man nämnde henne fick han vredesutbrott. Nu stod han och jag på taket till detta hus. Det var väldigt högt, nog högt för att en människa skulle dö.
”Jag tror dig inte.” säger han och ser på mig.
”Jag är en vampyr, jag lovar.” säger jag. Han skakar på huvudet.
”Vampyrer är odödliga. Du skulle dö av att hoppa från detta hus.”
”Ska jag motbevisa dig?”
”Ja”
”Okej” säger jag och ställer mig på kanten. Jag kommer inte dö, jag är odödlig. Jag vänder mig om och vinkar mot honom samtidigt som jag låter mig falla. Fallet känns kort och när jag träffar marken skjuter en smärta igenom kroppen. Jag känner hjärtats slag lite starkare än vanligt men de ojämna slagen blir snabbt svagare, Det svartnar för ögonen och just som jag tar ett sista andetag far en tanke genom mitt huvud.
Jag kanske hade fel.
haha, den sämsta jag gjort på länge. Men lev med det... xD
”Vad heter du?” frågar Stefan.
”Annie Strömberg” säger jag och ser på honom.
”Du är väldigt mager… svälter du dig själv? Tycker du att du behöver gå ner i vikt?” frågar han senare efter att ha gjort en notering i sin bruna bok.
”Nej jag svälter inte mig själv, jag ser bara inte någon anledning till att äta när mat inte har någon betydelse i mitt liv.” svarar ja. Vilken idiot. Stefan drar pennan i boken några gånger.
”Hör du röster som säger åt dig att inte äta?” får jag som fråga.
”Nej” får Stefan som svar.
”Hör du röster alls?” frågar han.
”Nej”
”Av vilken anledning skadar du dig själv?”
”Av den anledningen att blod är det jag livnär mig på. Jag behöver blod för att överleva, men har ingen tanke på att döda någon annan.”
”Tror du att du är något annat än en människa?”
”Jag tror inte, utan vet, att jag inte är någon människa. Jag är en varelse som behöver blod. Jag är, som vissa säger, en vampyr” Stefan nickar åt mitt svar och jag kisar med ögonen lite. Stefan riktar blicken åt David.
”Är det något mer som borde noteras?” säger Stefan.
”Hon säger sig att hon inte tål solljus.” säger David. Stefan nickar och skriver ner det.
”Hur länge har hon betett sig såhär?” frågar han. David stryker med tummen lätt över mina fingrar.
”I snart ett halvår. Hon satt i en bil med sina föräldrar och de krockade med en rattfyllerist. Hennes föräldrar omkom och hon kommer inte ihåg något.” säger han och en sorg är i hans röst.
”Aha.” säger Stefan och skriver ner lite mer innan han stänger boken.
Sedan dess har jag bott på det här stället. Med människor som är sjuka i huvudet, snällt sagt. Det finns en flicka, hon går baklänges hela tiden. För att hon är rädd för framtiden. Hon vill bara se tillbaka. Sedan finns det en pojke som går omkring i kvinnokläder och säger att man stulit hans pojkvän från honom. Han är småskrämmande. Sedan finns det en pojke, som verkar tvivla på mig. Han tror inte på att jag är en vampyr. Anledningen till att han är här är väldigt sorglig. Stefan har berättat för mig att han kom hit efter att hans syster hade tagit livet av sig efter deras föräldrars död. De hade suttit på taket till ett fjortonvåningshus och sett ner över gatan där nere. Hans syster hade bett honom blunda och räkna till tio. När han kommit till åtta hade han hört ljudet av systerns kropp som träffat marken, När han, efter att ha räknat klart, öppnade sina ögon fanns systern inte på taket längre utan låg död på marken. Pojken hade mist sitt förstånd och tappat sitt minne. Nu levde han i tron om att hans syster levde och så fort man nämnde henne fick han vredesutbrott. Nu stod han och jag på taket till detta hus. Det var väldigt högt, nog högt för att en människa skulle dö.
”Jag tror dig inte.” säger han och ser på mig.
”Jag är en vampyr, jag lovar.” säger jag. Han skakar på huvudet.
”Vampyrer är odödliga. Du skulle dö av att hoppa från detta hus.”
”Ska jag motbevisa dig?”
”Ja”
”Okej” säger jag och ställer mig på kanten. Jag kommer inte dö, jag är odödlig. Jag vänder mig om och vinkar mot honom samtidigt som jag låter mig falla. Fallet känns kort och när jag träffar marken skjuter en smärta igenom kroppen. Jag känner hjärtats slag lite starkare än vanligt men de ojämna slagen blir snabbt svagare, Det svartnar för ögonen och just som jag tar ett sista andetag far en tanke genom mitt huvud.
Jag kanske hade fel.
haha, den sämsta jag gjort på länge. Men lev med det... xD
Diamanter
Jag låter en blick falla på klockan. 3:40. Jag har inte sovit en blund. Dina djupa andetag är det enda ljudet och ljuset från hallen är vad som låter mig se ditt ansikte. Dina ljusrosa läppar är lätt särade. Din bleka hy nästan lyser i det svaga ljuset. Dina ögonlock döljer dina gröna ögon. Blänkade diamanter släpps fram ur din ögonvrå och rullar neråt. Varför gråter du? en bekymrad rynka bildas mellan mina ögonbryn. Dina föräldrar har det bra, dina bröder lever. Du har en kille som älskar dig, för jag älskar dig verkligen av hela mitt hjärta. Ingen i din närhet har dött, du har det bra på jobbet. Du ler varje dag och ser fram emot allt. Du är lycklig säger du. Men varför rinner diamanter när du sover? Säg mig, varför gråter du, älskling?
Skrev denna i skolan. Tog bara tio minuter. Jag har lämnat några saker upp till fantasin. Könet på den sovande människan och orsaken till att denna gråter.
Skrev denna i skolan. Tog bara tio minuter. Jag har lämnat några saker upp till fantasin. Könet på den sovande människan och orsaken till att denna gråter.
lördag 16 januari 2010
en kyss under fjäderregn
”Du är vacker” säger hon och ser in i hans ögon. Hur kan hon inte se att han bara är fyllt av svart hat. Att han inte bryr sig om henne, att han kan döda henne med sin blick? Han ser in i hennes ögon och skakar på huvudet.
”Nej, jag är långt ifrån vacker. Ordet vacker borde inte ens existera i min vokabulär. Jag är ondskan själv” säger han självsäkert och ger henne ett dött uttryck. För han är så gått som död. Även om han aldrig varit levande.
”Nej, det är bara vad folk säger. Du är bara missförstådd, men jag ser vem du verkligen är. Du är den jag älskar. Sättet du får mig att känna är så annorlunda. Jag bryr mig inte om människor, men sen kom du och jag fick så stor lust att ta reda på varför din blick är så plågad…” Han lägger ett finger mot hennes läppar som tystar henne.
”Jag får inte känna” viskar han. ”Jag är djävulen han själv.” fortsätter han viskandes. Hon tar hans händer och ser på honom med tårar i ögonen.
”Nej, du är inte djävulen. Djävulen är bara ditt alter ego. Han finns inte egentligen. Du tror att du är honom. Men du är inte det, du är min älskade ängel. Min älskade, fallna ängel.” säger hon med sprucken röst. Han tar ett djupt andetag.
”Jag föll inte av mig själv, jag blev grundlurad och fick en knuff av den högste. Genom att prata med mig bryter du ditt band med honom. Du kan släppa ut vrede i världen. Du borde skynda dig härifrån.” säger han och blundar. En lång tystnad lägger sig.
”Jag går ingenstans. Jag ger mig själv till dig. Åt helvete med världen.” säger hon med säker röst. ”Bokstavligt talat.” lägger hon till. Han öppnar ögonen och ler en sekund innan hans ansikte blir allvarligt igen. Hon ser på honom med sina ljusa ögon.
”Du kommer dö, slitas från mig. Jag vill inte det.” säger han och något sorgset träder fram i hans röst. Känslor, kan det vara så? Har denna flicka framför honom lyckas få honom att känna? Det ska ju vara omöjligt.
”Om jag går nu kommer jag också slitas från dig. Varför inte leva med mig så länge som det går?” säger hon och hennes röst blir osäker igen.
”Jag kan försöka, men jag vill inte skada dig. Du är en människa. Jag har blivit förbannad att plåga din sort.” säger han förtvivlat och backar en bit från henne. Hon tar ett steg framåt.
”Men det är inte ditt ursprungliga uppdrag. Dra till minnes tiden då du var den vita ängeln.” säger hon och minskar avståndet med ännu ett steg.
”Jag vill vara din skyddsängel. Jag vill inte ha mina svarta, trasiga vingar. Jag vill vara en vit ängel som kan beskydda dig eller en människa som kan dö med dig.” säger han och hans röst känns osäker. Han blir förvånad. Det borde inte vara såhär. Varken hans tankar eller känslor är normala.
”Jag bryr mig inte om vad du är.” säger hon och tar ett steg till mot honom. ”Jag älskar dig.” säger hon och tar ett sista steg innan hon trycker sina läppar mot hans. Den här flickan vet inte vad hon sysslar med. När hon drar sig tillbaka ser hon in i hans ögon.
”Jag… jag har aldrig känt någon känsla förut. Men nu känns det varmt och… mjukt inom mig.” säger han chockat. Och hennes ögon vidgar sig. Hon stryker med sin hand över min kind och först nu märker han en blöt känsla.
”Vad händer med mig?” säger han högt. Hon stryker med sina fingrar över hans kinder, torkar bort det blöta.
”Du gråter, älskade du.” säger hon och ler lite. Hon ser på honom och sedan fäster hennes blick på något på marken. En svart fjäder. Precis en sådan som pryder hans vingar. Det konstiga är att ett vitt sken sprider sig runt den. Han vänder sig helt mot fjädern och tar upp den. När han vänder sig mot flickan igen så gråter hon med handen för sin mun. Han ser frågande på henne och hon tar bort handen från munnen.
”D-du blöder från ryggen. Dina vingar…” säger hon men avbryter sig själv när den vita fjädern slukas av ljuset och försvinner helt. Han ser in i hennes ögon som nu stirrar mot horisonten. Rädsla, det känner han igen.
”Vad är det?” säger han och hon ser på honom.
”Något händer. Du slukas av ljuset.” säger hon och nu rinner det tårar ur hennes ögon. Tårarna rinner ner för hans kinder när det vita ljuset sakta sprider sig över hela hans kropp.
”Lämna mig inte!” skriker flickan förtvivlat och faller ner på knä. Det hindrar inte ljuset och de sprider sig runt honom och drar ihop sig till ett skinande klot. Klotet sprängs och ett starkt ljus sprider sig. Ljuset är så starkt att den förut så mörka gatan blir ljusare än på dagtid. Vita fjädrar regnar ner från himmelen och flickan kan inte sluta gråta. Ljuset försvinner sakta men fjädrarna skiner när de dinglar ner från himmelen. En man stannar några meter från flickan och plockar upp en fjäder.
”Jag vet vem du är… tror jag. Men vem är jag?” säger han och nu vänder flickan sin blick mot honom. Rösten är för bekant, hon hade ju hört den för en minut sedan. Det var hennes älskades röst på pricken. Men hon hade ju just skådat hans annorlunda död. Hennes tårar rinner fortfarande när hon ser på mannen mer det långa, svarta håret. Mannen med höga kindben och mörka ögon. Mannen som för någon minut sen kallades djävulen. Det är samma varelse, fast utan vingarna.
”Du är Lucifer, den jag älskar.” säger hon lågt, men nog högt för att mannen ska höra. Han går närmare och räcker henne den skinande fjädern. Den är svart. Hon ser in i hans ögon.
”Jag vet vem jag var. Men vem är jag nu?” säger han och ler snett. Flickan tar upp en vit fjäder.
”Du är vem du vill vara.” säger hon och ställer sig upp. Hon tar de båda fjädrarna och håller dem till sitt hjärta.
”Då vill jag vara mannen i ditt liv.” säger han bestämt. Hon nickar svagt och hans hand stryker bort en tår från hennes kind. Han lutar sig närmare och låter sina läppar nudda hennes i en kyss under fjäderregn.
Alltså från början hade jag tänkt döpa denna till något i stil med "Mina djävulshorn" eller så. Och göra ett annat slut.
Sedan vill jag klargöra att jag inte tror på Gud och allt sådant. Jag tror inte på saker som har med religion att göra. Jag tycker att Lucifer är ett fint namn (det är nästan lite synd att det förknippas med djävulen)
Jag har för mig att det egentligen var så att Lucifer var en ängel som gud förvisade (eller något sådant) för att han hade gjort något. Men den som är dum är egentligen en annan ängel som skvallrade .___. Det är iallafall en historie jag hört och det är det jag utgått ifrån.
Ursäkta om den är dålig eller så... kände bara för att skriva något.... Egentligen tänkte jag typ... ta död på honom helt och att det var Guds sätt att straffa henne för hennes olydnad (eller liknande).
Men jag kunde inte förmå mig att ta livet av honom...
Och jag kunde inte förmå mig att göra mitt andra uttänkta slut:
Att hon sitter på något psyk eller liknande just för att ha trott sig hafte tt förhållande med djävulen.
Alltså, jag blev bara sorgsen av de sluten, men detta gör mig också sorgsen för jag gillar killar med höga kindben och långt hår xD
”Nej, jag är långt ifrån vacker. Ordet vacker borde inte ens existera i min vokabulär. Jag är ondskan själv” säger han självsäkert och ger henne ett dött uttryck. För han är så gått som död. Även om han aldrig varit levande.
”Nej, det är bara vad folk säger. Du är bara missförstådd, men jag ser vem du verkligen är. Du är den jag älskar. Sättet du får mig att känna är så annorlunda. Jag bryr mig inte om människor, men sen kom du och jag fick så stor lust att ta reda på varför din blick är så plågad…” Han lägger ett finger mot hennes läppar som tystar henne.
”Jag får inte känna” viskar han. ”Jag är djävulen han själv.” fortsätter han viskandes. Hon tar hans händer och ser på honom med tårar i ögonen.
”Nej, du är inte djävulen. Djävulen är bara ditt alter ego. Han finns inte egentligen. Du tror att du är honom. Men du är inte det, du är min älskade ängel. Min älskade, fallna ängel.” säger hon med sprucken röst. Han tar ett djupt andetag.
”Jag föll inte av mig själv, jag blev grundlurad och fick en knuff av den högste. Genom att prata med mig bryter du ditt band med honom. Du kan släppa ut vrede i världen. Du borde skynda dig härifrån.” säger han och blundar. En lång tystnad lägger sig.
”Jag går ingenstans. Jag ger mig själv till dig. Åt helvete med världen.” säger hon med säker röst. ”Bokstavligt talat.” lägger hon till. Han öppnar ögonen och ler en sekund innan hans ansikte blir allvarligt igen. Hon ser på honom med sina ljusa ögon.
”Du kommer dö, slitas från mig. Jag vill inte det.” säger han och något sorgset träder fram i hans röst. Känslor, kan det vara så? Har denna flicka framför honom lyckas få honom att känna? Det ska ju vara omöjligt.
”Om jag går nu kommer jag också slitas från dig. Varför inte leva med mig så länge som det går?” säger hon och hennes röst blir osäker igen.
”Jag kan försöka, men jag vill inte skada dig. Du är en människa. Jag har blivit förbannad att plåga din sort.” säger han förtvivlat och backar en bit från henne. Hon tar ett steg framåt.
”Men det är inte ditt ursprungliga uppdrag. Dra till minnes tiden då du var den vita ängeln.” säger hon och minskar avståndet med ännu ett steg.
”Jag vill vara din skyddsängel. Jag vill inte ha mina svarta, trasiga vingar. Jag vill vara en vit ängel som kan beskydda dig eller en människa som kan dö med dig.” säger han och hans röst känns osäker. Han blir förvånad. Det borde inte vara såhär. Varken hans tankar eller känslor är normala.
”Jag bryr mig inte om vad du är.” säger hon och tar ett steg till mot honom. ”Jag älskar dig.” säger hon och tar ett sista steg innan hon trycker sina läppar mot hans. Den här flickan vet inte vad hon sysslar med. När hon drar sig tillbaka ser hon in i hans ögon.
”Jag… jag har aldrig känt någon känsla förut. Men nu känns det varmt och… mjukt inom mig.” säger han chockat. Och hennes ögon vidgar sig. Hon stryker med sin hand över min kind och först nu märker han en blöt känsla.
”Vad händer med mig?” säger han högt. Hon stryker med sina fingrar över hans kinder, torkar bort det blöta.
”Du gråter, älskade du.” säger hon och ler lite. Hon ser på honom och sedan fäster hennes blick på något på marken. En svart fjäder. Precis en sådan som pryder hans vingar. Det konstiga är att ett vitt sken sprider sig runt den. Han vänder sig helt mot fjädern och tar upp den. När han vänder sig mot flickan igen så gråter hon med handen för sin mun. Han ser frågande på henne och hon tar bort handen från munnen.
”D-du blöder från ryggen. Dina vingar…” säger hon men avbryter sig själv när den vita fjädern slukas av ljuset och försvinner helt. Han ser in i hennes ögon som nu stirrar mot horisonten. Rädsla, det känner han igen.
”Vad är det?” säger han och hon ser på honom.
”Något händer. Du slukas av ljuset.” säger hon och nu rinner det tårar ur hennes ögon. Tårarna rinner ner för hans kinder när det vita ljuset sakta sprider sig över hela hans kropp.
”Lämna mig inte!” skriker flickan förtvivlat och faller ner på knä. Det hindrar inte ljuset och de sprider sig runt honom och drar ihop sig till ett skinande klot. Klotet sprängs och ett starkt ljus sprider sig. Ljuset är så starkt att den förut så mörka gatan blir ljusare än på dagtid. Vita fjädrar regnar ner från himmelen och flickan kan inte sluta gråta. Ljuset försvinner sakta men fjädrarna skiner när de dinglar ner från himmelen. En man stannar några meter från flickan och plockar upp en fjäder.
”Jag vet vem du är… tror jag. Men vem är jag?” säger han och nu vänder flickan sin blick mot honom. Rösten är för bekant, hon hade ju hört den för en minut sedan. Det var hennes älskades röst på pricken. Men hon hade ju just skådat hans annorlunda död. Hennes tårar rinner fortfarande när hon ser på mannen mer det långa, svarta håret. Mannen med höga kindben och mörka ögon. Mannen som för någon minut sen kallades djävulen. Det är samma varelse, fast utan vingarna.
”Du är Lucifer, den jag älskar.” säger hon lågt, men nog högt för att mannen ska höra. Han går närmare och räcker henne den skinande fjädern. Den är svart. Hon ser in i hans ögon.
”Jag vet vem jag var. Men vem är jag nu?” säger han och ler snett. Flickan tar upp en vit fjäder.
”Du är vem du vill vara.” säger hon och ställer sig upp. Hon tar de båda fjädrarna och håller dem till sitt hjärta.
”Då vill jag vara mannen i ditt liv.” säger han bestämt. Hon nickar svagt och hans hand stryker bort en tår från hennes kind. Han lutar sig närmare och låter sina läppar nudda hennes i en kyss under fjäderregn.
Alltså från början hade jag tänkt döpa denna till något i stil med "Mina djävulshorn" eller så. Och göra ett annat slut.
Sedan vill jag klargöra att jag inte tror på Gud och allt sådant. Jag tror inte på saker som har med religion att göra. Jag tycker att Lucifer är ett fint namn (det är nästan lite synd att det förknippas med djävulen)
Jag har för mig att det egentligen var så att Lucifer var en ängel som gud förvisade (eller något sådant) för att han hade gjort något. Men den som är dum är egentligen en annan ängel som skvallrade .___. Det är iallafall en historie jag hört och det är det jag utgått ifrån.
Ursäkta om den är dålig eller så... kände bara för att skriva något.... Egentligen tänkte jag typ... ta död på honom helt och att det var Guds sätt att straffa henne för hennes olydnad (eller liknande).
Men jag kunde inte förmå mig att ta livet av honom...
Och jag kunde inte förmå mig att göra mitt andra uttänkta slut:
Att hon sitter på något psyk eller liknande just för att ha trott sig hafte tt förhållande med djävulen.
Alltså, jag blev bara sorgsen av de sluten, men detta gör mig också sorgsen för jag gillar killar med höga kindben och långt hår xD
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)