Jag kan inte dö. För jag är redan död. Frågan är om jag någonsin var levande. Jag gissar att jag var levande under den viktorianska tiden eftersom jag är förälskad i dessa eleganta kläder. Men jag talar som de människorna här gör. Jag är inte som dem och de vet de om. Men de tror att jag är fel. Jag är inte fel egentligen. Bara här bland människorna för dem är inte som jag. Undrar var de andra av min sort finns. Undrar var de andra vampyrerna finns. För det är nog det jag är. Jag tål inte solljus, jag är extremt blek, mina ögon skiftar lite rödaktigt och jag har huggtänder. Jag är nog en vampyr, fast inte fullt ut. Jag behöver blod, men eftersom jag är emot att mörda så använder jag mitt egna vackra blod. Den röda färgen är så fin när den rinner ut över huden. Det gör inte ont, det är så lite som gör ont. Det är bara solen som har kraft att ta död på mig. Jag äter inte vanlig mat och folk kallar mig benhög. Jag ser ut att vara ungefär 17 år så jag gissar att det är vad jag ska vara… Men det förstås, man vet aldrig hur gammal jag egentligen är. Kanske flera hundra år. Jag bor hos en kille vid namn David. Han är väldigt snäll mot mig. Jag vet inte varför, men tiden före detta halvår har jag inget minne av. David har sagt något om en bilolycka och att mina föräldrar omkom. Men nej så kan det inte vara. Mina föräldrar borde ha varit döda en lång tid. Läkare har sagt att jag lider av minnesförlust och det kan nog stämma. Men de har inte sagt något om att jag är något annat än en människa. Nog om detta. Tillbaka till David, mannen som kysser mig och tar hand om mig. Men jag gillar inte att han lindar om mina armar som är fulla av sår och ärr. Jag behöver ju blodet. Men eftersom han får mitt döda hjärta att slå så låter jag det sitta kvar ett tag. För ett tag sedan sa han att han fått nog, att han inte orkade med mig och att jag var sjuk. Jag förklarade då för honom att jag inte var en människa utan en mycket bättre varelse, en odödlig varelse. Han hade då stirrat skrämt på mig. Jag hade sagt åt honom att han inte behövde vara rädd eftersom jag strikt inte dödade människor. Han hade tagit mig till detta ställe. Ett ställe med massa människor som vill dö och tror att de är något annat än människor. De tror jag passar in här, de där människorna med påklistrade leenden. Första gången jag skulle prata med en av dem, Stefan tror jag han hette, så satt jag och David i en mörkröd soffa mittemot Stefan och han frågade mig frågor.
”Vad heter du?” frågar Stefan.
”Annie Strömberg” säger jag och ser på honom.
”Du är väldigt mager… svälter du dig själv? Tycker du att du behöver gå ner i vikt?” frågar han senare efter att ha gjort en notering i sin bruna bok.
”Nej jag svälter inte mig själv, jag ser bara inte någon anledning till att äta när mat inte har någon betydelse i mitt liv.” svarar ja. Vilken idiot. Stefan drar pennan i boken några gånger.
”Hör du röster som säger åt dig att inte äta?” får jag som fråga.
”Nej” får Stefan som svar.
”Hör du röster alls?” frågar han.
”Nej”
”Av vilken anledning skadar du dig själv?”
”Av den anledningen att blod är det jag livnär mig på. Jag behöver blod för att överleva, men har ingen tanke på att döda någon annan.”
”Tror du att du är något annat än en människa?”
”Jag tror inte, utan vet, att jag inte är någon människa. Jag är en varelse som behöver blod. Jag är, som vissa säger, en vampyr” Stefan nickar åt mitt svar och jag kisar med ögonen lite. Stefan riktar blicken åt David.
”Är det något mer som borde noteras?” säger Stefan.
”Hon säger sig att hon inte tål solljus.” säger David. Stefan nickar och skriver ner det.
”Hur länge har hon betett sig såhär?” frågar han. David stryker med tummen lätt över mina fingrar.
”I snart ett halvår. Hon satt i en bil med sina föräldrar och de krockade med en rattfyllerist. Hennes föräldrar omkom och hon kommer inte ihåg något.” säger han och en sorg är i hans röst.
”Aha.” säger Stefan och skriver ner lite mer innan han stänger boken.
Sedan dess har jag bott på det här stället. Med människor som är sjuka i huvudet, snällt sagt. Det finns en flicka, hon går baklänges hela tiden. För att hon är rädd för framtiden. Hon vill bara se tillbaka. Sedan finns det en pojke som går omkring i kvinnokläder och säger att man stulit hans pojkvän från honom. Han är småskrämmande. Sedan finns det en pojke, som verkar tvivla på mig. Han tror inte på att jag är en vampyr. Anledningen till att han är här är väldigt sorglig. Stefan har berättat för mig att han kom hit efter att hans syster hade tagit livet av sig efter deras föräldrars död. De hade suttit på taket till ett fjortonvåningshus och sett ner över gatan där nere. Hans syster hade bett honom blunda och räkna till tio. När han kommit till åtta hade han hört ljudet av systerns kropp som träffat marken, När han, efter att ha räknat klart, öppnade sina ögon fanns systern inte på taket längre utan låg död på marken. Pojken hade mist sitt förstånd och tappat sitt minne. Nu levde han i tron om att hans syster levde och så fort man nämnde henne fick han vredesutbrott. Nu stod han och jag på taket till detta hus. Det var väldigt högt, nog högt för att en människa skulle dö.
”Jag tror dig inte.” säger han och ser på mig.
”Jag är en vampyr, jag lovar.” säger jag. Han skakar på huvudet.
”Vampyrer är odödliga. Du skulle dö av att hoppa från detta hus.”
”Ska jag motbevisa dig?”
”Ja”
”Okej” säger jag och ställer mig på kanten. Jag kommer inte dö, jag är odödlig. Jag vänder mig om och vinkar mot honom samtidigt som jag låter mig falla. Fallet känns kort och när jag träffar marken skjuter en smärta igenom kroppen. Jag känner hjärtats slag lite starkare än vanligt men de ojämna slagen blir snabbt svagare, Det svartnar för ögonen och just som jag tar ett sista andetag far en tanke genom mitt huvud.
Jag kanske hade fel.
haha, den sämsta jag gjort på länge. Men lev med det... xD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar