En rosa prinsessa

Den artonde mars nittonhundranittioett föddes en vacker flicka och las i armarna på en lycklig, nybliven moder. En moder som kom att lära sitt barn att älska, att leva och att le. Ett barn med vänner, kärlek och lycka framför sig.

”Har hon alltid varit sådan eller har det växt fram med tiden?”
Modern smakar på frågan lite. Hade hon alltid varit så? Nej, hon hade inte alltid varit så.

”Mamma, jag vill vara en prinsessa.” säger flickan en varm dag i juli månad. Året är 1996.
”Jasså? Vet du vad man behöver för att vara ne prinsessa?” säger modern med ett finurligt leende och flickan skakar på huvudet som svar. Mamman som suttit vid köksbordet och läst tidningen reser sig upp och går en runda i huset innan hon, med fulla armar ber sin dotter följa med till arbetsrummet. Det är väl varje flickas dröm att ha en mamma som kan sy, och vad är då bättre än en syslöjdslärare? Kanske en designer, men en syslöjdslärare funkar det också. Flickan ser storögt på modern när hon trampar på plastbiten och får symaskinen att ge ifrån sig ett ljud. Efter ett tag har de olika nyanserna av rosa, som moderns tyger var, förvandlats till en klänning en riktig prinsessa skulle bli nöjd med. Puffärma och en utåtstående tyllkjol. En prinsessa hade varit nöjd. När flickan fått på sig klänningen lyser hon av glädje men modern har en rynka mellan ögonbrynen.
”Något saknas” säger hon och tar ett pappersark och en sax.
”Vad?” säger flickan och väntar på ett svar men förblir ovetande. Efter någon minut vänder sig modern till sin dotter med en glittrande papperskrona i händerna. Flickans leende är jämförbart med solen. Hon strålar av barnalycka. En prinsessa hon ville vara, en prinsessa hon blev.

”Nej” svarar modern och ser på kvinnan.
”Kan du berätta när det började ungefär?”
Kunde hon det? Jo, det var när hon var 10.
”Det började när hon var tio år…”

Flickan på tio år, som för fem år sedan ville vara en rosa prinsessa, har nu helt bytt riktning. Hennes stora ambition är lego. Lego tar över huset, men modern är lycklig så länge hennes dotter är det. Barnalyckan är inte lika slående. Flickan pratar inte med sin mammalika mycket längre och sitter bara och bygger maniskt med sina legobitar. Hon bygger med sitt lego tills det är middag och efter den så går hon och bygger igen. Sedan går hon och sover och sedan bygger hon med lego. Eftersom hon måste till skolan så går hon dit men när hon kommer hem sitter hon och bygger med sitt lego.
”Mamma, jag behöver mer lego.” säger flickan monotont.
”okej, men vad bygger du egentligen?” säger modern. Flickan svarar inte utan går till sitt lego. Mycket riktigt så är det ”slut”. Allt lego är byggt till nästan runda bollar. Varför visste hon inte, men hon gav flickan mer lego, och fler bollar bildades.

”Vad var bollarna?” frågar kvinnan och modern tycker sig se en glimt av uttråkning.
”Det var hennes skyddsfigurer…” svarar modern utan att ens tänka. ”De var inte bollar…”

En flicka på femton år ska väl inte hålla på med lego kan man tycka, men flickan gjorde det ändå och modern såg på det växande antal bollarna. De var enfärgade och hade sina platser i flickans rum. En dag så skulle modern dammsuga i flickans rum och tänka flytta legobollarna och det var första gången på länge som flickan gav uttryck för sina känslor.
”NEJ RÖR DEM INTE!” skriker flickan och tårar rinner ner för hennes ögon. Och skriker och fäktar med armarna tills mamman förklarat att hon inte ska röra dem och då går flickan och vänder på en gul boll. Då ser modern att den har ett ansikte. Svarta legobitar bildar ögon och mun och några blåa bildar tårar. Modern förstår inget av det här. Har alla figurer ansikten?
”Varför får jag inte röra dem?” frågar hon försiktigt och ser på sin dotter som arbetar med legot.
”De kan inte skydda mig då…” får hon som svar. Åter med samma monotona röst.

”Vad är det hon ska skyddas ifrån tycker hon?” frågar kvinnan och moderna rycker ärligt på axlarna.
”Mig, men det kommer jag till sen.”
”Okej, men hade alla figurer samma ansiktsuttryck?” ställs frågan och modern skakar på huvudet.
”Nej, olika färger hade olika uttryck.”

När flickan på femton år hade gråtit hade hon vridit så man såg den gråtande bollen. När mamman en gång hade lagat flickans favoriträtt, som hon inte ätit på länge så hade hon gett ett leende till världen. Då sprang hon in i sitt rum och efter ett tag kom hon ut igen och leendet var som bortblåst.
”Vad gjorde du?” frågar mamman och öser upp mat. Flickan skakar på huvudet och tar tallriken. Modern går in i flickans rum och ser att en till boll är vänd. En blå, med en röd, leende mun och ett par svarta bitar till ögon. Flickan sitter kvar och äter sin mat medan en förvirrad moder sätter sig mitt emot henne.
”Behöver du mer lego?” frågar mamman och flickan skakar sakta på huvudet.
”Nej, jag är klar” svarar hon och ställer ifrån sig tallriken och går till sitt rum. De kommande året vänds fler bollar som speglar humöret flickan visat sin moder.

”Så bollarna återspeglade hennes humör?” frågar doktorn även fast det är självklart. Modern nickar och säger inget.
”Kan du inte berätta om det senaste året?”
”Hon fyllde sexton…”

Och på sin födelsedag visar flickan ett nytt humör. Ett humör modern inte förstår sig på först. Men när hon sedan gick in i flickans rum och såg en ny boll vänd så förstod hon. Bollen var mörkgrön och hade röda hjärtan som ögon och rodnade kinder och en svart mun.
”Vem?” frågar hon och visste att hennes dotter hade kärleksproblem. Dottern sitter tyst och modern stirrar ut över bollarna. Hon hade räknat att det var 72 stycken och av dem var nu 69 vända. De som var kvar var en blå, som stod för glädje, en gul, som var ledsen och en svart, som var den enda svarta i rummet. Flickan hade fortfarande inte svarat så modern lät henne vara och gick till köket och började läsa tidningen. Efter en stund så kommer flickan ut i köket utan att modern märker det.
”Kim” säger hon tyst och modern ser på henne.
”Vem är han?” frågar hon.
”HON går i min klass.” rättar hon sin moder och modern nickar som svar.
”Gillar hon dig?” frågar modern och dottern skakar på huvudet.
”Jag pratar inte.”

”Så du säger att hon inte pratade i skolan?” frågar doktorn och modern nickar.
”Ja, och…”

Flickan kom en dag hem, gråtandes och förklarade för sin mamma att hon pratat med Kim och att Kim sagt taskiga saker. Flickan vänder ännu en gång en boll och nu är det bara två bollar kvar.
”Vad händer när du vänt alla bollar?” frågar mamman.
”Hemligt.” svarar flickan monotont, tillbaka i det läge som dominerat i sex år.

”Så hon pratade tillslut med Kim?”
”Jag sa ju det.” säger modern, med en gnutta irritation. ”Den näst sista bollen….”

Modern var en aning nyfiken över den svarta bollen och vad flickan skulle göra när hon vänt alla bollar. Skulle hon börja om? Skulle hon bli glad igen? Skulle hon hitta ett nytt intresse? Den blåa bollen vändes en dag och modern frågade varför flickan log.
”Jag fick också smaka.” säger hon och hennes leende försvinner inte som de brukar.
”Vad fick du smaka?” frågar mamman och känner hur dotterns leende smittar av sig lite.
”Kims läppar” säger flickan och går sedan till sitt rum. Deras kortfattade dialog talade om mycket för modern. Hennes dotter hade fått kyssa den person hon tyckte om och hennes dotter var glad.

”Trodde jag…” säger modern och en grå skugga av sorg sjunker över rummet.
”Vadå, trodde du?” frågar kvinnan.
”Det var ju den sista bollen då…”

Modern kommer hem från jobbet och finner huset väldigt tyst. Dottern borde vara hemma så hon går till hennes rum. Hon ser omkring i rummet men ingen flicka där. Sedan ser hon den svarta bollen, något vitt täcker den. Hon kisar med ögonen och kommer fram till att det är en dödskalle. Sedan ser hon legobitar på golvet. Det är konstigt för flickan brukar plocka upp efter sig väldigt noggrant. Hon tar upp bitarna en efter en och märker hur de leder som ett spår. Hon följder spåret av legobitar och kommer till badrummet. Hon öppnar dörren och de tiotal legobitar i hennes händer ramlar ner på golvet. Vattnet spolar och ljusrött vatten forsar över kanterna. I badkaret ligger en flicka var hjärta slutat slå och med djupa sår över hela kroppen Modern ser på hennes livlösa dotter och stänger av vattnet. En sorgsen tystnad skapas men bryts snabbt igen av ett hejdlöst gråtande.

”Där satt jag vid min flicka och grät. Grät och tänkte på hur min prinsessa hade varnat mig men jag inte sett.”
”Det är inte ditt fel.” tröstar kvinnan.
”Jo, för hon frågade en gång, innan hon fyllde tio, varför jag skulle jobba så mycket. Och att jag inte såg henne. Och hennes brev...”
"Hennes brev?"
"Ja, till mig, hennes avsked"

Mamma, jag ville skydda mig från att du skulle glömma mig. Prinsessor glöms inte. / Din rosa prinsessa

Bry er inte om att kommentera mina tempusfel, vet redan om dem men det blir så när jag skriver, min hjärna orkar inte riktigt. D: La ut den på dikta och eftersom jag fick några positiva reaktioner lägger jag ut den här också. Ändrade designen på bloggen lite.