”Jag hatar dig! Hur kunde du?” skriker hon och drämmer till vasen med en hår smäll. Vasen åker i golvet och det färgade glaset går i tusen bitar. Hennes ögon är tårfyllda och hela hon skakar.
”Jag vet inte Sara, okej? Jag vet inte! Det var dumt men jag kan inte få det ogjort!” skriker jag förtvivlat tillbaka men hon bara skakar på huvudet och slår på väggen så en tavla åker i golvet. Glaset som är framför bilden krossas och även jag gråter. Vad fan hade jag gjort mot min älskade Sara?
”Jag trodde på dig, jag gav mig själv till dig! Jag lät dig övertala mig att säga till mina föräldrar! De hatar mig nu. De hatar sin homosexuelle dotter.” skriker hon samtidigt som hon faller ner med bara knän i glassplittret. ”Jag litade på dig…” viskar hon och gräver med händerna i glassplittret. Hennes knän och händer blir blodiga men jag vågar inte gå fram till henne. Hon snyftar till och ser sen på mig med sårade ögon. Hennes blick tränger in i mig och jag ångrar ännu mer vad jag gjorde.
”Snälla försvinn ur mitt liv, jag orkar inte med lögnerna längre. Jag orkar inte med dig och dina jävla lögner.” säger hon med ostadig röst. Jag vänder mig om och går mot dörren. Jag kliver ut och springer bort. Varför ska jag leva utan Sara?
Jag har inte berättat för någon varför jag försökte ta mitt liv. Jag har inte berättat något. I snart ett år har jag inte sagt ett enda ord till någon. Varför ska jag behöva fler som säger att jag gjorde fel mot Sara. Varför skulle jag gå och kyssa den där killen, varför skulle jag gå och ha sex med honom och varför skulle jag bli gravid också? Och sen efter det, gjort abort även fast jag visste att Saras högsta önskan var att ha ett barn att uppfostra. Jag hade berättat det den kvällen. Hade börjat med att jag sagt att jag kysst en kille, hennes humör hade blivit dystrare. Sen hade jag fortsatt, sagt att vi hade sex. Hon hade nickat men man hade sett hur hennes hjärta gick i bitar. Det som gjorde mest ont var nästan när jag sa att jag blivit gravid och hon sett på mig med nästan lysande ögon. Hon hade berättat hur hon ville ha ett barn att uppfostra. Men att hon ville att någon av oss skulle föda det. Hon ville inte adoptera. Sen när jag sagt att jag gjort abort redan var det som om någon livsglädje försvann ur hennes ögon. Efter det bröt det ut. Hon skrek hur jag hade mördat ett barn. Hur jag hade varit otrogen. Jag hade hållit mig undan från henne tills jag gjort aborten och hade skyllt på att jag var sjuk.
Regnet öser ner och luften är kall men ändå går jag där med bara en tunn, långärmad tröja och små jeansshorts. Mitt korta hår ligger slickat på mitt huvud. Jag sätter mig på en parkbänk och låter tårarna rinna. Ingen är ute i det här vädret och ingen skulle ändå se att jag gråter så som regnet öser. Jag lägger mig ner på bänken och känner hur stel kroppen är. Jag blundar och ligger där tills regnet bara småduggar. Steg av en människa. Jag öppnar ögonen och möts av det blonda långa håret, det bleka ansiktet och de ljusbruna ögonen. Sara…
”Herregud, Ellionor?” säger hon och drar upp mig. Jag orkar inte bry mig att hon försöker att hjälpa mig, snart kommer hon komma ihåg vad jag gjorde mot henne och fly från mig. Hon sätter sig bredvid mig på bänken och lägger armen om mig.
”Du måste ju frysa ihjäl, kom med mig.” säger hon och utan minsta motstånd ställer jag mig upp när hon drar i mig. Vi beger oss till hennes lägenhet.
”Här, du kan låna duschen” säger hon och kastar mig ett stort, rosa badlakan. Jag nickar och går mot badrummet. Vattnet värmer upp min kropp och väcker även mina känslor till liv. Jag gråter tyst medan vattnet fortsätter värma mig. När tårarna är slut stänger jag av vattnet och knyter badlakanet runt mig. Jag kliver ut ur badrummet och hör hur Sara är i köket och gör te. Jag går in i vardagsrummet och glor storögt på tavlorna. Det var bilder på mig och Sara. Bilderna från den tiden då vi fortfarande var tillsammans.
Pictures of you, pictures of me
Hung upon your wall for the world to see
Pictures of you, pictures of me
Remind us all of what we used to be
Jag gick in i köket och Sara ställde fram en kopp till oss var. Hennes blick sökte min men jag undvek kontakten. Efter ett tag tittade jag upp på henne och såg att hennes blick var riktad mot mina armar. Efter ett misslyckat försök att begå självmord hade jag börjat skada mig själv.
”Varför?” viskar hon och en tår rinner ner för hennes kind. Och för första gången på ett år yttrar jag några ord.
”För att jag älskar dig.” säger jag. Jag blir själv förvånad av att höra min röst. Hennes blick möter min och ingen ilska visas. Det finns bara sorg.
”Jag… Jag är inte arg längre. Jag har inte varit arg på längre… Bara så ledsen att jag bad dig gå. Jag älskar dig fortfarande. Riktig kärlek dör aldrig.” viskar hon, som om jag kommer gå sönder om hennes röst skulle bli högre. Jag tvekar lite men berättar sen.
”Den natten, försökte jag ta mitt liv. Jag misslyckades som du kanske ser. Jag tålde inte tanken på att ha sårat dig. Jag började leva i tystnad, jag har inte sagt ett ord på ett år. Jag började skära mig, käka massa piller och skit. Utan dig är jag inget.” jag gjorde en paus och fortsatte sen. ”Kan du förlåta mig? För vad jag gjorde mot dig?” Hon nickar.
”Kan du förlåta mig? För hur jag reagerade, för att jag fick dig att må såhär. Jag vill inget hellre än att du ska vara lycklig.” Jag nickar.
”Jag är lycklig då jag är med dig.” svarar jag henne och hennes underbara leende träder fram. Som regnbågen efter regnet.
Jag gillar låten pictures of you och fick inspirationen från den... eller från då några rader från låten och därför är just de raderna med
uhm... jag tycker den var väldigt dålig men hör gärna era åsikter också
söndag 22 november 2009
fredag 13 november 2009
Rebecka och Ruki
Rebecka sitter på ett café och dricker en kopp te. Hon sitter och väntar på en kille som hon skulle träffa där. Hon vet varken hur han ser ut eller vad han heter men i lite över ett år har de chattat med varandra och hade nu bestämt att träffas. Rebecka tar upp mobilen och ser att hon fått ett mms. Hon ser att det är från killen vars namn är okänt. Han heter MT på hennes mobil eftersom hon har fått veta att det är hans initialer. Hon kollar på bilden som killen skickat. Det är en bild på hennes drömman, Ruki från the GazettE. Under står det att det är han. Hon skakar på huvudet och tänker ”Och det skulle jag gå på?” och i nästa sekund öppnas dörren till caféet och en viss het person (Ruki) kliver in på caféet. En del blickar får han men ingen verkar veta att han är känd. Rebecka nästan skriker men håller sig för munnen för att motstå. Ruki ser på henne och ler. Hon ler stort tillbaka och han börjar gå fram emot henne. ”HERREGUD HERREGUD ÅH HERREGUD” tänker Rebecka medans hennes dröm närmar sig. Jag stannar framför henne.
”Hej” säger han och Rebecka är nästan säker på att hon ska svimma men hon tar sig samman och lyckas få fram ett svar.
”Du trodde mig inte när jag skickade bilden va?” säger han och rätar till glasögonen som han har på sig. Rebecka stirrar på honom och skakar på huvudet.
”Tror du mig nu då?” säger han och ler. Rebecka nickar ivrigt. Han gräver med handen i sin ficka och tar upp et litet paket. Han räcker fram det till Rebecka och hon tar emot det.
”Öppna det” säger han och rodnar lite grann. Rebecka öppnar det försiktigt och finner där i ett halsband gjort i silver. Halsbandet består av en silverkedja och en berlock av silver liknande ett hjärta med tecknet för vacker ingraverat . Rebecka rodnar stort och ser sen upp på Ruki.
”Jag visste inte vad en tjej som du gillar så jag gick med något enkelt.” säger han och ser ner i marken.
”Något enkelt? Den är jättefin ju!” säger Rebecka och kramar om Ruki och innan hon kommer på vad hon gjort känner hon hans armar om sin rygg. Hade han inte gjort det hade hon släppt och sagt förlåt tusen gånger, men nu var det annorlunda. De släpper varandra och Rebecka rodnar igen.
”Får jag…?” frågar Ruki och syftar på halsbandet. Rebecka ger det till honom och han sätter det runt hennes hals. Han ler gillande.
”Fint” säger han och Rebecka ler. De går ut eftersom caféet bara var det stället de skulle mötas på. Ute är det kallt och Rebecka huttrar till. Ruki lägger en arm om henne och drar henne närmare. De sätter sig på en bänk i någon park.
”MT… Matsumoto Takanori!” säger Rebecka efter en stund. Ruki nickar.
”Fast du får gärna kalla mig Ruki, är så van med det… ingen kallar mig vid mitt riktiga namn.” säger han och nu är det Rebeckas tur att nicka. Hon huttrar till en gång till och Ruki håller om henne hårdare.
”Hur kan du frysa? Inte ens jag fryser!” säger han och skrattar lite. Rebecka svarar inte utan huttrar bara igen. Ruki håller om henne med båda armarna och trycker sig mot henne.
”Det går inte mycket närmare än såhär just nu…” säger han och tänker lite. ”Eller kanske lite…” säger han och kysser henne. Rebecka spärrar förvånat upp ögonen men slappnar snart av och kysser honom tillbaka. Deras tungor dansar med varandra och de tappar tidsuppfattningen. Mörkret har lagt sig över staden och Ruki reser sig upp. Han stäcker ut handen mot Rebecka och hon tar den.
”Följ med mig och stanna hos mig inatt?” säger han nästan bedjande. Hon nickar och ler svagt. De går till Rukis byggnad och när de kommer upp till femte våningen låser han upp och Rebecka får syn på en gigantisk lägenhet. Hennes ögon blir dubbla storleken och hon kliver chockat in.
”Under den tiden vi chattat har jag fallit för den personen som verkade för bra för att vara sann, men nu står jag här och ser på den vackraste tjej jag sett och hon är precis som den jag skrivit med.” säger Ruki och man hör osäkerheten i rösten. Rebecka går fram till honom och kramar honom.
De släpper varandra efter en stund och Ruki ursäktar sig och går på toa. Medans Ruki är i badrummet tar Rebecka sig en titt i lägenheten. På en vägg hänger bilder på alla medlemmarna i GazettE. Kai ler på bilden, Reita ser störd ut och Aoi och Uruha är snygga som vanligt. Sen fanns det en bild till, en bild på en blond, korthårig tjej. En bild på Rebecka, den bilden Rebecka skickat när Ruki hade velat se hur hon såg ut på en större bild. Hon rodnar och känner ett par armar slingra sig runt henne bakifrån.
”Fryser du fortfarande?” frågar han med låg röst. Rebecka rodnar och vänder sig om. De kysser varandra och beger sig till sovrummet.
Den natten kom de så nära varandra de kunde.
Det här är då något jag skrev om och till en vän eftersom hon älskar Ruki...
”Hej” säger han och Rebecka är nästan säker på att hon ska svimma men hon tar sig samman och lyckas få fram ett svar.
”Du trodde mig inte när jag skickade bilden va?” säger han och rätar till glasögonen som han har på sig. Rebecka stirrar på honom och skakar på huvudet.
”Tror du mig nu då?” säger han och ler. Rebecka nickar ivrigt. Han gräver med handen i sin ficka och tar upp et litet paket. Han räcker fram det till Rebecka och hon tar emot det.
”Öppna det” säger han och rodnar lite grann. Rebecka öppnar det försiktigt och finner där i ett halsband gjort i silver. Halsbandet består av en silverkedja och en berlock av silver liknande ett hjärta med tecknet för vacker ingraverat . Rebecka rodnar stort och ser sen upp på Ruki.
”Jag visste inte vad en tjej som du gillar så jag gick med något enkelt.” säger han och ser ner i marken.
”Något enkelt? Den är jättefin ju!” säger Rebecka och kramar om Ruki och innan hon kommer på vad hon gjort känner hon hans armar om sin rygg. Hade han inte gjort det hade hon släppt och sagt förlåt tusen gånger, men nu var det annorlunda. De släpper varandra och Rebecka rodnar igen.
”Får jag…?” frågar Ruki och syftar på halsbandet. Rebecka ger det till honom och han sätter det runt hennes hals. Han ler gillande.
”Fint” säger han och Rebecka ler. De går ut eftersom caféet bara var det stället de skulle mötas på. Ute är det kallt och Rebecka huttrar till. Ruki lägger en arm om henne och drar henne närmare. De sätter sig på en bänk i någon park.
”MT… Matsumoto Takanori!” säger Rebecka efter en stund. Ruki nickar.
”Fast du får gärna kalla mig Ruki, är så van med det… ingen kallar mig vid mitt riktiga namn.” säger han och nu är det Rebeckas tur att nicka. Hon huttrar till en gång till och Ruki håller om henne hårdare.
”Hur kan du frysa? Inte ens jag fryser!” säger han och skrattar lite. Rebecka svarar inte utan huttrar bara igen. Ruki håller om henne med båda armarna och trycker sig mot henne.
”Det går inte mycket närmare än såhär just nu…” säger han och tänker lite. ”Eller kanske lite…” säger han och kysser henne. Rebecka spärrar förvånat upp ögonen men slappnar snart av och kysser honom tillbaka. Deras tungor dansar med varandra och de tappar tidsuppfattningen. Mörkret har lagt sig över staden och Ruki reser sig upp. Han stäcker ut handen mot Rebecka och hon tar den.
”Följ med mig och stanna hos mig inatt?” säger han nästan bedjande. Hon nickar och ler svagt. De går till Rukis byggnad och när de kommer upp till femte våningen låser han upp och Rebecka får syn på en gigantisk lägenhet. Hennes ögon blir dubbla storleken och hon kliver chockat in.
”Under den tiden vi chattat har jag fallit för den personen som verkade för bra för att vara sann, men nu står jag här och ser på den vackraste tjej jag sett och hon är precis som den jag skrivit med.” säger Ruki och man hör osäkerheten i rösten. Rebecka går fram till honom och kramar honom.
De släpper varandra efter en stund och Ruki ursäktar sig och går på toa. Medans Ruki är i badrummet tar Rebecka sig en titt i lägenheten. På en vägg hänger bilder på alla medlemmarna i GazettE. Kai ler på bilden, Reita ser störd ut och Aoi och Uruha är snygga som vanligt. Sen fanns det en bild till, en bild på en blond, korthårig tjej. En bild på Rebecka, den bilden Rebecka skickat när Ruki hade velat se hur hon såg ut på en större bild. Hon rodnar och känner ett par armar slingra sig runt henne bakifrån.
”Fryser du fortfarande?” frågar han med låg röst. Rebecka rodnar och vänder sig om. De kysser varandra och beger sig till sovrummet.
Den natten kom de så nära varandra de kunde.
Det här är då något jag skrev om och till en vän eftersom hon älskar Ruki...
lördag 7 november 2009
Hitta livet, det riktiga livet ~oneshot~
Borsten tuperar det platinablonda håret. Det ser inte ens äkta ut. Extensions och utväxt på plats. Håret som var förut brunt är nu blont, nästan vitt. Någon nyans för mörk foundation ligger som en mask över ansiktet och en kant går att följa under hakan. Ett lager mascara och sedan tio-tjugo till. En sakta tranformation från vanlig människa till den alla vill vara. Skolan börjar snart men vad gör det? Är man cool så kommer man sent, kanske till och med skolkar. Hon rätar till det vita linnet på kroppen och skådar sitt verk. Ser sina jeansleggins sitta på hennes smala ben, hur push-up behån gör som den ska och hur det vita linnet visar alldeles för mycket hud. Hon nickar och tar upp sin väska, drar handen genom håret och tar upp mobilen.
Tjaow, kmr u elr ;P
Hon skriver ett jakande svar. Hon tar lite foundation på läpparna och tar på sig sina skor. Hon går mot bussen och behöver inte vänta länge. Hon kliver på och möts av tre andra platinablonda tjejer. Hon ler mot dem och svänger med höfterna när hon går fram till dem. De är tjugo minuter sena men på väg till skolan.
De kliver av vid den gula skolan av tegelstenar och går till sitt klassrum. Lärarens blick skvallrar om att hon tänker skriva upp deras sena ankomst men de bryr sig inte, de är coola. En mobil låter och man kan inget annat tro än att det är just den platinablonda tjejen som glömt stänga av ljudet. Mobilen snabbt fram och blickar mot henne. Hon skrattar fejkat och tuggar på tuggummit som är i hennes mun. Ett sms om en fest visas på hennes skärm och hon skrivet att hon kommer. Hon sitter med mobilen i handen resten av lektionen och böckerna är inte ens öppnade. Vad hade dem för lektion? Kanske historia? Hon svänger med sina höfter lite väl överdrivet när hon går ut från klassrummet med de tre andra tjejerna efter sig. Hon vet hur det känns att ha allas blickar på sig, de granskar henne från topp till tå. De gillar vad de ser och de som påstår annat är bara avundsjuka. Visst är det så det är? Är man snygg, populär och cool så är det så det är. Ett cigarettpaket far upp ur väskan och bakom skolan så tänds fyra stycken. Ett moln av rök bildas i luften och det stinker riktigt mycket. Hon tar ett bloss och hostar till. Egentligen hatade hon att röka, men vad gör man inte för att det är coolt, dessutom har det blivit godare och ett sug har börjat kännas. Hon fimpar och börjar dra sig in igen. Hon går in på en toa och tar upp parfymen ur väskan. Tre gånger trycker hon på den blanka delen som får parfymen att ge en kylig dusch. Det borde duga för att dölja lukten. Hon går till klassrummet men ångrar sig och går bort till sina vänner. De pratar om festen som nu är en självklarhet. Lektionen slutar och deras klass kommer ut ur klassrummet. Den mobbade flickan, hon som inte är som barbie. Hon har ju svart hår och är lite rund, ja just hon går förbi och en fot far ut framför henne. Hon faller till marken och de fyra blondinerna fnittrar.
”Klumpiga emojävel, kan du inte ba gå å dö?” säger den platinablonda tjejen och tjejens ögon tåras. Elaka flin pryder blondinerna. Den svarthåriga tjejen springer iväg och blondinerna nickar nöjt. Det var dagens första offer.
De bestämmer sig för att dra mot stan, skippa skolan. Det är onödigt att lära sig något när man ändå ska bli modell ju. De går till McDonalds och beställer mat. De kan ju äta hur mycket de vill, de går ändå inte upp i vikt eller blir feta. De är på stan tills de drar hem för att förbereda sig för festen.
Det blonda håret är uppsatt i en svans och ögonfransarna har fått ännu mer tortyr. På läpparna ligger lite läppglans över ett lager foundation. Underkläderna är bytt till en rosa bh och ett par svarta stringtrosor utifall det skulle bli något. Över det sitter en tunika som knappt når över bakdelen på denna platinablonda tjej. Hennes ben är bara och hennes skor pryds av svarta, högklackade skor. Hon beger sig till festen och där är musiken hög. Hon får snabbt ett glas med okänt innehåll i och hon sväljer det snabbt. Alkoholen far upp till hennes hjärna och en suddig hinna läggs över allt. Hon vinglar fram till en kille och sluddrar ett hej. Killen ler och är med på noterna. De går till ett sovrum och låser dörren efter sig. Hon Kysser killen och för händerna under hans tröja. Hon drar av honom tröjan och han kysser henne på halsen. Hon smeker hans fasta mage med klart synliga magmuskler och börjar sedan knäppa upp hans byxor. Hans ena hand är på hennes högra bröst och den andra är på väg ner under hennes tunikas kant. Hon drar ner hans byxor och de faller ner på sängen. Ett stön lämnar hennes mun när hans finger far in i henne och snart är leken på gång på riktigt. En lek som är hennes favorit.
Efter leken med den okände killen fortsätter hon i jakt på mer kul. Hon får tag på ett till glas med den mystiska alkoholblandningen och tvekar inte en sekund innan hon sveper det. Hon rättar till klänningen och får syn på en ny kille. De dansar och hon trycker sina bröst mot honom samtidigt som hennes hand letar sig neråt. De lämnar dansgolvet och beger sig till ett nytt sovrum. Samma procedur som med förra killen och efteråt fortsätter hennes jakt efter nya lekkamrater. När festens tempo dragets ner lämnar hon festen och går hem. Kraftigt berusad vinglar hon fram och hon kisar för att se om någon sitter på bänken. En ful kvinna sitter med en kasse från systembolaget. Platinatjejen sätter sig bredvid och vilar en stund. Hon reser sig sedan snabbt och tappar nästan balansen.
”Jag brukade vara som dig.” säger kvinnan plötsligt och den blonda tjejen kollar chockat på kvinnan. Hur skulle den här kvinnan kunnat vara snygg, populär och bekymmerslös?
”Sätt dig ner så berättar jag” säger kvinnan som svar på hennes tankar. Platinatjejen tvekar men sättersig ändå ner.
”Jag var populär och litade på mitt utseende. Svårt att tro när man ser mig nu, men förut så var jag faktiskt snygg. Jag brydde mig inte om skolan, tänkte jobba som modell eller något. Jag rökte ett paket om dagen och många tyckte jag var den coolaste dem sett. Jag sa dumma saker till de som inte var populära, till de som var utstötta. Varje helg var det fest och jag sa aldrig nej eftersom det innebar gratis sprit. På festerna hände det att jag fick till det med fler än en kille per natt. Jag sminkade mig överdrivet mycket och åt skräpmat hela tiden. Förr så blev jag inte tjock men nu har rättvisan sagt sitt. Alla hamburgare har satt sig på låren och magen och mina bröst är hängiga. Jag röker två paket om dagen därav min raspiga röst.” kvinnan slutar prata för ett tag men fortsätter kanske fem sekunder senare. ”Mitt ansikte blev som det blev av allt smink. Jag visste att jag var alkoholist när jag var 17 år men jag brydde mig inte och se vart drickandet har fört mig. Jag har inget hem, ingen bil, inget jobb, ingen som ens vet vem jag är. Jag brydde mig aldrig i skolan och hoppade av innan någon hann säga ”gymnasium”. Haha, jag blev gravid när jag var 16 och visste inte vem fadern var. Jag höll mig ifrån att dricka, det var ett barn i mig. När hon föddes så hade jag äntligen någon att älska och någon som inte skulle gå sin väg. Jag försökte uppfostra henne men utan lön och alltid med en flaska i handen så var jag ingen mor, jag var en barnmisshandlare. Jag slog henne aldrig, men jag tog ju inte hand om henne. Jag gav henne inte vad hon behövde. Socialen tog henne ifrån mig innan hon fyllt fyra och det var något som slog om i mitt liv. Något som fick mig att ångra allt jag gjort i mitt liv.” De sista orden tonas ut och hon för händerna framåt och det klirrar i kassen. Hon ser på den blonda tjejen med bedjande ögon. ”Tänk om lilla vän, tänk om och bli inte som jag. Hitta det riktiga livet” Tårar rinner ner och bildar svarta ränder ner för platinatjejens kinder. Hon nickar och ställer sig upp. Hon går några steg men stannar sedan och vänder sig om.
”Tack, tack för att du fick mig att inse sanningen. Jag ska skärpa mig, innan det är försent.” säger hon och kvinnan ler. Platinatjejen börjar gå hemåt igen och efter den dagen ville hon inte längre vara platinatjejen. Efter den dagen bestämde hon sig för att hitta livet, det riktiga livet.
Jag måste bara säga att det här är inspirerat från det jag ser när jag kommer till skolan. Jag ser dessa platinablonda tjejer och även andra som beter sig som dem. De dricker, röker och har väldigt mycket sex. Det är så att jag tycker synd om dem eftersom de inte förstår hur det kan bli för dem när de inte bryr sig om skolan utan litar på sitt utseende som de har kvar i 5, max 10 år till. Deras klädval gör att de kan bli våldtäcktsoffer. Jag vill så gärna säga till dem, be dem tänka om med sitt liv. Men de skulle väl bara skratta åt mig nu, men om några år hade de önskat att någon bad dem skärpa sig. De förstör sig själva...
Ursäkta för att den är dålig men den har en mening iallafall... Det var det jag ville få sagt, att man kanske ska tänka om lite...
Tjaow, kmr u elr ;P
Hon skriver ett jakande svar. Hon tar lite foundation på läpparna och tar på sig sina skor. Hon går mot bussen och behöver inte vänta länge. Hon kliver på och möts av tre andra platinablonda tjejer. Hon ler mot dem och svänger med höfterna när hon går fram till dem. De är tjugo minuter sena men på väg till skolan.
De kliver av vid den gula skolan av tegelstenar och går till sitt klassrum. Lärarens blick skvallrar om att hon tänker skriva upp deras sena ankomst men de bryr sig inte, de är coola. En mobil låter och man kan inget annat tro än att det är just den platinablonda tjejen som glömt stänga av ljudet. Mobilen snabbt fram och blickar mot henne. Hon skrattar fejkat och tuggar på tuggummit som är i hennes mun. Ett sms om en fest visas på hennes skärm och hon skrivet att hon kommer. Hon sitter med mobilen i handen resten av lektionen och böckerna är inte ens öppnade. Vad hade dem för lektion? Kanske historia? Hon svänger med sina höfter lite väl överdrivet när hon går ut från klassrummet med de tre andra tjejerna efter sig. Hon vet hur det känns att ha allas blickar på sig, de granskar henne från topp till tå. De gillar vad de ser och de som påstår annat är bara avundsjuka. Visst är det så det är? Är man snygg, populär och cool så är det så det är. Ett cigarettpaket far upp ur väskan och bakom skolan så tänds fyra stycken. Ett moln av rök bildas i luften och det stinker riktigt mycket. Hon tar ett bloss och hostar till. Egentligen hatade hon att röka, men vad gör man inte för att det är coolt, dessutom har det blivit godare och ett sug har börjat kännas. Hon fimpar och börjar dra sig in igen. Hon går in på en toa och tar upp parfymen ur väskan. Tre gånger trycker hon på den blanka delen som får parfymen att ge en kylig dusch. Det borde duga för att dölja lukten. Hon går till klassrummet men ångrar sig och går bort till sina vänner. De pratar om festen som nu är en självklarhet. Lektionen slutar och deras klass kommer ut ur klassrummet. Den mobbade flickan, hon som inte är som barbie. Hon har ju svart hår och är lite rund, ja just hon går förbi och en fot far ut framför henne. Hon faller till marken och de fyra blondinerna fnittrar.
”Klumpiga emojävel, kan du inte ba gå å dö?” säger den platinablonda tjejen och tjejens ögon tåras. Elaka flin pryder blondinerna. Den svarthåriga tjejen springer iväg och blondinerna nickar nöjt. Det var dagens första offer.
De bestämmer sig för att dra mot stan, skippa skolan. Det är onödigt att lära sig något när man ändå ska bli modell ju. De går till McDonalds och beställer mat. De kan ju äta hur mycket de vill, de går ändå inte upp i vikt eller blir feta. De är på stan tills de drar hem för att förbereda sig för festen.
Det blonda håret är uppsatt i en svans och ögonfransarna har fått ännu mer tortyr. På läpparna ligger lite läppglans över ett lager foundation. Underkläderna är bytt till en rosa bh och ett par svarta stringtrosor utifall det skulle bli något. Över det sitter en tunika som knappt når över bakdelen på denna platinablonda tjej. Hennes ben är bara och hennes skor pryds av svarta, högklackade skor. Hon beger sig till festen och där är musiken hög. Hon får snabbt ett glas med okänt innehåll i och hon sväljer det snabbt. Alkoholen far upp till hennes hjärna och en suddig hinna läggs över allt. Hon vinglar fram till en kille och sluddrar ett hej. Killen ler och är med på noterna. De går till ett sovrum och låser dörren efter sig. Hon Kysser killen och för händerna under hans tröja. Hon drar av honom tröjan och han kysser henne på halsen. Hon smeker hans fasta mage med klart synliga magmuskler och börjar sedan knäppa upp hans byxor. Hans ena hand är på hennes högra bröst och den andra är på väg ner under hennes tunikas kant. Hon drar ner hans byxor och de faller ner på sängen. Ett stön lämnar hennes mun när hans finger far in i henne och snart är leken på gång på riktigt. En lek som är hennes favorit.
Efter leken med den okände killen fortsätter hon i jakt på mer kul. Hon får tag på ett till glas med den mystiska alkoholblandningen och tvekar inte en sekund innan hon sveper det. Hon rättar till klänningen och får syn på en ny kille. De dansar och hon trycker sina bröst mot honom samtidigt som hennes hand letar sig neråt. De lämnar dansgolvet och beger sig till ett nytt sovrum. Samma procedur som med förra killen och efteråt fortsätter hennes jakt efter nya lekkamrater. När festens tempo dragets ner lämnar hon festen och går hem. Kraftigt berusad vinglar hon fram och hon kisar för att se om någon sitter på bänken. En ful kvinna sitter med en kasse från systembolaget. Platinatjejen sätter sig bredvid och vilar en stund. Hon reser sig sedan snabbt och tappar nästan balansen.
”Jag brukade vara som dig.” säger kvinnan plötsligt och den blonda tjejen kollar chockat på kvinnan. Hur skulle den här kvinnan kunnat vara snygg, populär och bekymmerslös?
”Sätt dig ner så berättar jag” säger kvinnan som svar på hennes tankar. Platinatjejen tvekar men sättersig ändå ner.
”Jag var populär och litade på mitt utseende. Svårt att tro när man ser mig nu, men förut så var jag faktiskt snygg. Jag brydde mig inte om skolan, tänkte jobba som modell eller något. Jag rökte ett paket om dagen och många tyckte jag var den coolaste dem sett. Jag sa dumma saker till de som inte var populära, till de som var utstötta. Varje helg var det fest och jag sa aldrig nej eftersom det innebar gratis sprit. På festerna hände det att jag fick till det med fler än en kille per natt. Jag sminkade mig överdrivet mycket och åt skräpmat hela tiden. Förr så blev jag inte tjock men nu har rättvisan sagt sitt. Alla hamburgare har satt sig på låren och magen och mina bröst är hängiga. Jag röker två paket om dagen därav min raspiga röst.” kvinnan slutar prata för ett tag men fortsätter kanske fem sekunder senare. ”Mitt ansikte blev som det blev av allt smink. Jag visste att jag var alkoholist när jag var 17 år men jag brydde mig inte och se vart drickandet har fört mig. Jag har inget hem, ingen bil, inget jobb, ingen som ens vet vem jag är. Jag brydde mig aldrig i skolan och hoppade av innan någon hann säga ”gymnasium”. Haha, jag blev gravid när jag var 16 och visste inte vem fadern var. Jag höll mig ifrån att dricka, det var ett barn i mig. När hon föddes så hade jag äntligen någon att älska och någon som inte skulle gå sin väg. Jag försökte uppfostra henne men utan lön och alltid med en flaska i handen så var jag ingen mor, jag var en barnmisshandlare. Jag slog henne aldrig, men jag tog ju inte hand om henne. Jag gav henne inte vad hon behövde. Socialen tog henne ifrån mig innan hon fyllt fyra och det var något som slog om i mitt liv. Något som fick mig att ångra allt jag gjort i mitt liv.” De sista orden tonas ut och hon för händerna framåt och det klirrar i kassen. Hon ser på den blonda tjejen med bedjande ögon. ”Tänk om lilla vän, tänk om och bli inte som jag. Hitta det riktiga livet” Tårar rinner ner och bildar svarta ränder ner för platinatjejens kinder. Hon nickar och ställer sig upp. Hon går några steg men stannar sedan och vänder sig om.
”Tack, tack för att du fick mig att inse sanningen. Jag ska skärpa mig, innan det är försent.” säger hon och kvinnan ler. Platinatjejen börjar gå hemåt igen och efter den dagen ville hon inte längre vara platinatjejen. Efter den dagen bestämde hon sig för att hitta livet, det riktiga livet.
Jag måste bara säga att det här är inspirerat från det jag ser när jag kommer till skolan. Jag ser dessa platinablonda tjejer och även andra som beter sig som dem. De dricker, röker och har väldigt mycket sex. Det är så att jag tycker synd om dem eftersom de inte förstår hur det kan bli för dem när de inte bryr sig om skolan utan litar på sitt utseende som de har kvar i 5, max 10 år till. Deras klädval gör att de kan bli våldtäcktsoffer. Jag vill så gärna säga till dem, be dem tänka om med sitt liv. Men de skulle väl bara skratta åt mig nu, men om några år hade de önskat att någon bad dem skärpa sig. De förstör sig själva...
Ursäkta för att den är dålig men den har en mening iallafall... Det var det jag ville få sagt, att man kanske ska tänka om lite...
fredag 25 september 2009
Svenskauppgift- novell- m/m
Hans blåa ögon spanar skrämt i den nästan tomma korridoren. Ett ondsint skratt får honom att rycka till. Han sväljer hårt.
”Hej Brandon” säger Edward och drar ut på vokalerna. Brandon vänder sig om och möts av sex ögon. Närmast är Edward och bakom honom står Jocke och Otto. Deras flin talar om att det är den plats han minst vill vara på. En knuten hand träffar Brandons käke och en smak av blod tränger fram. Flinen växer när han spottar ut den röda vätskan.
”Har du glömt hur man pratar, din bög?” säger Otto hånfullt. Brandon har lärt sig att det blir värre om han svarar så han håller tyst och tar emot slagen, sparkarna och orden.
En sista spark träffar hans mage där han ligger på marken och sedan försvinner mobbarna ut ur skolan. Brandon reser sig upp på ömma ben och plockar upp sina böcker.
Kyle, Brandons kille, kommer gående med huvudet nerböjt.
”Kyle” säger Brandon som en hälsning.
”åh, hej” får han som svar.
”vad är det?” frågar den nyligen nerslagna pojken. Kyle ser på honom med sorgsna ögon.
”Dom vill inte ha mig längre. Mina egna föräldrar kastar ut mig ur huset för att de såg oss tillsammans igår. Bara för att de anser att jag inte är normal.” säger Kyle och tårarna rinner ner för hans kinder. Brandon lägger sina armar om honom i en tröstande kram.
”Kom och bo hos mig då, åt helvete med dina föräldrar.” säger Brandon och Kyle nickar som svar. En suck av lättnad hörs från honom och han torkar sina tårar. Smärtan är inte borta men nu har han någonstans att bo. Brandon släppet Kyle.
”Jag ska gå ut och röka, följer du med?” frågar Kyle och Brandon gör en äcklad grimas. Han hade aldrig tyckt om rökning och röken brukade göra honom dåsig. Han skakade på huvudet och vinkade åt Kyle som var på väg mot dörren. Brandon såg efter honom ett tag innan paniken grep tag i honom. Minnet av att mobbarna gått ut genom samma dörr fick honom att röra sig framåt. Han skulle inte kunna vinna över dem men han skulle i alla fall kunna ta några smällar i Kyles ställe. Brandon öppnade dörren och blev bländad av solen. När han fick tillbaka synen såg han hur Kyle backade mot vägen med en skrämd blick pendlande mellan Edward, Otto och Jocke. Rusningstrafiken var igång och Brandon visste redan nu vad som skulle hända. ”Måtte han bara stanna.” tänker Brandon och såg på Kyle. Kyle vände sig och tog några springande steg innan den röda bilden körde på honom och tvingade ner honom på marken.
”Kyle!” skrek Brandon så att rösten sprack. Mobbarna hade stannat upp med ett förvånat uttryck. Brandon sprang så fort han kunde mot olycksplatsen och tårarna hade börjat rinna. Han satte sig på knä intill den skadade pojken.
”Kyle.” viskade han eftersom rösten inte tillät mer. Kyles blick fladdrade och han utgav ett stön av smärta. Kyle hörde inte vad Brandons förtvivlade röst sa. Minnena av deras tid for förbi hans ögon. När Brandon uttryckt sin kärlek för honom, sagt de tre små orden med så stor mening. Då det legat uppe en hel natt och bara viskat hur mycket de betydde för varandra.
”Jag älskar dig som den kärlek man ser i sliskiga kärleksfilmer, och sedan lite till.” viskade Brandon med hes röst och Kyle fnittrade till.
”Jag älskar dig mer än livets alla glada stunder samlat.”
Sen blev det svart.
Det var äckligt ljust på sjukhuset. Brandon kände sig illamående där han satt i en mintgrön stol och väntade på besked. En sjuksköterska kom fram till honom med ett ledset uttryck och han visste,
”Brandon?” frågar sjuksköterskan och Brandon nickar. ”Jag måste tyvärr meddela att Kyle inte klarat sig igenom operationen. Hans skador var för stora för att åtgärda.”
Brandon märkte inte att hans tårar börjat rinna när han sprang ut från sjukhuset utan att veta sin destination. Han sprang till bron där Kyle och han träffats första gången.
”Lova att du aldrig lämnar mig.” bad Kyle.
”Inte ens när om du dör.” lovade Brandon.
Han ställde sig på kanten och såg ner mot de vassa stenarna som stack upp ur vattnets yta. Han drog ett djupt andetag och tog ett kliv.
”Jag älskar dig Kyle.” tänkte han och fick sin kropp punkterad av stenarna
Kärlek är inte mellan två kön. Kärlek är mellan två individer.
Detta är en novell som jag skrivit på svenska lektionerna i skolan... Ett skolarbete alltså. Än så länge namnlös...
Vi skulle följe ett så kallat novell-recept och jag vet inte hur jag lyckats med den saken. I allafall så skulle det finnas ett budskap och mitt är något i stil med "Man ska accepteras oavsett läggning."
”Hej Brandon” säger Edward och drar ut på vokalerna. Brandon vänder sig om och möts av sex ögon. Närmast är Edward och bakom honom står Jocke och Otto. Deras flin talar om att det är den plats han minst vill vara på. En knuten hand träffar Brandons käke och en smak av blod tränger fram. Flinen växer när han spottar ut den röda vätskan.
”Har du glömt hur man pratar, din bög?” säger Otto hånfullt. Brandon har lärt sig att det blir värre om han svarar så han håller tyst och tar emot slagen, sparkarna och orden.
En sista spark träffar hans mage där han ligger på marken och sedan försvinner mobbarna ut ur skolan. Brandon reser sig upp på ömma ben och plockar upp sina böcker.
Kyle, Brandons kille, kommer gående med huvudet nerböjt.
”Kyle” säger Brandon som en hälsning.
”åh, hej” får han som svar.
”vad är det?” frågar den nyligen nerslagna pojken. Kyle ser på honom med sorgsna ögon.
”Dom vill inte ha mig längre. Mina egna föräldrar kastar ut mig ur huset för att de såg oss tillsammans igår. Bara för att de anser att jag inte är normal.” säger Kyle och tårarna rinner ner för hans kinder. Brandon lägger sina armar om honom i en tröstande kram.
”Kom och bo hos mig då, åt helvete med dina föräldrar.” säger Brandon och Kyle nickar som svar. En suck av lättnad hörs från honom och han torkar sina tårar. Smärtan är inte borta men nu har han någonstans att bo. Brandon släppet Kyle.
”Jag ska gå ut och röka, följer du med?” frågar Kyle och Brandon gör en äcklad grimas. Han hade aldrig tyckt om rökning och röken brukade göra honom dåsig. Han skakade på huvudet och vinkade åt Kyle som var på väg mot dörren. Brandon såg efter honom ett tag innan paniken grep tag i honom. Minnet av att mobbarna gått ut genom samma dörr fick honom att röra sig framåt. Han skulle inte kunna vinna över dem men han skulle i alla fall kunna ta några smällar i Kyles ställe. Brandon öppnade dörren och blev bländad av solen. När han fick tillbaka synen såg han hur Kyle backade mot vägen med en skrämd blick pendlande mellan Edward, Otto och Jocke. Rusningstrafiken var igång och Brandon visste redan nu vad som skulle hända. ”Måtte han bara stanna.” tänker Brandon och såg på Kyle. Kyle vände sig och tog några springande steg innan den röda bilden körde på honom och tvingade ner honom på marken.
”Kyle!” skrek Brandon så att rösten sprack. Mobbarna hade stannat upp med ett förvånat uttryck. Brandon sprang så fort han kunde mot olycksplatsen och tårarna hade börjat rinna. Han satte sig på knä intill den skadade pojken.
”Kyle.” viskade han eftersom rösten inte tillät mer. Kyles blick fladdrade och han utgav ett stön av smärta. Kyle hörde inte vad Brandons förtvivlade röst sa. Minnena av deras tid for förbi hans ögon. När Brandon uttryckt sin kärlek för honom, sagt de tre små orden med så stor mening. Då det legat uppe en hel natt och bara viskat hur mycket de betydde för varandra.
”Jag älskar dig som den kärlek man ser i sliskiga kärleksfilmer, och sedan lite till.” viskade Brandon med hes röst och Kyle fnittrade till.
”Jag älskar dig mer än livets alla glada stunder samlat.”
Sen blev det svart.
Det var äckligt ljust på sjukhuset. Brandon kände sig illamående där han satt i en mintgrön stol och väntade på besked. En sjuksköterska kom fram till honom med ett ledset uttryck och han visste,
”Brandon?” frågar sjuksköterskan och Brandon nickar. ”Jag måste tyvärr meddela att Kyle inte klarat sig igenom operationen. Hans skador var för stora för att åtgärda.”
Brandon märkte inte att hans tårar börjat rinna när han sprang ut från sjukhuset utan att veta sin destination. Han sprang till bron där Kyle och han träffats första gången.
”Lova att du aldrig lämnar mig.” bad Kyle.
”Inte ens när om du dör.” lovade Brandon.
Han ställde sig på kanten och såg ner mot de vassa stenarna som stack upp ur vattnets yta. Han drog ett djupt andetag och tog ett kliv.
”Jag älskar dig Kyle.” tänkte han och fick sin kropp punkterad av stenarna
Kärlek är inte mellan två kön. Kärlek är mellan två individer.
Detta är en novell som jag skrivit på svenska lektionerna i skolan... Ett skolarbete alltså. Än så länge namnlös...
Vi skulle följe ett så kallat novell-recept och jag vet inte hur jag lyckats med den saken. I allafall så skulle det finnas ett budskap och mitt är något i stil med "Man ska accepteras oavsett läggning."
onsdag 9 september 2009
Deryas bögsex-novell ~kanske oneshot~
När klockan ringer in på den kristna pojkskolan i utkanten av staden, vid kyrkans södra hörn, då betyder det att ett antal elever ska samlas i sina klassrum och vänta på att höra sitt namn bli uppropat. Det var ingen skillnad denna morgon, pojkar strömmade in i den röda skolan av något träslag. Eleverna delades in i nio klassrum, tre för varje årskurs. I ett av klassrummen satt en kille med sitt korta stylade hår med en färg orange som en apelsin. Hans gröngråa ögon var fästa på klockan som en fästing på en hund. Hans penna hade han inte lyft på den kvart av matematiklektionen som gått. Om någon skulle se på hans ansiktsuttryck skulle dom veta att han längtade tills lektionen var över, något skulle hända då, något förbjudet. I ett annat klassrum satt en kille med chokladbrunt, mellanlångt hår som var hopsatt i en hästsvans. Hans glasögon satt prydligt där dom skulle och hans hand arbetade flitigt med blyertspennan. Skulle någon titta riktigt noga, då skulle man se att hans ögon blågröna ögon skulle man se hur dom glödde. Och det var inte kemin som han satt och jobbade med, nej det var av någon annan slags kemi. Den tickande klockan, som skulle kunna driva vem som helst till vansinne tickade sakta mot slutet av timmen. Den orangehåriga pojken studerade ingående texten på den svarta tavlan bakom lärarinnans knotiga rygg. ”Gud ser dig” stod det med snirkliga bokstäver i vit krita. Lät mer som ett hot än en uppmaning att inte råka i trubbel. Han hade dessutom aldrig trott på gud, utan hade tvingats börja på denna skola eftersom hans föräldrar var väldigt troende. Själv så tyckte han det var löjligt. Gud skapade mannen och kvinnan för att föda barn tillsammans. Varför det då fanns homosexualitet var oklart. Denna skola hade valt att förneka det faktum att killar kunna gilla killar och tjejer, tjejer. Och därför gjort det till en skola för enbart killar, så ingen skulle ha ett förhållande i skolan. Men det var just dom här två killarna, som upptäckt en helt ny värld, en värld full av heta kyssar, bara överkroppar och hemliga möten i den nedlagda delen av skolan. Just dom här två killarna hade bevisat sig mot skolan, men aldrig öppet. Det skulle straffa sig hårt att bli upptäckta. Klockan ringde ut och den nyss tomma korridoren som skiljde alla klassrum åt var nu full. Pojkarna kunde smita iväg utan större problem och påbörja ett av sina vanliga möten. Den brunhåriga pojken stod vid fönstret och tittade ut medans ett par armar smyger sig omkring hans smala midja. Han vänder sig om med ett snett leende.
”Hej Emil” viskar den brunhåriga pojken hest och trycker sig nära den orangehåriga pojken.
”Hej John” viskar Emil tillbaka. Deras läppar möts i en passionerad kyss och Emils händer flätas in i Johns hår. Kyssarna fortsätter och John trycker upp Emil mot väggen. Deras kroppar pressar hårt mot varandras, och vad John märker så är inte det de enda hårda. Han kysser Emils hals, försiktigt, ser till att inte suga, får inte finnas några bevis. Han drar av sin och Emils tröja och dom hamnar på golvet… likaså tröjorna. Vilda kyssar och kåtare pojkar än vad du skådat. John hand söker sig ner till Emils byxor och han knäpper vant upp dom. Han sprider kyssar över Emils mage med svagt synliga magrutor och stannar alldeles för nära kanten på tyget som täcker Emils privata delar. John placerar kyssar och Emil ryser mer och mer för varje kyss. Tyget försvinner och hamnar någonstans i rummet och Emil ligger nu helt blottad för John, som många gånger förut. John smackar förtjust innan han sätter igång med att göra Emil nöjd. Små stön lämnar Emils mun när Johns egen omsluter honom.
”Jag…älskar…dig” Säger Emil så stadigt han kan och försöker att inte stöna för högt. John slutar med din aktivitet och får snabbt av sig sina byxor. Han befaller Emil snabbt att ställa sig på knä och Emil säger inte nej. John tränger snabbt in i honom och Emil kvider till. John jämna tempo blir snart för mycket för Emil och ett högt stön undkommer han. En sekund senare drar sig John ur och Emil ger han en hjälpande hand, eller mun, tills han kommer. 2
Deras tunga, snabba andetag i jämn takt med varann.
”Samma tid imorgon?” säger John när Emil är på väg att hämta sina kläder.
”Såklart” svarar Emil, och som alltid är det ett löfte. Men en sak är annorlunda med den här gången; Han hade sagt att han älskade honom. Visst det hade kunnat betyda att han uppskattade deras sexakt, men ändå, för honom så var det mer. Han klädde snabbt på sig och vände sig mot den nu också färdigklädde John. John böjde sig mot Emils öra.
”Jag älskar dig också.” viskade han och drog sig sakta bakåt.
”Gud ser oss vet du väl. Uttryck inte din kärlek för en annan kille.” sa Emil skämtsamt och skakade på huvudet.
”Jag visste inte att gud gillade riktig bögporr sötaste Emil” sa John och la armarna om honom.
Han kysste Emil, men denna gång inte intensivt, utan mjukt och kärleksfyllt.
Ja detta kanske inte var en dag som alla andra, gud kanske såg dom, det gjorde i alla fall någon annan
Derya made me do it
måndag 7 september 2009
I won't let go ~oneshot~ Kille/kille
”Jag klarar det fan inte längre Liam!” säger Noel förtvivlat.
You come to me with scars on your wrist
You tell me this will be the last night feeling like this
Tårar rinner ner för hans kinder och han vänder sig om, som för att dölja det.
I just came to say goodbye
I didn't want you to see me cry, I'm fine
“Allt kommer att bli bra” säger jag i ett försök att trösta, få han att glömma sina tankar.
But I know it's a lie
“Försvinn inte för mig, jag vet att det inte är vad du behöver höra men…” säger jag och känner tårarna börja rinna ner för mina kinder.
”Du vaddå?” nästan skriker Noel mot mig och vänder sig mot mig igen. Jag tar ett djupt andetag,
”Jag älskar dig… Okej? Och inte bara som en vän. Du har alltid fått mitt hjärta att rusa. Jag skulle inte klara mig utan dig.” Säger jag snabbt och kniper ihop ögonen för att slippa se Noels reaktion. Jag öppnar ögonen när han varit tyst alldeles för länge, bara för att se att han gråter ännu mer.
”Snälla sluta gråt, jag vet att jag inte borde sagt det och…” hinner jag säga innan jag blir avbruten av att Noels armar hamnat runt mig och hans ansikte mot min axel.
”Jag älskar dig så jävla mycket att jag går sönder en liten bit varje dag.” säger han tyst, men jag hör.
”Du ska inte gå sönder, du ska inte försvinna, snälla stanna.” säger jag och stänger ögonen när tårarna blir för mycket.
”Lova mig att du aldrig lämnar mig.” Ber han och hans grepp om mig blir hårdare.
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
“Försvinn inte, då lovar jag.” ber jag tillbaka.
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
“Du behöver aldrig mer gå hem för jag vet.” mumlar jag med ansiktet i Noels mörka hår.
Your parents say everything is your fault
But they don't know you like I know you
They don't know you at all
“Hur tänkte jag att jag skulle kunna sluta leva, när det jag lever för är dig, dit leende som är värt mer än guld och diamanter, din röst som är himmelen själv och dina ögon, dina sorgliga ögon som bär på så mycket att jag inte förstår hur du orkar. Att jag tänkte överge dig, det är fan inte ens tänkbart.” viskar han. ”Och när jag sa till mina föräldrar, att jag var kär, så jävla kär, eller när jag sa, ja när jag sa att jag inte orkade leva längre.” Hans tårar blöter ner min tröja men jag bryr mig inte. Jag har en ängel i min famn.
I'm so sick of when they say
It's just a phase, you'll be o.k. you're fine
But I know it's a lie
“Tror du allt kommer bli bra?” frågar Noel mig samtidigt som hans grepp om mig blir lösare och hans ansikte försvinner från min axel för att hans ögon ska se in i mina.
”Nej” säger jag besviket åt min ängel. ”Men det kan bli bättre, för jag ska skydda dig.”
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
Jag håller han hårt i mina armar.
”Jag vill inte släppa dig.”
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
The last night away from me
“Det är värst på natten, då ropar dom. Demonerna, dom ropar, dom ropar och vill dra mig till dom, dom hotar med att ta dig ifrån mig. Min ända tröst, har alltid varit rakbladet, i översta lådan, under böckerna.”
The night is so long when everything's wrong
“Du ska aldrig mer behöva söka tröst i rakbladen. Jag ska finnas här, föralltid, tills du ber mig att försvinna.”
If you give me your hand
I will help you hold on
Tonight, tonight
“Jag kommer aldrig be dig gå Liam, du är mitt allt, du är det jag lever för.” säger Noel förskräckt
”Noel, du är en ängel, allt ont, det är fel, jag vet inte varför just du drabbades, du borde få leva lyckligt.” säger jag med tårar i ögonen.
”Med dig, då är jag lycklig, men varje stund utan dig, då är jag så nära gränsen till att falla, Liam, jag faller utan dig.” viskar han.
”Jag ska hålla i dig, och om du faller, då ska jag dra dig upp igen.” Säger jag så stadigt jag kan
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
“Så snälla stanna här med mig Noel.” säger jag i ett hackigt andetag.
”Jag ska försöka.” Säger han med svag röst.
I won't let you say goodbye
And I'll be your reason why
The last night away from me
Away from me
“Jag är din Noel” viskar jag
”Jag är din Liam, din och ingen annans.” viskar han tillbaka
Hans mjuka läppar nuddar mina i en öm kyss.
Din föralltid
Jag här med tjocka texten och en sak att säga! Den kursiva texten är- om man sätter ihop all- låten The last night- Skillet. Inspirationen till denna var hur jag tolkade låten, fast med lite eget innehåll. För er som verkligen inte förstod vad den handlade om:
Noel kommer till sin vän Liam och berättar att han inte klarar att leva längre, att det är så jobbigt.
Att han kom för att säga hej då.
På något sätt lyckas Liam övertala honom att fortsätta leva, med honom. Pojkarna har under en längre tid haft känslor för varandra.
I ren panik hade Liam sagt det, för att inte haft det osagt, och det räddade väl i stort sett Noels liv
Bla bla
Resten får man väl tänka själv
-
Ja iallafall, tycker ni ska ta en titt på låten och just därför är jag så snäll att jag lägger in den här!
You come to me with scars on your wrist
You tell me this will be the last night feeling like this
Tårar rinner ner för hans kinder och han vänder sig om, som för att dölja det.
I just came to say goodbye
I didn't want you to see me cry, I'm fine
“Allt kommer att bli bra” säger jag i ett försök att trösta, få han att glömma sina tankar.
But I know it's a lie
“Försvinn inte för mig, jag vet att det inte är vad du behöver höra men…” säger jag och känner tårarna börja rinna ner för mina kinder.
”Du vaddå?” nästan skriker Noel mot mig och vänder sig mot mig igen. Jag tar ett djupt andetag,
”Jag älskar dig… Okej? Och inte bara som en vän. Du har alltid fått mitt hjärta att rusa. Jag skulle inte klara mig utan dig.” Säger jag snabbt och kniper ihop ögonen för att slippa se Noels reaktion. Jag öppnar ögonen när han varit tyst alldeles för länge, bara för att se att han gråter ännu mer.
”Snälla sluta gråt, jag vet att jag inte borde sagt det och…” hinner jag säga innan jag blir avbruten av att Noels armar hamnat runt mig och hans ansikte mot min axel.
”Jag älskar dig så jävla mycket att jag går sönder en liten bit varje dag.” säger han tyst, men jag hör.
”Du ska inte gå sönder, du ska inte försvinna, snälla stanna.” säger jag och stänger ögonen när tårarna blir för mycket.
”Lova mig att du aldrig lämnar mig.” Ber han och hans grepp om mig blir hårdare.
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
“Försvinn inte, då lovar jag.” ber jag tillbaka.
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
“Du behöver aldrig mer gå hem för jag vet.” mumlar jag med ansiktet i Noels mörka hår.
Your parents say everything is your fault
But they don't know you like I know you
They don't know you at all
“Hur tänkte jag att jag skulle kunna sluta leva, när det jag lever för är dig, dit leende som är värt mer än guld och diamanter, din röst som är himmelen själv och dina ögon, dina sorgliga ögon som bär på så mycket att jag inte förstår hur du orkar. Att jag tänkte överge dig, det är fan inte ens tänkbart.” viskar han. ”Och när jag sa till mina föräldrar, att jag var kär, så jävla kär, eller när jag sa, ja när jag sa att jag inte orkade leva längre.” Hans tårar blöter ner min tröja men jag bryr mig inte. Jag har en ängel i min famn.
I'm so sick of when they say
It's just a phase, you'll be o.k. you're fine
But I know it's a lie
“Tror du allt kommer bli bra?” frågar Noel mig samtidigt som hans grepp om mig blir lösare och hans ansikte försvinner från min axel för att hans ögon ska se in i mina.
”Nej” säger jag besviket åt min ängel. ”Men det kan bli bättre, för jag ska skydda dig.”
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
Jag håller han hårt i mina armar.
”Jag vill inte släppa dig.”
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
The last night away from me
“Det är värst på natten, då ropar dom. Demonerna, dom ropar, dom ropar och vill dra mig till dom, dom hotar med att ta dig ifrån mig. Min ända tröst, har alltid varit rakbladet, i översta lådan, under böckerna.”
The night is so long when everything's wrong
“Du ska aldrig mer behöva söka tröst i rakbladen. Jag ska finnas här, föralltid, tills du ber mig att försvinna.”
If you give me your hand
I will help you hold on
Tonight, tonight
“Jag kommer aldrig be dig gå Liam, du är mitt allt, du är det jag lever för.” säger Noel förskräckt
”Noel, du är en ängel, allt ont, det är fel, jag vet inte varför just du drabbades, du borde få leva lyckligt.” säger jag med tårar i ögonen.
”Med dig, då är jag lycklig, men varje stund utan dig, då är jag så nära gränsen till att falla, Liam, jag faller utan dig.” viskar han.
”Jag ska hålla i dig, och om du faller, då ska jag dra dig upp igen.” Säger jag så stadigt jag kan
This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
“Så snälla stanna här med mig Noel.” säger jag i ett hackigt andetag.
”Jag ska försöka.” Säger han med svag röst.
I won't let you say goodbye
And I'll be your reason why
The last night away from me
Away from me
“Jag är din Noel” viskar jag
”Jag är din Liam, din och ingen annans.” viskar han tillbaka
Hans mjuka läppar nuddar mina i en öm kyss.
Din föralltid
Jag här med tjocka texten och en sak att säga! Den kursiva texten är- om man sätter ihop all- låten The last night- Skillet. Inspirationen till denna var hur jag tolkade låten, fast med lite eget innehåll. För er som verkligen inte förstod vad den handlade om:
Noel kommer till sin vän Liam och berättar att han inte klarar att leva längre, att det är så jobbigt.
Att han kom för att säga hej då.
På något sätt lyckas Liam övertala honom att fortsätta leva, med honom. Pojkarna har under en längre tid haft känslor för varandra.
I ren panik hade Liam sagt det, för att inte haft det osagt, och det räddade väl i stort sett Noels liv
Bla bla
Resten får man väl tänka själv
-
Ja iallafall, tycker ni ska ta en titt på låten och just därför är jag så snäll att jag lägger in den här!
Porslinsdocka och Trasdocka hand i hand ~oneshot~
- När jag dör då ska jag kremeras. Men jag ska inte ha en urna, nej jag ska ha min aska i en porslinsdocka, sa hon och stirrade upp på den stjärnbeströdda himmelen. Hennes ögon tindrade och månens sken lyste upp hennes bleka ansikte. Som marmor skulle vissa beskriva det, men hon är mycket ömtåligare, med hud som av porslin. Hennes smaragdgröna ögon med den där svaga skiftningen av korallgrönt täcktes av det mörkbruna, nästan svarta, håret som blåste med vinden. Hennes grepp om sina knän lossnade och en hand for upp till ansiktet och fångade håret för att sätta det bakom örat. Till hennes bleka hud lyste de röda ärren starkt och mina ögon kunde inte låta bli att bli grumliga av tårar. Hon sänkte armen igen och slog armarna runt knäna igen där hon satt med knäna under hakan och ett leende som prydde hennes svagt rosa läppar. Ett rökmoln bildades från dem perfekta läpparna och jag började undra om hon inte fryser där hon satt i en lång ärmlös klänning. Dem gröna ögonen släppte himmelen med blicken och fick kontakt med mina ögon. Smärtan i blicken var obeskrivlig. Jag vågade inte hålla kvar blicken i min bästa väns ögon av rädsla för tårarna som ville tränga fram. När jag vågade se upp igen såg de sorgsna ögonen på mig igen och en tår föll ner för min kind. En blek, spinkig hand med långa fingrar nuddade min kind och en kyla spred sig i min kropp. Hon torkade bort mina tårar och log mot mig. Blundade och lät armen falla ner i sitt knä eftersom hon nu satt vänd mot mig på knä med rak rygg. Händerna låg tryggt i hennes famn och jag strök ett pekfinger över hennes underarm. Hon sänkte huvudet och ögonen var fortfarande stängda, men min egen sorg hade tagit över.
- Du gör det för mig va? Sa hon efter den tystnaden. Jag lät tårarna falla ner på hennes arm och strök igen. Jag kände hur jag darrade av rädsla.
- Gör det inte, jag ber dig. Mina ord var bara som viskningar men hon uppfattade dem och suckade lätt. Jag öppnade ögonen och såg de gröna ögonen. Hon reste sig upp och sträckte ut sin smala arm mot mig. Jag tog lätt i handen, som om den skulle gå sönder vi beröring och klev upp på fötterna. Hon kollade ner i oändligheten, eller egentligen bara tåg spåret, som var under bron vi befann oss på. Hon klev upp på stenkanten.
- Gör det inte. Mina ord var fortfarande inte mer än en viskning och hon ställde sig närmare kanten.
- Gör det inte! Orden var nu i fullt vanlig nivå, men hon tog ändå bara ett djupt andetag.
- Du tar hand om det va? Min sista önskning? Sa hon med ögonen stängda.
- Sprickor kan lagas… sa jag som om min röst höll på att försvinna. Jag hörde en lätt snyftning och hon vände sig mot mitt håll. Dem gröna ögonen fällde tårar.
- Men om bitar saknas, så blir dockan aldrig hel, sa hon och hennes läppar började darra. Ett tåg hördes långt borta och jag torkade en tår, som om jag inte trodde på fler tårar. Hon hade planerat allt. Om slaget mot marken inte skulle ta död på henne, så skulle tåget det. Tågets ljud gjorde mig illamående men jag såg upp mot stjärnan som vi kallade vår.
- Varje gång du ser den, så kom ihåg att kämpa, lev för mig. Sa hon frånvarande och med blicken fäst i himmelen. Hon andades ut ett moln av rök och tårarna rann ner för hennes kind. Men hon log, hon visste att hon inte skulle behöva vänta mycket längre.
- Kommer du ihåg när vi var små? Då vi sa att stjärnan var vår? För att inget kunde vinna över vår vänskap, inte ens döden? Sa hon med osäker röst. Jag märkte att mina läppar formade ett leende och undrade hur hon gjorde. Mitt i sorgen, hur kunde jag le?
- Vi brukade se på himmelen och önska oss bort.
Stjärnklar himmel lyser upp
Vad vi glömt och det vi gjort
Kan du ta oss dit upp?
Blinkar tyst och ler så fint
Vår stjärnas stjärnglans band
Binder ihop oss med varann
Hon tog det sista steget och föll samtidigt som vi båda sa den sista meningen.
- Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Jag kastade mig ner på huk i rädsla av synen, knep ihop ögonen och bara väntade. Jag väntade mig ett ljud av porslin som spricker, för det är så jag alltid sett henne. Men det som hördes var en hård duns av fåtal ben som knäcktes och en kropp som slog emot. Kort därefter kom tåget och bland allt buller från tåget hördes det hemska ljudet av ben som knäcktes i en väldig fart. Borta. Jag kände hur världen försvann och mörkrets kalla händer omslöt mig. Jag vaknade på ett sjukhus och där fick jag förklaradt att flickan var död.
Två veckor senare kremerades min vän och hennes sista önskning vart uppfylld. Där står nu en porslinsdocka, med mörkbrunt hår, smaragd gröna ögon, med det där lilla korallgröna och med svagt rosa läppar. Med den aska som en gång varit kroppen av min vän, med ett hjärta av guld. Jag fingrar lite på guldhjärtat som hänger i en gyllene kedja runt min hals. Aldrig ska jag glömma bort ditt hjärta. Jag ser mot stjärnorna och lever vidare, för hon siktade mot stjärnorna och tog ett kliv. Stjärnan lyser för oss. Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Ja här kommer den irriterande tjocka texten! Vill gärna höra vad ni tycker så släng en kommentar! Som ni kanske förstått så är lyckliga slut verkligen inte min grej, det är väldigt svårt ska ni veta. Men jag lovar att det kommer ^^
- Du gör det för mig va? Sa hon efter den tystnaden. Jag lät tårarna falla ner på hennes arm och strök igen. Jag kände hur jag darrade av rädsla.
- Gör det inte, jag ber dig. Mina ord var bara som viskningar men hon uppfattade dem och suckade lätt. Jag öppnade ögonen och såg de gröna ögonen. Hon reste sig upp och sträckte ut sin smala arm mot mig. Jag tog lätt i handen, som om den skulle gå sönder vi beröring och klev upp på fötterna. Hon kollade ner i oändligheten, eller egentligen bara tåg spåret, som var under bron vi befann oss på. Hon klev upp på stenkanten.
- Gör det inte. Mina ord var fortfarande inte mer än en viskning och hon ställde sig närmare kanten.
- Gör det inte! Orden var nu i fullt vanlig nivå, men hon tog ändå bara ett djupt andetag.
- Du tar hand om det va? Min sista önskning? Sa hon med ögonen stängda.
- Sprickor kan lagas… sa jag som om min röst höll på att försvinna. Jag hörde en lätt snyftning och hon vände sig mot mitt håll. Dem gröna ögonen fällde tårar.
- Men om bitar saknas, så blir dockan aldrig hel, sa hon och hennes läppar började darra. Ett tåg hördes långt borta och jag torkade en tår, som om jag inte trodde på fler tårar. Hon hade planerat allt. Om slaget mot marken inte skulle ta död på henne, så skulle tåget det. Tågets ljud gjorde mig illamående men jag såg upp mot stjärnan som vi kallade vår.
- Varje gång du ser den, så kom ihåg att kämpa, lev för mig. Sa hon frånvarande och med blicken fäst i himmelen. Hon andades ut ett moln av rök och tårarna rann ner för hennes kind. Men hon log, hon visste att hon inte skulle behöva vänta mycket längre.
- Kommer du ihåg när vi var små? Då vi sa att stjärnan var vår? För att inget kunde vinna över vår vänskap, inte ens döden? Sa hon med osäker röst. Jag märkte att mina läppar formade ett leende och undrade hur hon gjorde. Mitt i sorgen, hur kunde jag le?
- Vi brukade se på himmelen och önska oss bort.
Stjärnklar himmel lyser upp
Vad vi glömt och det vi gjort
Kan du ta oss dit upp?
Blinkar tyst och ler så fint
Vår stjärnas stjärnglans band
Binder ihop oss med varann
Hon tog det sista steget och föll samtidigt som vi båda sa den sista meningen.
- Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Jag kastade mig ner på huk i rädsla av synen, knep ihop ögonen och bara väntade. Jag väntade mig ett ljud av porslin som spricker, för det är så jag alltid sett henne. Men det som hördes var en hård duns av fåtal ben som knäcktes och en kropp som slog emot. Kort därefter kom tåget och bland allt buller från tåget hördes det hemska ljudet av ben som knäcktes i en väldig fart. Borta. Jag kände hur världen försvann och mörkrets kalla händer omslöt mig. Jag vaknade på ett sjukhus och där fick jag förklaradt att flickan var död.
Två veckor senare kremerades min vän och hennes sista önskning vart uppfylld. Där står nu en porslinsdocka, med mörkbrunt hår, smaragd gröna ögon, med det där lilla korallgröna och med svagt rosa läppar. Med den aska som en gång varit kroppen av min vän, med ett hjärta av guld. Jag fingrar lite på guldhjärtat som hänger i en gyllene kedja runt min hals. Aldrig ska jag glömma bort ditt hjärta. Jag ser mot stjärnorna och lever vidare, för hon siktade mot stjärnorna och tog ett kliv. Stjärnan lyser för oss. Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Ja här kommer den irriterande tjocka texten! Vill gärna höra vad ni tycker så släng en kommentar! Som ni kanske förstått så är lyckliga slut verkligen inte min grej, det är väldigt svårt ska ni veta. Men jag lovar att det kommer ^^
Mizeko, änglalika isprinsessa ~oneshot~ tjej/tjej
Tunga andetag kom ut från hennes lagom fylliga, ljusa läppar. Ögonen var som två kristall klara safirer. Hennes hår var ljusblått och hennes korta hår därbak var tuperat. Där fram var håret långt. Dubbelt så långt som där bak vilket gjorde att det gick till axlarna. Hennes lugg var en nyans mörkare än resten av håret, men med en vit, bred slinga. Hon skakade till med huvudet så håret flög omkring lite. Hennes ögon tindrade som is. Hennes kläder satt perfekt på henne och även dom gick i ljusa och blå nyanser. Hon hade en ljusblå blus med en vit korsett över. Under det fann man en knälång tyllkjol. Den var en aning mörkare blå än blusen. Hon är vacker som en isprinsessa och ömtålig som en isbit. Det var just därför som hon satt där, i mörkret, inne i skolan. Medans alla andra var ute och njöt i solen. Is smälter. Hennes andetag blev tyngre och jag gick sakta fram till henne. vackra isprinsessa. Hennes intensiva, safirfärgade ögon vilade i min gråa blick. Sån var jag; grå skala. Gråa ögon, svart hår, vit tröja med grått tryck, svart slips, gråa byxor, svarta skor. Min vän... Jag älskar dig. Jag sträckte en hand mot henne där hon satt på golvet som en ängel. Hennes iskalla hand lyftes från ett hårt grepp i tyllkjolen och landade fjäderlätt i min hand. Hennes naglar var långa och ljusblåa. Mina svarta gav kontrast till hennes. Jag tog ett stadigare grepp och drog upp henne på fötter. Jag kramade om henne, lagom hårt. Hon la sina små armar om min rygg och jag kämpade emot tårar. Hennes tunga andetag gick över till lugna andetag och hon kramade mig hårdare. Hon gick sen ifrån mig en bit men höll mig i min hand. Jag såg in i hennes sorgsna ögon.
"Har du fått veta något, Mizuki?"
Hon nickar. Jag reagerar fel och råkar trycka till hennes händer som ligger i mina. Hon drar snabbt undan dom och håller ett hårt grepp i tyllkjolens översta lager. Hon säger inte ett ord, men tystnaden talar om det lika väl. Jag känner tårarna rinna och skakar på huvudet.
"Jag vill inte lämna dig." Viskar hon nästan ohörbart. Jag bryr mig inte om alla regler utan kramar henne bestämt och gråtande viskar jag i hennes öra. "Jag kommer med dig... Jag älskar dig, du betyder allt för mig. Jag vill inte vara din vän, jag vill mer. Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig." Hennes armar sluter sig om min rygg och hennes andetag lugnar mig.
"Jag älskar dig också, Erika. Men du får inte dö. Lev kvar i mitt ställe” hon tryckte sig nära mig och kysste mig.
”Hur länge är det kvar?” frågade jag med en klump i halsen. Hon kollade på mig med sorgsna ögon.
”Inte alls lång tid.” Sa hon. Hon var så sårbar. Min ängel. Hon var sjuk, dödligt sjuk. Hon kunde inte gå ut i solen för det bränner som tusen brinnande spikar. Hon kan inte gråta, aldrig har en tår runnit. Hon kommer att sluta andas, om ingen tid alls. Varför gör ni så här mot mig? Jag kollade på Mizuki som höll på att falla ihop i min famn.
”Lämna inte än! Snälla du! Min ängel, stanna kvar! Jag har ingen annan!” grät jag och satte mig ner med Mizukis huvud i min famn. Dom orden uppenbarade något ingen sett förut, Mizukis tårar. Dom var inte vanliga i mina ögon. Dom glänste och hela det mörka rummet tycktes bli ljust och Mizuki öppnade munnen något.
”Jag kommer aldrig att glömma dig…” sa hon och slöt sen ögonen och munnen. Hennes kropp kändes kallare än vanligt. Jag ville inte tro att det hänt. Att den person jag älskade mest i världen just dött i mina armar. Jag kollade på den Mizukis ansikte. Tårarna hade stannat. Jag tog min hand och torkade bort en. Den var iskall. Jag böjde mig ner och kysste henne lätt. Det fanns inget att göra nu. Hon var död. Inte ett enda andetag. Jag strök igenom hennes hår.
Jag log. Hon såg så fridfull ut. Det vill jag också vara. Doktorerna hade inte vetat vad felet var. Allt dom vetat var att det var dödligt och att hon inte hade mycket tid kvar. En ambulans var på väg till skolan. Dom bar iväg henne men jag visste att det var försent. Att ha henne här vore underbart. Att få vara med min älskade isprinsessa Mizuki. Min japanska isprinsessa som dog i mina armar… Jag älskar dig fortfarande
Att jag skriver med fet text här, betyder att det är slut och jag har något att säga.
Denna gång är det bara att jag vill höra vad ni tycker och hoppas ni inte är homofober.
"Har du fått veta något, Mizuki?"
Hon nickar. Jag reagerar fel och råkar trycka till hennes händer som ligger i mina. Hon drar snabbt undan dom och håller ett hårt grepp i tyllkjolens översta lager. Hon säger inte ett ord, men tystnaden talar om det lika väl. Jag känner tårarna rinna och skakar på huvudet.
"Jag vill inte lämna dig." Viskar hon nästan ohörbart. Jag bryr mig inte om alla regler utan kramar henne bestämt och gråtande viskar jag i hennes öra. "Jag kommer med dig... Jag älskar dig, du betyder allt för mig. Jag vill inte vara din vän, jag vill mer. Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig." Hennes armar sluter sig om min rygg och hennes andetag lugnar mig.
"Jag älskar dig också, Erika. Men du får inte dö. Lev kvar i mitt ställe” hon tryckte sig nära mig och kysste mig.
”Hur länge är det kvar?” frågade jag med en klump i halsen. Hon kollade på mig med sorgsna ögon.
”Inte alls lång tid.” Sa hon. Hon var så sårbar. Min ängel. Hon var sjuk, dödligt sjuk. Hon kunde inte gå ut i solen för det bränner som tusen brinnande spikar. Hon kan inte gråta, aldrig har en tår runnit. Hon kommer att sluta andas, om ingen tid alls. Varför gör ni så här mot mig? Jag kollade på Mizuki som höll på att falla ihop i min famn.
”Lämna inte än! Snälla du! Min ängel, stanna kvar! Jag har ingen annan!” grät jag och satte mig ner med Mizukis huvud i min famn. Dom orden uppenbarade något ingen sett förut, Mizukis tårar. Dom var inte vanliga i mina ögon. Dom glänste och hela det mörka rummet tycktes bli ljust och Mizuki öppnade munnen något.
”Jag kommer aldrig att glömma dig…” sa hon och slöt sen ögonen och munnen. Hennes kropp kändes kallare än vanligt. Jag ville inte tro att det hänt. Att den person jag älskade mest i världen just dött i mina armar. Jag kollade på den Mizukis ansikte. Tårarna hade stannat. Jag tog min hand och torkade bort en. Den var iskall. Jag böjde mig ner och kysste henne lätt. Det fanns inget att göra nu. Hon var död. Inte ett enda andetag. Jag strök igenom hennes hår.
Jag log. Hon såg så fridfull ut. Det vill jag också vara. Doktorerna hade inte vetat vad felet var. Allt dom vetat var att det var dödligt och att hon inte hade mycket tid kvar. En ambulans var på väg till skolan. Dom bar iväg henne men jag visste att det var försent. Att ha henne här vore underbart. Att få vara med min älskade isprinsessa Mizuki. Min japanska isprinsessa som dog i mina armar… Jag älskar dig fortfarande
Att jag skriver med fet text här, betyder att det är slut och jag har något att säga.
Denna gång är det bara att jag vill höra vad ni tycker och hoppas ni inte är homofober.
What is it? A cow? A mermaid? No it's my Blog!
Okej nu har jag fixat så mycket jag orkar med en blogg där jag ska lägga ut Noveller, Berättelser, kanske dikter och lite blogginlägg.
Jag skapade denna blogg för att kunna publicera mina noveller bland annat, så att alla mina vänner kan se dom.
Jag vet att man inte skriver Dom utan dem och de men jag har fastnat för att skriva dom så det får ni stå ut med ^^.
Blogginlägg kommer skrivas i teckensnittet Courier och det andra i något annat, bara för att man ska se lite skillnad.
Jag skapade denna blogg för att kunna publicera mina noveller bland annat, så att alla mina vänner kan se dom.
Jag vet att man inte skriver Dom utan dem och de men jag har fastnat för att skriva dom så det får ni stå ut med ^^.
Blogginlägg kommer skrivas i teckensnittet Courier och det andra i något annat, bara för att man ska se lite skillnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)