Två upphöjningar, tre upphöjningar, två upphöjningar. Blå.
Vad vet jag om färger? Jag har aldrig sett dem. Jag har aldrig sätt något. Färger, vad är det egentligen? Jag kan skriva blå, gul, grön och alla dessa ord för färger, men själv har jag aldrig upplevt dem. Havet är blått, himlen är blå, glasskioskens utsida är blå. Så beskriver folk det för mig. Men jag vet inte hur man ser, bara hur man känner. Jag har varit blind sedan födsel och när jag var tretton förlorade jag även hörseln. Det är för tyst. Jag har väldigt få sinnen kvar att lita på. Men jag kan lita på vad jag känner. Jag kan känna det gröna gräset mellan tårna, jag kan känna det blåa vattnet mot benen och jag kan känna hur mitt hjärta slår hårt när Danielle kommer och besöker mig. Hon lägger alltid sin hand på min högra axel, då vet jag att hon kommit. Ingen annan lägger sin hand på min högra axel. Danielle kom in i mitt liv för ungefär två år sedan. Hon sommarjobbade som brevbärare och kom förbi med ett paket till det här huset jag bor i. Jag behöver någon som tar hand om mig så jag fick flytta hit, där fler blinda barn bor. Men det är bara jag som är döv. Bara jag som aldrig kan får höra den jag älskar.
Jag kommer aldrig få höra orden jag älskar dig eller se ett par läppar forma orden.
Danielle tyckte synd om alla barnen på det här stället, så hon började komma hit och lära sig blindskrift. Jag var femton då vi först träffades. Hon fick inte svar när hon talade till mig, ingen fick det. Jag hör ingens röst. När hon väl hade fått reda på det så gav hon mig ett meddelande. Det stod att hon ville bli min vän, att jag var söt och att hon visste allt nu. Jag nickade som svar och hon la ett till meddelande framför mig. Det meddelandet sa att hennes hälsning var att hon skulle lägga sin hand på min högra axel och jag hade gett henne ett leende och nickat igen. Hon hade gett mig ett tredje meddelande som hade sagt att hon var tvungen att gå, men att hon skulle komma tillbaka varje dag. Det gjorde hon och vi utvecklade en stark vänskap.
Jag kommer aldrig få se den person som har mitt hjärta, aldrig få höra hennes ljuva stämma.
Danielle la sin hand på min axel, precis som vanligt. Hon gav mig ett meddelande och jag tydde de upphöjda prickarna. Jag har en present åt dig, något som kommer göra ditt liv lite annorlunda, stod det och jag log. Hon räckte fram ett halsband som var varmt eftersom hon hållit i det ett bra tag. Jag drog fingrarna över det och känner små prickar. Jag drog fingrarna över prickarna om och om igen.
tre upphöjningar, ett hjärta, två upphöjningar. D hjärta I, Danielle hjärta Ida.
Men jag kan känna våra hjärtan slå i takt.
Jättekort och lite småklurig. Om någon inte fattade det så döpte jag "berättaren" till Ida och i slutet får man reda på att Danielle gillar Ida och man vet redan att Ida gillar Danielle (känns det som att jag försökte få fram i alla fall).
Idén kommer från att jag läste om en film som var baserad på en flicka som är både döv och blind. Den verkar fin och jag fick bara lust att skriva den här.
Hoppas någon gillade den även om den var kort och inte så bra skriven.
Kom verkligen inte på något bra namn på den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar