”Du är vacker” säger hon och ser in i hans ögon. Hur kan hon inte se att han bara är fyllt av svart hat. Att han inte bryr sig om henne, att han kan döda henne med sin blick? Han ser in i hennes ögon och skakar på huvudet.
”Nej, jag är långt ifrån vacker. Ordet vacker borde inte ens existera i min vokabulär. Jag är ondskan själv” säger han självsäkert och ger henne ett dött uttryck. För han är så gått som död. Även om han aldrig varit levande.
”Nej, det är bara vad folk säger. Du är bara missförstådd, men jag ser vem du verkligen är. Du är den jag älskar. Sättet du får mig att känna är så annorlunda. Jag bryr mig inte om människor, men sen kom du och jag fick så stor lust att ta reda på varför din blick är så plågad…” Han lägger ett finger mot hennes läppar som tystar henne.
”Jag får inte känna” viskar han. ”Jag är djävulen han själv.” fortsätter han viskandes. Hon tar hans händer och ser på honom med tårar i ögonen.
”Nej, du är inte djävulen. Djävulen är bara ditt alter ego. Han finns inte egentligen. Du tror att du är honom. Men du är inte det, du är min älskade ängel. Min älskade, fallna ängel.” säger hon med sprucken röst. Han tar ett djupt andetag.
”Jag föll inte av mig själv, jag blev grundlurad och fick en knuff av den högste. Genom att prata med mig bryter du ditt band med honom. Du kan släppa ut vrede i världen. Du borde skynda dig härifrån.” säger han och blundar. En lång tystnad lägger sig.
”Jag går ingenstans. Jag ger mig själv till dig. Åt helvete med världen.” säger hon med säker röst. ”Bokstavligt talat.” lägger hon till. Han öppnar ögonen och ler en sekund innan hans ansikte blir allvarligt igen. Hon ser på honom med sina ljusa ögon.
”Du kommer dö, slitas från mig. Jag vill inte det.” säger han och något sorgset träder fram i hans röst. Känslor, kan det vara så? Har denna flicka framför honom lyckas få honom att känna? Det ska ju vara omöjligt.
”Om jag går nu kommer jag också slitas från dig. Varför inte leva med mig så länge som det går?” säger hon och hennes röst blir osäker igen.
”Jag kan försöka, men jag vill inte skada dig. Du är en människa. Jag har blivit förbannad att plåga din sort.” säger han förtvivlat och backar en bit från henne. Hon tar ett steg framåt.
”Men det är inte ditt ursprungliga uppdrag. Dra till minnes tiden då du var den vita ängeln.” säger hon och minskar avståndet med ännu ett steg.
”Jag vill vara din skyddsängel. Jag vill inte ha mina svarta, trasiga vingar. Jag vill vara en vit ängel som kan beskydda dig eller en människa som kan dö med dig.” säger han och hans röst känns osäker. Han blir förvånad. Det borde inte vara såhär. Varken hans tankar eller känslor är normala.
”Jag bryr mig inte om vad du är.” säger hon och tar ett steg till mot honom. ”Jag älskar dig.” säger hon och tar ett sista steg innan hon trycker sina läppar mot hans. Den här flickan vet inte vad hon sysslar med. När hon drar sig tillbaka ser hon in i hans ögon.
”Jag… jag har aldrig känt någon känsla förut. Men nu känns det varmt och… mjukt inom mig.” säger han chockat. Och hennes ögon vidgar sig. Hon stryker med sin hand över min kind och först nu märker han en blöt känsla.
”Vad händer med mig?” säger han högt. Hon stryker med sina fingrar över hans kinder, torkar bort det blöta.
”Du gråter, älskade du.” säger hon och ler lite. Hon ser på honom och sedan fäster hennes blick på något på marken. En svart fjäder. Precis en sådan som pryder hans vingar. Det konstiga är att ett vitt sken sprider sig runt den. Han vänder sig helt mot fjädern och tar upp den. När han vänder sig mot flickan igen så gråter hon med handen för sin mun. Han ser frågande på henne och hon tar bort handen från munnen.
”D-du blöder från ryggen. Dina vingar…” säger hon men avbryter sig själv när den vita fjädern slukas av ljuset och försvinner helt. Han ser in i hennes ögon som nu stirrar mot horisonten. Rädsla, det känner han igen.
”Vad är det?” säger han och hon ser på honom.
”Något händer. Du slukas av ljuset.” säger hon och nu rinner det tårar ur hennes ögon. Tårarna rinner ner för hans kinder när det vita ljuset sakta sprider sig över hela hans kropp.
”Lämna mig inte!” skriker flickan förtvivlat och faller ner på knä. Det hindrar inte ljuset och de sprider sig runt honom och drar ihop sig till ett skinande klot. Klotet sprängs och ett starkt ljus sprider sig. Ljuset är så starkt att den förut så mörka gatan blir ljusare än på dagtid. Vita fjädrar regnar ner från himmelen och flickan kan inte sluta gråta. Ljuset försvinner sakta men fjädrarna skiner när de dinglar ner från himmelen. En man stannar några meter från flickan och plockar upp en fjäder.
”Jag vet vem du är… tror jag. Men vem är jag?” säger han och nu vänder flickan sin blick mot honom. Rösten är för bekant, hon hade ju hört den för en minut sedan. Det var hennes älskades röst på pricken. Men hon hade ju just skådat hans annorlunda död. Hennes tårar rinner fortfarande när hon ser på mannen mer det långa, svarta håret. Mannen med höga kindben och mörka ögon. Mannen som för någon minut sen kallades djävulen. Det är samma varelse, fast utan vingarna.
”Du är Lucifer, den jag älskar.” säger hon lågt, men nog högt för att mannen ska höra. Han går närmare och räcker henne den skinande fjädern. Den är svart. Hon ser in i hans ögon.
”Jag vet vem jag var. Men vem är jag nu?” säger han och ler snett. Flickan tar upp en vit fjäder.
”Du är vem du vill vara.” säger hon och ställer sig upp. Hon tar de båda fjädrarna och håller dem till sitt hjärta.
”Då vill jag vara mannen i ditt liv.” säger han bestämt. Hon nickar svagt och hans hand stryker bort en tår från hennes kind. Han lutar sig närmare och låter sina läppar nudda hennes i en kyss under fjäderregn.
Alltså från början hade jag tänkt döpa denna till något i stil med "Mina djävulshorn" eller så. Och göra ett annat slut.
Sedan vill jag klargöra att jag inte tror på Gud och allt sådant. Jag tror inte på saker som har med religion att göra. Jag tycker att Lucifer är ett fint namn (det är nästan lite synd att det förknippas med djävulen)
Jag har för mig att det egentligen var så att Lucifer var en ängel som gud förvisade (eller något sådant) för att han hade gjort något. Men den som är dum är egentligen en annan ängel som skvallrade .___. Det är iallafall en historie jag hört och det är det jag utgått ifrån.
Ursäkta om den är dålig eller så... kände bara för att skriva något.... Egentligen tänkte jag typ... ta död på honom helt och att det var Guds sätt att straffa henne för hennes olydnad (eller liknande).
Men jag kunde inte förmå mig att ta livet av honom...
Och jag kunde inte förmå mig att göra mitt andra uttänkta slut:
Att hon sitter på något psyk eller liknande just för att ha trott sig hafte tt förhållande med djävulen.
Alltså, jag blev bara sorgsen av de sluten, men detta gör mig också sorgsen för jag gillar killar med höga kindben och långt hår xD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar