När natten slagit rot

Min käre Oswald,
Jag kan inte med ord beskriva hur min kropp längtar efter dig. Varje del av min kropp skriker i tystnad efter att få känna din beröring. Jag vet att den är förbjuden, vår kärlek och lust, men låt oss träffas när natten slagit rot den fjärde fullmånen. Låt oss träffas och tämja våra lustar en bit. Låt oss släcka vår törst för varandra och skratta åt den fördöma världen styrd av den högfärdiga kung som styr detta land. Låt oss gå i hemlighet och älska varandra. Låt oss tänka oss ont om prästen och kungen och låt oss tänka att Gud vill ge oss kärlek och kärlek gav han oss minsann. Jag längtar till den dag vi syns i skogsgläntan där vi brukar. Ha det väl min kära Oswald. Och glöm inte att komma till gläntan vid fjärde fullmånen.

Låt oss älska i oändlighet.
Din Timothy


”Vafalls? Jag, högfärdig? En sådan förolämpning har jag då aldrig hört.” brister kungen ut och stirrar på mannen som just läst upp ett brev.
”Vad vill ni att vi ska göra, ers nåd?” frågar mannen artigt.
”Förbered hängning för dessa två” säger kungen och ler lite när nästa fråga ställs.
”Naturligtvis. När ska hängningen ske?” frågar mannen och blinkar sedan förvånat åt kungens leende.
”När natten slagit rot den fjärde fullmånen.” svarar han, reser sig upp och går iväg. ”När natten slagit rot.”

Den här var konstig den här. Nåväl.

Yesterday upon a stair

På onsdagen sprang jag upp för trapporna och tyckte mig passera en man. Men när jag vände mig om var han inte där. På torsdagen sprang jag upp för trapporna och såg mannen igen. Jag vände mig om just när jag passerat honom, men ännu en gång fanns han inte där. Kan han inte försvinna?

Yesterday, upon the stair,
I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish he’d go away...

I fredags när jag gick in I porten till lägenheten så såg jag honom igen. Han stod utanför min dörr. Han väntade på mig. Jag såg mig omkring för att se om någon såg honom, men ingen fanns där. Inte ens mannen. “Försvinn!” skrek jag. “Kom inte tillbaka! Försvinn!” och när de orden var sagda så smälldes dörren igen.

When I came home last night at three
The man was waiting there for me
But when I looked around the hall
I couldn’t see him there at all!
Go away, go away, don’t you come back any more!
Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)

Igår när jag sprang upp för trapporna, såg jag en kortväxt man. När jag vände mig om så var han borta igen. Idag så gick jag upp för trapporna för att inte missa något. Jag såg honom igen och blinkade en gång. Då var han inte där. Jag önskar han försvann.

Last night I saw upon the stair
A little man who wasn’t there
He wasn’t there again today
Oh, how I wish he’d go away

Jag vaknade om morgonen med blodig kniv I hand.
När jag sen gick ut i kök så gissa vad jag fann.
En man, ett kors, ett rep, ett brev.
Nu finns han inte mer.



Det här vart en... hemsk tolkning av en av de finaste dikterna jag vet.
Antogonish, skriven av Hughes Mearns, är så fin att jag ryser av att läsa den.
Men jag fick lust att förstöra den lite så jag skrev det här. haha.

Vem har rätt att ifrågasätta kärleken?

Jag kan aldrig hitta någon lika förstående och vacker. Aldrig någon som kan ge mig samma njutning och känsla av att vara älskad.

Jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. Den pojke som varit med mig genom hela mitt liv har blivit en man. Han har utseendet alla tjejer trånar efter men jag vet att det bara är mig han vill ha och jag är minsann ingen tjej. Våra ögon möts och den intensiva blicken bränner mig. Som om de gröna ögonen brann. Men kanske brinner dem. Kanske brinner de av längtan liksom mina. Jag ger honom ett leende som besvaras. Han är den som känner mig bäst. Den enda man som någonsin tagit på mig på ett sexuellt sätt. Kvinnor har kommit och gått, men med honom kommer det aldrig ta slut. Det är något evigt med den här kärleken. Det korpsvarta håret spretar i en fixad morgonfrisyr. De sensuella läpparna är lagom fylliga och har en ljust rosa ton. De läppar han så gärna vill luta sig närmare och kyssa. Ett symetriskt ansikte utan ett enda fel och gudarnas kropp i en och samma person. Jag vill ta på honom nu. Hans hy är blek och felfri. Han har ett födelsemärke på sitt högra nyckelben och två på vänster höft. Två svarta ringar pryder hans läppar. Ibland tror jag att han inte finns, att han är en illusion av mina tankar om den perfekta människan. Men när hans händer far över min kropp så vet jag att han finns. Jag undrar om han är lika vacker i allas ögon. Det borde han vara. Ingen kan väl ta fel på en skönhet som honom. Jag lutar mig närmare och spegelns glas träffas av min varma andedräkt.

Vem har rätt att ifrågasätta kärleken till mig själv? // Narcissisten


Riktigt riktigt kort och sen tänkte jag först inte ha med det kursiva men jag ville få med ordet narcissist så då fick det bli ett litet "Brev" eller något.

Med din hand på min högra axel F/F

Två upphöjningar, tre upphöjningar, två upphöjningar. Blå.

Vad vet jag om färger? Jag har aldrig sett dem. Jag har aldrig sätt något. Färger, vad är det egentligen? Jag kan skriva blå, gul, grön och alla dessa ord för färger, men själv har jag aldrig upplevt dem. Havet är blått, himlen är blå, glasskioskens utsida är blå. Så beskriver folk det för mig. Men jag vet inte hur man ser, bara hur man känner. Jag har varit blind sedan födsel och när jag var tretton förlorade jag även hörseln. Det är för tyst. Jag har väldigt få sinnen kvar att lita på. Men jag kan lita på vad jag känner. Jag kan känna det gröna gräset mellan tårna, jag kan känna det blåa vattnet mot benen och jag kan känna hur mitt hjärta slår hårt när Danielle kommer och besöker mig. Hon lägger alltid sin hand på min högra axel, då vet jag att hon kommit. Ingen annan lägger sin hand på min högra axel. Danielle kom in i mitt liv för ungefär två år sedan. Hon sommarjobbade som brevbärare och kom förbi med ett paket till det här huset jag bor i. Jag behöver någon som tar hand om mig så jag fick flytta hit, där fler blinda barn bor. Men det är bara jag som är döv. Bara jag som aldrig kan får höra den jag älskar.

Jag kommer aldrig få höra orden jag älskar dig eller se ett par läppar forma orden.

Danielle tyckte synd om alla barnen på det här stället, så hon började komma hit och lära sig blindskrift. Jag var femton då vi först träffades. Hon fick inte svar när hon talade till mig, ingen fick det. Jag hör ingens röst. När hon väl hade fått reda på det så gav hon mig ett meddelande. Det stod att hon ville bli min vän, att jag var söt och att hon visste allt nu. Jag nickade som svar och hon la ett till meddelande framför mig. Det meddelandet sa att hennes hälsning var att hon skulle lägga sin hand på min högra axel och jag hade gett henne ett leende och nickat igen. Hon hade gett mig ett tredje meddelande som hade sagt att hon var tvungen att gå, men att hon skulle komma tillbaka varje dag. Det gjorde hon och vi utvecklade en stark vänskap.

Jag kommer aldrig få se den person som har mitt hjärta, aldrig få höra hennes ljuva stämma.

Danielle la sin hand på min axel, precis som vanligt. Hon gav mig ett meddelande och jag tydde de upphöjda prickarna. Jag har en present åt dig, något som kommer göra ditt liv lite annorlunda, stod det och jag log. Hon räckte fram ett halsband som var varmt eftersom hon hållit i det ett bra tag. Jag drog fingrarna över det och känner små prickar. Jag drog fingrarna över prickarna om och om igen.
tre upphöjningar, ett hjärta, två upphöjningar. D hjärta I, Danielle hjärta Ida.

Men jag kan känna våra hjärtan slå i takt.




Jättekort och lite småklurig. Om någon inte fattade det så döpte jag "berättaren" till Ida och i slutet får man reda på att Danielle gillar Ida och man vet redan att Ida gillar Danielle (känns det som att jag försökte få fram i alla fall).
Idén kommer från att jag läste om en film som var baserad på en flicka som är både döv och blind. Den verkar fin och jag fick bara lust att skriva den här.
Hoppas någon gillade den även om den var kort och inte så bra skriven.

Kom verkligen inte på något bra namn på den här.

Förbjuden Kärlek

”Lukas… jag måste ha dig.” hade han viskat i mitt öra och jag hade vänt mig om i hans armar. Hans bruna ögon hade sett in i mina gråa och jag hade mött hans läppar. Det var en känsla jag inte varit med om förut. Men på fjorton år så är det inte mycket man varit med om. Ingen av de tjejer jag någonsin haft har givit mig sådana kyssar som denne kille gjort. Jag hade aldrig blivit tagen på det sättet och aldrig har det varit jag som varit i underläge. Jag visste att det var fel. Jag var fjorton, han var sjutton. Vi lät oss inte stoppas av de svenska lagarna. Två nakna kroppar mot varandra. Det var något förbjudet över det hela, inte bara det faktum att jag var minderårig utan något tyngre än det. Något sa mig att ingen någonsin fick veta, att det skulle ge bekymmer för både mig och Victor. Skoldag var det då jag hade vaknat upp i Victors famn. En smärta jag inte hade varit beredd fick mig att kvida till när jag ställt mig upp hastigt. Victor hade skrattat lite och gett mig ett leende som jag trevligt besvarat med ett finger någonstans i mitten av handen. Jag hade lämnat hans lägenhet och begett mig till skolan under svordomar riktade mot Victor och det onda. Skolans röda utsida hade hånat mig och jag gick in genom dörren med en sur min. Efter en del lektioner hade vi haft lunch och Fredde hade frågat varför jag såg så sur ut och verkade ha så ont och jag hade ljugit ihop ett svar om att jag halkat på en isfläck på väg till skolan. Någon hade frågat vad vi gjort i helgen och många nämnde fester och tjejer och tillslut hade de vid bordet vänt blickarna mot mig eftersom jag hade suttit tyst. Jag hade mumlat något till svar och sedan gått därifrån, bort från matsalen, bort från skolan. Helt plötsligt hade jag hamnat hemma hos Victor. Jag visste att han inte hade skola den dagen och ringde på hans dörr. Jag kommer fortfarande ihåg vårt samtal. Vartenda ord vi sa.

”Lukas, vad gör du här?” hade han sagt när han öppnat dörren endast iförd byxor.
”Jag orkade inte med skolan bara, folk frågade vad jag gjort i helgen och ja…” hade jag börjat men när Victor ständigt kollat bakom sig hade slutat jag prata.
”Har du någon på besök?” hade jag frågat och rynkat på ögonbrynen.
”Eh, man skulle kunna säga det ja. Jag är lite upptagen så om du…”
”Victor, kommer du tillbaka snart?” hade en kvinnoröst lät sig höras . ”Jag tänker inte ligga här hur länge som helst!” Victor hade stelnat till och jag hade sett besviket på honom.
”Fan, jag borde inte ha kommit hit.” hade jag sagt och sedan sprungit ner för trappan med blöta kinder. Jag såg inte Victor en enda gång efter det. Okej, kanske för att jag undvek honom.

Jag var sårad men inte nu längre. Jag förstår nu att han säkert hellre ville ha en mogen tjej än en omogen kille som var för rädd för att erkänna något som inte var ”normalt”. Så fyra år senare står jag här, ute ur garderoben och letandes efter en lägenhet. En annons om någon som kan tänka sig att hyra ut ett rum i sin lägenhet för en låg summa hade fångat min blick och jag står jag här, på andra våningen i en Stockholmslägenhet och väntar på att någon ska öppna. Vi hade pratats vid på telefon och han hade bett mig komma förbi och kolla på lägenheten idag. Låset vrids om och sedan öppnas dörren. Mina ögon spärras upp när jag ser varelsen framför mig och som en spegel spärras även hans ögon upp. Vi står tysta och bara ser på varandra.

”Lukas…” säger han tillslut och en tår rinner ner för hans kind. Jag vet inte varför men jag går fram till honom och kramar om honom. Han lägger sina armar om mig och där står vi, i dörröppningen till hans lägenhet och kramas.
”Det var inte som det verkade. Det var min syster som kommit och hälsat på och hade tvingat mig massera henne och…”
”Det är okej.” avbryter jag honom. ”Jag lät dig aldrig förklara då och jag känner inte att jag behöver en förklaring nu. Dina ögon avslöjade dig.”
”Jag älskar dig, jag har inte slutat tänka på dig en enda stund.”
”Jag slutade tänka på dig, men jag förstår inte hur jag lyckades. Kanske för att jag var så fixerad vid att vara normal och att tänka på en kille på det sättet kändes inte rätt.” säger jag och tänker efter. ”Men att tänka på dig på det sättet nu känns allt annat än fel.” Vi släpper varandra och går in i lägenheten.
”Vill du bo här även om det är mig du får bo med?” frågan han och jag ler mot honom.
”Jag vill bo här eftersom det är dig jag får bo med.” säger jag och möts av ett par varma läppar.
”Vår kärlek är inte längre förbjuden.”


Lyckliga slut är svårt att skriva. Och så tyckte jag inte denna blev bra.

Vita rosor

”Kommer du ihåg när vi träffades för första gången? Då satt du bland massa vita rosor. Du hade en vit klänning på dig. Allt lyste vitt. Från första ögonblick lyste du upp min värld med dina vita rosor.” säger pojken vid namn Damien. ”Grattis på födelsedagen älskling.”

Det var i juni sex år sedan de hade möts. Nathalie hade suttit i parken, vid de vita rosenbuskarna och läst en bok, Pappersväggar, som såg väldigt dyster ut jämfört med allt det vita. Hon hade förklarat att boken hade en vacker del som heter Equinox. Handlingen hade hon förklarat för Damien men hans tankar for alltid bort då han såg på henne. Hennes skönhet var verkligen slående.. Nathalie, en flicka på 17 år, var Damiens första kärlek och Damien, en pojke på 18 år, var Nathalies första kärlek. Det var kärlek vid första ögonkastet, som redan bestämt. Sedan den dagen, var allt i Damiens liv vitt.

”Du kommer ihåg det, eller hur älskling? Åh min älskade Nathalie. Jag kommer ihåg då vi flyttade in tillsammans.” säger Damien och ler drömmande.

Det var i april fem år sedan som de bestämde sig för att flytta in tillsammans. Damiens familj var rik och han valde att spendera en stor summa pengar på ett hus Nathalie hade älskat från första blick. Han ville att hon skulle vara lycklig och hennes ögon talade om att hon var det när han berättade att han köpt huset. Han hämtade henne och de for till huset. Nathalie var nära till tårar när hon såg alla vita rosor som huset dekorerats med. Damiens ord fick sedan tårarna att rinna. Det var även den dagen han friade till henne.

”Du grät av lycka, det minns jag. Och sedan vårt bröllop, storslaget. Det var inte många vi bjöd. Närmaste släkten bara. Du var vacker den dagen. Ingen kunde slita blicken från dig.”

Det var i februari fyra år sedan som bröllopet ägde rum i en liten vit kyrka. Insidan var dekorerad med vita rosenblad längs gången. Nathalie hade håret uppsatt i en exklusiv bröllopsfrisyr och i hennes händer var det en bukett med vita rosor. Klänningen var enkel, axelbandslös och med ett vackert broderi i guldtråd. Hon lämnade kyrkan utan luft. Hennes ljuva stämma när hon sa ordet som betydde så mycket i den stunden och hur hon gav sitt hjärta till Damien. När de utbytte ringar och Damien trädde den guldskimrande ringen med den vita stenen tårades allas ögon. Det gick en rysning genom alla. Festen efteråt med middag, tårta och en bar. Det var den natten något magiskt skedde.

”Sex veckor efter bröllopet, det var då vi fick reda på den underbara nyheten.” säger Damien och ler stort.

Sex veckor efter bröllopet fick de reda på att Nathalie var gravid. Och i november samma år föddes en liten flicka vid namn Olivia. En vacker, fullt frisk flicka med stora blåa ögon. En kopia av sin moder. Hon, precis som sin moder älskar vita rosor och har blont hår.

Damien lägger ner de vita rosorna vid graven och torkar bort en tår som letat sig ner för hans kind.
”Du skulle älskat henne lika mycket som jag. Men du dog i den sekund hon föddes.” viskar han.
”Pappa, jag tror mamma är i himlen.” säger Olivia och Damien nickar. ”Jag tror hon sitter bland sina rosor och vakar över oss.” säger han och lyfter upp sin dotter. ”Bland sina vita rosor”


Den här vart riktigt kort, men jag hade en idé men det känns som att jag istället tjatade en massa om dessa vita rosor. Äh jag vet inte. Dessutom visste jag inte om jag skulle döda frun eller om jag skulle döda barnet. Och jag har ett behöv av att ta död på underbara människor verkar det som.