Svenskauppgift- novell- m/m

Hans blåa ögon spanar skrämt i den nästan tomma korridoren. Ett ondsint skratt får honom att rycka till. Han sväljer hårt.
”Hej Brandon” säger Edward och drar ut på vokalerna. Brandon vänder sig om och möts av sex ögon. Närmast är Edward och bakom honom står Jocke och Otto. Deras flin talar om att det är den plats han minst vill vara på. En knuten hand träffar Brandons käke och en smak av blod tränger fram. Flinen växer när han spottar ut den röda vätskan.
”Har du glömt hur man pratar, din bög?” säger Otto hånfullt. Brandon har lärt sig att det blir värre om han svarar så han håller tyst och tar emot slagen, sparkarna och orden.
En sista spark träffar hans mage där han ligger på marken och sedan försvinner mobbarna ut ur skolan. Brandon reser sig upp på ömma ben och plockar upp sina böcker.
Kyle, Brandons kille, kommer gående med huvudet nerböjt.
”Kyle” säger Brandon som en hälsning.
”åh, hej” får han som svar.
”vad är det?” frågar den nyligen nerslagna pojken. Kyle ser på honom med sorgsna ögon.
”Dom vill inte ha mig längre. Mina egna föräldrar kastar ut mig ur huset för att de såg oss tillsammans igår. Bara för att de anser att jag inte är normal.” säger Kyle och tårarna rinner ner för hans kinder. Brandon lägger sina armar om honom i en tröstande kram.
”Kom och bo hos mig då, åt helvete med dina föräldrar.” säger Brandon och Kyle nickar som svar. En suck av lättnad hörs från honom och han torkar sina tårar. Smärtan är inte borta men nu har han någonstans att bo. Brandon släppet Kyle.
”Jag ska gå ut och röka, följer du med?” frågar Kyle och Brandon gör en äcklad grimas. Han hade aldrig tyckt om rökning och röken brukade göra honom dåsig. Han skakade på huvudet och vinkade åt Kyle som var på väg mot dörren. Brandon såg efter honom ett tag innan paniken grep tag i honom. Minnet av att mobbarna gått ut genom samma dörr fick honom att röra sig framåt. Han skulle inte kunna vinna över dem men han skulle i alla fall kunna ta några smällar i Kyles ställe. Brandon öppnade dörren och blev bländad av solen. När han fick tillbaka synen såg han hur Kyle backade mot vägen med en skrämd blick pendlande mellan Edward, Otto och Jocke. Rusningstrafiken var igång och Brandon visste redan nu vad som skulle hända. ”Måtte han bara stanna.” tänker Brandon och såg på Kyle. Kyle vände sig och tog några springande steg innan den röda bilden körde på honom och tvingade ner honom på marken.
”Kyle!” skrek Brandon så att rösten sprack. Mobbarna hade stannat upp med ett förvånat uttryck. Brandon sprang så fort han kunde mot olycksplatsen och tårarna hade börjat rinna. Han satte sig på knä intill den skadade pojken.
”Kyle.” viskade han eftersom rösten inte tillät mer. Kyles blick fladdrade och han utgav ett stön av smärta. Kyle hörde inte vad Brandons förtvivlade röst sa. Minnena av deras tid for förbi hans ögon. När Brandon uttryckt sin kärlek för honom, sagt de tre små orden med så stor mening. Då det legat uppe en hel natt och bara viskat hur mycket de betydde för varandra.

”Jag älskar dig som den kärlek man ser i sliskiga kärleksfilmer, och sedan lite till.” viskade Brandon med hes röst och Kyle fnittrade till.
”Jag älskar dig mer än livets alla glada stunder samlat.”
Sen blev det svart.

Det var äckligt ljust på sjukhuset. Brandon kände sig illamående där han satt i en mintgrön stol och väntade på besked. En sjuksköterska kom fram till honom med ett ledset uttryck och han visste,
”Brandon?” frågar sjuksköterskan och Brandon nickar. ”Jag måste tyvärr meddela att Kyle inte klarat sig igenom operationen. Hans skador var för stora för att åtgärda.”
Brandon märkte inte att hans tårar börjat rinna när han sprang ut från sjukhuset utan att veta sin destination. Han sprang till bron där Kyle och han träffats första gången.

”Lova att du aldrig lämnar mig.” bad Kyle.
”Inte ens när om du dör.” lovade Brandon.

Han ställde sig på kanten och såg ner mot de vassa stenarna som stack upp ur vattnets yta. Han drog ett djupt andetag och tog ett kliv.

”Jag älskar dig Kyle.” tänkte han och fick sin kropp punkterad av stenarna

Kärlek är inte mellan två kön. Kärlek är mellan två individer.



Detta är en novell som jag skrivit på svenska lektionerna i skolan... Ett skolarbete alltså. Än så länge namnlös...
Vi skulle följe ett så kallat novell-recept och jag vet inte hur jag lyckats med den saken. I allafall så skulle det finnas ett budskap och mitt är något i stil med "Man ska accepteras oavsett läggning."

Deryas bögsex-novell ~kanske oneshot~

När klockan ringer in på den kristna pojkskolan i utkanten av staden, vid kyrkans södra hörn, då betyder det att ett antal elever ska samlas i sina klassrum och vänta på att höra sitt namn bli uppropat. Det var ingen skillnad denna morgon, pojkar strömmade in i den röda skolan av något träslag. Eleverna delades in i nio klassrum, tre för varje årskurs. I ett av klassrummen satt en kille med sitt korta stylade hår med en färg orange som en apelsin. Hans gröngråa ögon var fästa på klockan som en fästing på en hund. Hans penna hade han inte lyft på den kvart av matematiklektionen som gått. Om någon skulle se på hans ansiktsuttryck skulle dom veta att han längtade tills lektionen var över, något skulle hända då, något förbjudet. I ett annat klassrum satt en kille med chokladbrunt, mellanlångt hår som var hopsatt i en hästsvans. Hans glasögon satt prydligt där dom skulle och hans hand arbetade flitigt med blyertspennan. Skulle någon titta riktigt noga, då skulle man se att hans ögon blågröna ögon skulle man se hur dom glödde. Och det var inte kemin som han satt och jobbade med, nej det var av någon annan slags kemi. Den tickande klockan, som skulle kunna driva vem som helst till vansinne tickade sakta mot slutet av timmen. Den orangehåriga pojken studerade ingående texten på den svarta tavlan bakom lärarinnans knotiga rygg. ”Gud ser dig” stod det med snirkliga bokstäver i vit krita. Lät mer som ett hot än en uppmaning att inte råka i trubbel. Han hade dessutom aldrig trott på gud, utan hade tvingats börja på denna skola eftersom hans föräldrar var väldigt troende. Själv så tyckte han det var löjligt. Gud skapade mannen och kvinnan för att föda barn tillsammans. Varför det då fanns homosexualitet var oklart. Denna skola hade valt att förneka det faktum att killar kunna gilla killar och tjejer, tjejer. Och därför gjort det till en skola för enbart killar, så ingen skulle ha ett förhållande i skolan. Men det var just dom här två killarna, som upptäckt en helt ny värld, en värld full av heta kyssar, bara överkroppar och hemliga möten i den nedlagda delen av skolan. Just dom här två killarna hade bevisat sig mot skolan, men aldrig öppet. Det skulle straffa sig hårt att bli upptäckta. Klockan ringde ut och den nyss tomma korridoren som skiljde alla klassrum åt var nu full. Pojkarna kunde smita iväg utan större problem och påbörja ett av sina vanliga möten. Den brunhåriga pojken stod vid fönstret och tittade ut medans ett par armar smyger sig omkring hans smala midja. Han vänder sig om med ett snett leende.

”Hej Emil” viskar den brunhåriga pojken hest och trycker sig nära den orangehåriga pojken.

”Hej John” viskar Emil tillbaka. Deras läppar möts i en passionerad kyss och Emils händer flätas in i Johns hår. Kyssarna fortsätter och John trycker upp Emil mot väggen. Deras kroppar pressar hårt mot varandras, och vad John märker så är inte det de enda hårda. Han kysser Emils hals, försiktigt, ser till att inte suga, får inte finnas några bevis. Han drar av sin och Emils tröja och dom hamnar på golvet… likaså tröjorna. Vilda kyssar och kåtare pojkar än vad du skådat. John hand söker sig ner till Emils byxor och han knäpper vant upp dom. Han sprider kyssar över Emils mage med svagt synliga magrutor och stannar alldeles för nära kanten på tyget som täcker Emils privata delar. John placerar kyssar och Emil ryser mer och mer för varje kyss. Tyget försvinner och hamnar någonstans i rummet och Emil ligger nu helt blottad för John, som många gånger förut. John smackar förtjust innan han sätter igång med att göra Emil nöjd. Små stön lämnar Emils mun när Johns egen omsluter honom.

”Jag…älskar…dig” Säger Emil så stadigt han kan och försöker att inte stöna för högt. John slutar med din aktivitet och får snabbt av sig sina byxor. Han befaller Emil snabbt att ställa sig på knä och Emil säger inte nej. John tränger snabbt in i honom och Emil kvider till. John jämna tempo blir snart för mycket för Emil och ett högt stön undkommer han. En sekund senare drar sig John ur och Emil ger han en hjälpande hand, eller mun, tills han kommer. 2

Deras tunga, snabba andetag i jämn takt med varann.

”Samma tid imorgon?” säger John när Emil är på väg att hämta sina kläder.

”Såklart” svarar Emil, och som alltid är det ett löfte. Men en sak är annorlunda med den här gången; Han hade sagt att han älskade honom. Visst det hade kunnat betyda att han uppskattade deras sexakt, men ändå, för honom så var det mer. Han klädde snabbt på sig och vände sig mot den nu också färdigklädde John. John böjde sig mot Emils öra.

”Jag älskar dig också.” viskade han och drog sig sakta bakåt.

”Gud ser oss vet du väl. Uttryck inte din kärlek för en annan kille.” sa Emil skämtsamt och skakade på huvudet.

”Jag visste inte att gud gillade riktig bögporr sötaste Emil” sa John och la armarna om honom.

Han kysste Emil, men denna gång inte intensivt, utan mjukt och kärleksfyllt.

Ja detta kanske inte var en dag som alla andra, gud kanske såg dom, det gjorde i alla fall någon annan

Derya made me do it

I won't let go ~oneshot~ Kille/kille

”Jag klarar det fan inte längre Liam!” säger Noel förtvivlat.

You come to me with scars on your wrist
You tell me this will be the last night feeling like this

Tårar rinner ner för hans kinder och han vänder sig om, som för att dölja det.

I just came to say goodbye
I didn't want you to see me cry, I'm fine

“Allt kommer att bli bra” säger jag i ett försök att trösta, få han att glömma sina tankar.

But I know it's a lie

“Försvinn inte för mig, jag vet att det inte är vad du behöver höra men…” säger jag och känner tårarna börja rinna ner för mina kinder.

”Du vaddå?” nästan skriker Noel mot mig och vänder sig mot mig igen. Jag tar ett djupt andetag,
”Jag älskar dig… Okej? Och inte bara som en vän. Du har alltid fått mitt hjärta att rusa. Jag skulle inte klara mig utan dig.” Säger jag snabbt och kniper ihop ögonen för att slippa se Noels reaktion. Jag öppnar ögonen när han varit tyst alldeles för länge, bara för att se att han gråter ännu mer.
”Snälla sluta gråt, jag vet att jag inte borde sagt det och…” hinner jag säga innan jag blir avbruten av att Noels armar hamnat runt mig och hans ansikte mot min axel.
”Jag älskar dig så jävla mycket att jag går sönder en liten bit varje dag.” säger han tyst, men jag hör.
”Du ska inte gå sönder, du ska inte försvinna, snälla stanna.” säger jag och stänger ögonen när tårarna blir för mycket.
”Lova mig att du aldrig lämnar mig.” Ber han och hans grepp om mig blir hårdare.

This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know

“Försvinn inte, då lovar jag.” ber jag tillbaka.

I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be

“Du behöver aldrig mer gå hem för jag vet.” mumlar jag med ansiktet i Noels mörka hår.

Your parents say everything is your fault
But they don't know you like I know you
They don't know you at all

“Hur tänkte jag att jag skulle kunna sluta leva, när det jag lever för är dig, dit leende som är värt mer än guld och diamanter, din röst som är himmelen själv och dina ögon, dina sorgliga ögon som bär på så mycket att jag inte förstår hur du orkar. Att jag tänkte överge dig, det är fan inte ens tänkbart.” viskar han. ”Och när jag sa till mina föräldrar, att jag var kär, så jävla kär, eller när jag sa, ja när jag sa att jag inte orkade leva längre.” Hans tårar blöter ner min tröja men jag bryr mig inte. Jag har en ängel i min famn.

I'm so sick of when they say
It's just a phase, you'll be o.k. you're fine
But I know it's a lie

“Tror du allt kommer bli bra?” frågar Noel mig samtidigt som hans grepp om mig blir lösare och hans ansikte försvinner från min axel för att hans ögon ska se in i mina.
”Nej” säger jag besviket åt min ängel. ”Men det kan bli bättre, för jag ska skydda dig.”

This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone

Jag håller han hårt i mina armar.
”Jag vill inte släppa dig.”

I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be
The last night away from me

“Det är värst på natten, då ropar dom. Demonerna, dom ropar, dom ropar och vill dra mig till dom, dom hotar med att ta dig ifrån mig. Min ända tröst, har alltid varit rakbladet, i översta lådan, under böckerna.”

The night is so long when everything's wrong

“Du ska aldrig mer behöva söka tröst i rakbladen. Jag ska finnas här, föralltid, tills du ber mig att försvinna.”

If you give me your hand
I will help you hold on
Tonight, tonight

“Jag kommer aldrig be dig gå Liam, du är mitt allt, du är det jag lever för.” säger Noel förskräckt
”Noel, du är en ängel, allt ont, det är fel, jag vet inte varför just du drabbades, du borde få leva lyckligt.” säger jag med tårar i ögonen.
”Med dig, då är jag lycklig, men varje stund utan dig, då är jag så nära gränsen till att falla, Liam, jag faller utan dig.” viskar han.
”Jag ska hålla i dig, och om du faller, då ska jag dra dig upp igen.” Säger jag så stadigt jag kan

This is the last night you'll spend alone
Look me in the eyes so I know you know
I'm everywhere you want me to be
The last night you'll spend alone
I'll wrap you in my arms and I won't let go
I'm everything you need me to be

“Så snälla stanna här med mig Noel.” säger jag i ett hackigt andetag.
”Jag ska försöka.” Säger han med svag röst.

I won't let you say goodbye
And I'll be your reason why
The last night away from me
Away from me

“Jag är din Noel” viskar jag
”Jag är din Liam, din och ingen annans.” viskar han tillbaka
Hans mjuka läppar nuddar mina i en öm kyss.
Din föralltid


Jag här med tjocka texten och en sak att säga! Den kursiva texten är- om man sätter ihop all- låten The last night- Skillet. Inspirationen till denna var hur jag tolkade låten, fast med lite eget innehåll. För er som verkligen inte förstod vad den handlade om:

Noel kommer till sin vän Liam och berättar att han inte klarar att leva längre, att det är så jobbigt.
Att han kom för att säga hej då.
På något sätt lyckas Liam övertala honom att fortsätta leva, med honom. Pojkarna har under en längre tid haft känslor för varandra.
I ren panik hade Liam sagt det, för att inte haft det osagt, och det räddade väl i stort sett Noels liv
Bla bla
Resten får man väl tänka själv

-
Ja iallafall, tycker ni ska ta en titt på låten och just därför är jag så snäll att jag lägger in den här!

Porslinsdocka och Trasdocka hand i hand ~oneshot~

- När jag dör då ska jag kremeras. Men jag ska inte ha en urna, nej jag ska ha min aska i en porslinsdocka, sa hon och stirrade upp på den stjärnbeströdda himmelen. Hennes ögon tindrade och månens sken lyste upp hennes bleka ansikte. Som marmor skulle vissa beskriva det, men hon är mycket ömtåligare, med hud som av porslin. Hennes smaragdgröna ögon med den där svaga skiftningen av korallgrönt täcktes av det mörkbruna, nästan svarta, håret som blåste med vinden. Hennes grepp om sina knän lossnade och en hand for upp till ansiktet och fångade håret för att sätta det bakom örat. Till hennes bleka hud lyste de röda ärren starkt och mina ögon kunde inte låta bli att bli grumliga av tårar. Hon sänkte armen igen och slog armarna runt knäna igen där hon satt med knäna under hakan och ett leende som prydde hennes svagt rosa läppar. Ett rökmoln bildades från dem perfekta läpparna och jag började undra om hon inte fryser där hon satt i en lång ärmlös klänning. Dem gröna ögonen släppte himmelen med blicken och fick kontakt med mina ögon. Smärtan i blicken var obeskrivlig. Jag vågade inte hålla kvar blicken i min bästa väns ögon av rädsla för tårarna som ville tränga fram. När jag vågade se upp igen såg de sorgsna ögonen på mig igen och en tår föll ner för min kind. En blek, spinkig hand med långa fingrar nuddade min kind och en kyla spred sig i min kropp. Hon torkade bort mina tårar och log mot mig. Blundade och lät armen falla ner i sitt knä eftersom hon nu satt vänd mot mig på knä med rak rygg. Händerna låg tryggt i hennes famn och jag strök ett pekfinger över hennes underarm. Hon sänkte huvudet och ögonen var fortfarande stängda, men min egen sorg hade tagit över.
- Du gör det för mig va? Sa hon efter den tystnaden. Jag lät tårarna falla ner på hennes arm och strök igen. Jag kände hur jag darrade av rädsla.
- Gör det inte, jag ber dig. Mina ord var bara som viskningar men hon uppfattade dem och suckade lätt. Jag öppnade ögonen och såg de gröna ögonen. Hon reste sig upp och sträckte ut sin smala arm mot mig. Jag tog lätt i handen, som om den skulle gå sönder vi beröring och klev upp på fötterna. Hon kollade ner i oändligheten, eller egentligen bara tåg spåret, som var under bron vi befann oss på. Hon klev upp på stenkanten.
- Gör det inte. Mina ord var fortfarande inte mer än en viskning och hon ställde sig närmare kanten.
- Gör det inte! Orden var nu i fullt vanlig nivå, men hon tog ändå bara ett djupt andetag.
- Du tar hand om det va? Min sista önskning? Sa hon med ögonen stängda.
- Sprickor kan lagas… sa jag som om min röst höll på att försvinna. Jag hörde en lätt snyftning och hon vände sig mot mitt håll. Dem gröna ögonen fällde tårar.
- Men om bitar saknas, så blir dockan aldrig hel, sa hon och hennes läppar började darra. Ett tåg hördes långt borta och jag torkade en tår, som om jag inte trodde på fler tårar. Hon hade planerat allt. Om slaget mot marken inte skulle ta död på henne, så skulle tåget det. Tågets ljud gjorde mig illamående men jag såg upp mot stjärnan som vi kallade vår.
- Varje gång du ser den, så kom ihåg att kämpa, lev för mig. Sa hon frånvarande och med blicken fäst i himmelen. Hon andades ut ett moln av rök och tårarna rann ner för hennes kind. Men hon log, hon visste att hon inte skulle behöva vänta mycket längre.
- Kommer du ihåg när vi var små? Då vi sa att stjärnan var vår? För att inget kunde vinna över vår vänskap, inte ens döden? Sa hon med osäker röst. Jag märkte att mina läppar formade ett leende och undrade hur hon gjorde. Mitt i sorgen, hur kunde jag le?
- Vi brukade se på himmelen och önska oss bort.

Stjärnklar himmel lyser upp
Vad vi glömt och det vi gjort
Kan du ta oss dit upp?
Blinkar tyst och ler så fint
Vår stjärnas stjärnglans band
Binder ihop oss med varann

Hon tog det sista steget och föll samtidigt som vi båda sa den sista meningen.
- Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Jag kastade mig ner på huk i rädsla av synen, knep ihop ögonen och bara väntade. Jag väntade mig ett ljud av porslin som spricker, för det är så jag alltid sett henne. Men det som hördes var en hård duns av fåtal ben som knäcktes och en kropp som slog emot. Kort därefter kom tåget och bland allt buller från tåget hördes det hemska ljudet av ben som knäcktes i en väldig fart. Borta. Jag kände hur världen försvann och mörkrets kalla händer omslöt mig. Jag vaknade på ett sjukhus och där fick jag förklaradt att flickan var död.


Två veckor senare kremerades min vän och hennes sista önskning vart uppfylld. Där står nu en porslinsdocka, med mörkbrunt hår, smaragd gröna ögon, med det där lilla korallgröna och med svagt rosa läppar. Med den aska som en gång varit kroppen av min vän, med ett hjärta av guld. Jag fingrar lite på guldhjärtat som hänger i en gyllene kedja runt min hals. Aldrig ska jag glömma bort ditt hjärta. Jag ser mot stjärnorna och lever vidare, för hon siktade mot stjärnorna och tog ett kliv. Stjärnan lyser för oss. Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.



Ja här kommer den irriterande tjocka texten! Vill gärna höra vad ni tycker så släng en kommentar! Som ni kanske förstått så är lyckliga slut verkligen inte min grej, det är väldigt svårt ska ni veta. Men jag lovar att det kommer ^^

Mizeko, änglalika isprinsessa ~oneshot~ tjej/tjej

Tunga andetag kom ut från hennes lagom fylliga, ljusa läppar. Ögonen var som två kristall klara safirer. Hennes hår var ljusblått och hennes korta hår därbak var tuperat. Där fram var håret långt. Dubbelt så långt som där bak vilket gjorde att det gick till axlarna. Hennes lugg var en nyans mörkare än resten av håret, men med en vit, bred slinga. Hon skakade till med huvudet så håret flög omkring lite. Hennes ögon tindrade som is. Hennes kläder satt perfekt på henne och även dom gick i ljusa och blå nyanser. Hon hade en ljusblå blus med en vit korsett över. Under det fann man en knälång tyllkjol. Den var en aning mörkare blå än blusen. Hon är vacker som en isprinsessa och ömtålig som en isbit. Det var just därför som hon satt där, i mörkret, inne i skolan. Medans alla andra var ute och njöt i solen. Is smälter. Hennes andetag blev tyngre och jag gick sakta fram till henne. vackra isprinsessa. Hennes intensiva, safirfärgade ögon vilade i min gråa blick. Sån var jag; grå skala. Gråa ögon, svart hår, vit tröja med grått tryck, svart slips, gråa byxor, svarta skor. Min vän... Jag älskar dig. Jag sträckte en hand mot henne där hon satt på golvet som en ängel. Hennes iskalla hand lyftes från ett hårt grepp i tyllkjolen och landade fjäderlätt i min hand. Hennes naglar var långa och ljusblåa. Mina svarta gav kontrast till hennes. Jag tog ett stadigare grepp och drog upp henne på fötter. Jag kramade om henne, lagom hårt. Hon la sina små armar om min rygg och jag kämpade emot tårar. Hennes tunga andetag gick över till lugna andetag och hon kramade mig hårdare. Hon gick sen ifrån mig en bit men höll mig i min hand. Jag såg in i hennes sorgsna ögon.
"Har du fått veta något, Mizuki?"
Hon nickar. Jag reagerar fel och råkar trycka till hennes händer som ligger i mina. Hon drar snabbt undan dom och håller ett hårt grepp i tyllkjolens översta lager. Hon säger inte ett ord, men tystnaden talar om det lika väl. Jag känner tårarna rinna och skakar på huvudet.
"Jag vill inte lämna dig." Viskar hon nästan ohörbart. Jag bryr mig inte om alla regler utan kramar henne bestämt och gråtande viskar jag i hennes öra. "Jag kommer med dig... Jag älskar dig, du betyder allt för mig. Jag vill inte vara din vän, jag vill mer. Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig." Hennes armar sluter sig om min rygg och hennes andetag lugnar mig.
"Jag älskar dig också, Erika. Men du får inte dö. Lev kvar i mitt ställe” hon tryckte sig nära mig och kysste mig.
”Hur länge är det kvar?” frågade jag med en klump i halsen. Hon kollade på mig med sorgsna ögon.
”Inte alls lång tid.” Sa hon. Hon var så sårbar. Min ängel. Hon var sjuk, dödligt sjuk. Hon kunde inte gå ut i solen för det bränner som tusen brinnande spikar. Hon kan inte gråta, aldrig har en tår runnit. Hon kommer att sluta andas, om ingen tid alls. Varför gör ni så här mot mig? Jag kollade på Mizuki som höll på att falla ihop i min famn.
”Lämna inte än! Snälla du! Min ängel, stanna kvar! Jag har ingen annan!” grät jag och satte mig ner med Mizukis huvud i min famn. Dom orden uppenbarade något ingen sett förut, Mizukis tårar. Dom var inte vanliga i mina ögon. Dom glänste och hela det mörka rummet tycktes bli ljust och Mizuki öppnade munnen något.
”Jag kommer aldrig att glömma dig…” sa hon och slöt sen ögonen och munnen. Hennes kropp kändes kallare än vanligt. Jag ville inte tro att det hänt. Att den person jag älskade mest i världen just dött i mina armar. Jag kollade på den Mizukis ansikte. Tårarna hade stannat. Jag tog min hand och torkade bort en. Den var iskall. Jag böjde mig ner och kysste henne lätt. Det fanns inget att göra nu. Hon var död. Inte ett enda andetag. Jag strök igenom hennes hår.
Jag log. Hon såg så fridfull ut. Det vill jag också vara. Doktorerna hade inte vetat vad felet var. Allt dom vetat var att det var dödligt och att hon inte hade mycket tid kvar. En ambulans var på väg till skolan. Dom bar iväg henne men jag visste att det var försent. Att ha henne här vore underbart. Att få vara med min älskade isprinsessa Mizuki. Min japanska isprinsessa som dog i mina armar… Jag älskar dig fortfarande



Att jag skriver med fet text här, betyder att det är slut och jag har något att säga.
Denna gång är det bara att jag vill höra vad ni tycker och hoppas ni inte är homofober.

What is it? A cow? A mermaid? No it's my Blog!

Okej nu har jag fixat så mycket jag orkar med en blogg där jag ska lägga ut Noveller, Berättelser, kanske dikter och lite blogginlägg.
Jag skapade denna blogg för att kunna publicera mina noveller bland annat, så att alla mina vänner kan se dom.
Jag vet att man inte skriver Dom utan dem och de men jag har fastnat för att skriva dom så det får ni stå ut med ^^.
Blogginlägg kommer skrivas i teckensnittet Courier och det andra i något annat, bara för att man ska se lite skillnad.