Hans blåa ögon spanar skrämt i den nästan tomma korridoren. Ett ondsint skratt får honom att rycka till. Han sväljer hårt.
”Hej Brandon” säger Edward och drar ut på vokalerna. Brandon vänder sig om och möts av sex ögon. Närmast är Edward och bakom honom står Jocke och Otto. Deras flin talar om att det är den plats han minst vill vara på. En knuten hand träffar Brandons käke och en smak av blod tränger fram. Flinen växer när han spottar ut den röda vätskan.
”Har du glömt hur man pratar, din bög?” säger Otto hånfullt. Brandon har lärt sig att det blir värre om han svarar så han håller tyst och tar emot slagen, sparkarna och orden.
En sista spark träffar hans mage där han ligger på marken och sedan försvinner mobbarna ut ur skolan. Brandon reser sig upp på ömma ben och plockar upp sina böcker.
Kyle, Brandons kille, kommer gående med huvudet nerböjt.
”Kyle” säger Brandon som en hälsning.
”åh, hej” får han som svar.
”vad är det?” frågar den nyligen nerslagna pojken. Kyle ser på honom med sorgsna ögon.
”Dom vill inte ha mig längre. Mina egna föräldrar kastar ut mig ur huset för att de såg oss tillsammans igår. Bara för att de anser att jag inte är normal.” säger Kyle och tårarna rinner ner för hans kinder. Brandon lägger sina armar om honom i en tröstande kram.
”Kom och bo hos mig då, åt helvete med dina föräldrar.” säger Brandon och Kyle nickar som svar. En suck av lättnad hörs från honom och han torkar sina tårar. Smärtan är inte borta men nu har han någonstans att bo. Brandon släppet Kyle.
”Jag ska gå ut och röka, följer du med?” frågar Kyle och Brandon gör en äcklad grimas. Han hade aldrig tyckt om rökning och röken brukade göra honom dåsig. Han skakade på huvudet och vinkade åt Kyle som var på väg mot dörren. Brandon såg efter honom ett tag innan paniken grep tag i honom. Minnet av att mobbarna gått ut genom samma dörr fick honom att röra sig framåt. Han skulle inte kunna vinna över dem men han skulle i alla fall kunna ta några smällar i Kyles ställe. Brandon öppnade dörren och blev bländad av solen. När han fick tillbaka synen såg han hur Kyle backade mot vägen med en skrämd blick pendlande mellan Edward, Otto och Jocke. Rusningstrafiken var igång och Brandon visste redan nu vad som skulle hända. ”Måtte han bara stanna.” tänker Brandon och såg på Kyle. Kyle vände sig och tog några springande steg innan den röda bilden körde på honom och tvingade ner honom på marken.
”Kyle!” skrek Brandon så att rösten sprack. Mobbarna hade stannat upp med ett förvånat uttryck. Brandon sprang så fort han kunde mot olycksplatsen och tårarna hade börjat rinna. Han satte sig på knä intill den skadade pojken.
”Kyle.” viskade han eftersom rösten inte tillät mer. Kyles blick fladdrade och han utgav ett stön av smärta. Kyle hörde inte vad Brandons förtvivlade röst sa. Minnena av deras tid for förbi hans ögon. När Brandon uttryckt sin kärlek för honom, sagt de tre små orden med så stor mening. Då det legat uppe en hel natt och bara viskat hur mycket de betydde för varandra.
”Jag älskar dig som den kärlek man ser i sliskiga kärleksfilmer, och sedan lite till.” viskade Brandon med hes röst och Kyle fnittrade till.
”Jag älskar dig mer än livets alla glada stunder samlat.”
Sen blev det svart.
Det var äckligt ljust på sjukhuset. Brandon kände sig illamående där han satt i en mintgrön stol och väntade på besked. En sjuksköterska kom fram till honom med ett ledset uttryck och han visste,
”Brandon?” frågar sjuksköterskan och Brandon nickar. ”Jag måste tyvärr meddela att Kyle inte klarat sig igenom operationen. Hans skador var för stora för att åtgärda.”
Brandon märkte inte att hans tårar börjat rinna när han sprang ut från sjukhuset utan att veta sin destination. Han sprang till bron där Kyle och han träffats första gången.
”Lova att du aldrig lämnar mig.” bad Kyle.
”Inte ens när om du dör.” lovade Brandon.
Han ställde sig på kanten och såg ner mot de vassa stenarna som stack upp ur vattnets yta. Han drog ett djupt andetag och tog ett kliv.
”Jag älskar dig Kyle.” tänkte han och fick sin kropp punkterad av stenarna
Kärlek är inte mellan två kön. Kärlek är mellan två individer.
Detta är en novell som jag skrivit på svenska lektionerna i skolan... Ett skolarbete alltså. Än så länge namnlös...
Vi skulle följe ett så kallat novell-recept och jag vet inte hur jag lyckats med den saken. I allafall så skulle det finnas ett budskap och mitt är något i stil med "Man ska accepteras oavsett läggning."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar