Tunga andetag kom ut från hennes lagom fylliga, ljusa läppar. Ögonen var som två kristall klara safirer. Hennes hår var ljusblått och hennes korta hår därbak var tuperat. Där fram var håret långt. Dubbelt så långt som där bak vilket gjorde att det gick till axlarna. Hennes lugg var en nyans mörkare än resten av håret, men med en vit, bred slinga. Hon skakade till med huvudet så håret flög omkring lite. Hennes ögon tindrade som is. Hennes kläder satt perfekt på henne och även dom gick i ljusa och blå nyanser. Hon hade en ljusblå blus med en vit korsett över. Under det fann man en knälång tyllkjol. Den var en aning mörkare blå än blusen. Hon är vacker som en isprinsessa och ömtålig som en isbit. Det var just därför som hon satt där, i mörkret, inne i skolan. Medans alla andra var ute och njöt i solen. Is smälter. Hennes andetag blev tyngre och jag gick sakta fram till henne. vackra isprinsessa. Hennes intensiva, safirfärgade ögon vilade i min gråa blick. Sån var jag; grå skala. Gråa ögon, svart hår, vit tröja med grått tryck, svart slips, gråa byxor, svarta skor. Min vän... Jag älskar dig. Jag sträckte en hand mot henne där hon satt på golvet som en ängel. Hennes iskalla hand lyftes från ett hårt grepp i tyllkjolen och landade fjäderlätt i min hand. Hennes naglar var långa och ljusblåa. Mina svarta gav kontrast till hennes. Jag tog ett stadigare grepp och drog upp henne på fötter. Jag kramade om henne, lagom hårt. Hon la sina små armar om min rygg och jag kämpade emot tårar. Hennes tunga andetag gick över till lugna andetag och hon kramade mig hårdare. Hon gick sen ifrån mig en bit men höll mig i min hand. Jag såg in i hennes sorgsna ögon.
"Har du fått veta något, Mizuki?"
Hon nickar. Jag reagerar fel och råkar trycka till hennes händer som ligger i mina. Hon drar snabbt undan dom och håller ett hårt grepp i tyllkjolens översta lager. Hon säger inte ett ord, men tystnaden talar om det lika väl. Jag känner tårarna rinna och skakar på huvudet.
"Jag vill inte lämna dig." Viskar hon nästan ohörbart. Jag bryr mig inte om alla regler utan kramar henne bestämt och gråtande viskar jag i hennes öra. "Jag kommer med dig... Jag älskar dig, du betyder allt för mig. Jag vill inte vara din vän, jag vill mer. Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig." Hennes armar sluter sig om min rygg och hennes andetag lugnar mig.
"Jag älskar dig också, Erika. Men du får inte dö. Lev kvar i mitt ställe” hon tryckte sig nära mig och kysste mig.
”Hur länge är det kvar?” frågade jag med en klump i halsen. Hon kollade på mig med sorgsna ögon.
”Inte alls lång tid.” Sa hon. Hon var så sårbar. Min ängel. Hon var sjuk, dödligt sjuk. Hon kunde inte gå ut i solen för det bränner som tusen brinnande spikar. Hon kan inte gråta, aldrig har en tår runnit. Hon kommer att sluta andas, om ingen tid alls. Varför gör ni så här mot mig? Jag kollade på Mizuki som höll på att falla ihop i min famn.
”Lämna inte än! Snälla du! Min ängel, stanna kvar! Jag har ingen annan!” grät jag och satte mig ner med Mizukis huvud i min famn. Dom orden uppenbarade något ingen sett förut, Mizukis tårar. Dom var inte vanliga i mina ögon. Dom glänste och hela det mörka rummet tycktes bli ljust och Mizuki öppnade munnen något.
”Jag kommer aldrig att glömma dig…” sa hon och slöt sen ögonen och munnen. Hennes kropp kändes kallare än vanligt. Jag ville inte tro att det hänt. Att den person jag älskade mest i världen just dött i mina armar. Jag kollade på den Mizukis ansikte. Tårarna hade stannat. Jag tog min hand och torkade bort en. Den var iskall. Jag böjde mig ner och kysste henne lätt. Det fanns inget att göra nu. Hon var död. Inte ett enda andetag. Jag strök igenom hennes hår.
Jag log. Hon såg så fridfull ut. Det vill jag också vara. Doktorerna hade inte vetat vad felet var. Allt dom vetat var att det var dödligt och att hon inte hade mycket tid kvar. En ambulans var på väg till skolan. Dom bar iväg henne men jag visste att det var försent. Att ha henne här vore underbart. Att få vara med min älskade isprinsessa Mizuki. Min japanska isprinsessa som dog i mina armar… Jag älskar dig fortfarande
Att jag skriver med fet text här, betyder att det är slut och jag har något att säga.
Denna gång är det bara att jag vill höra vad ni tycker och hoppas ni inte är homofober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar