- När jag dör då ska jag kremeras. Men jag ska inte ha en urna, nej jag ska ha min aska i en porslinsdocka, sa hon och stirrade upp på den stjärnbeströdda himmelen. Hennes ögon tindrade och månens sken lyste upp hennes bleka ansikte. Som marmor skulle vissa beskriva det, men hon är mycket ömtåligare, med hud som av porslin. Hennes smaragdgröna ögon med den där svaga skiftningen av korallgrönt täcktes av det mörkbruna, nästan svarta, håret som blåste med vinden. Hennes grepp om sina knän lossnade och en hand for upp till ansiktet och fångade håret för att sätta det bakom örat. Till hennes bleka hud lyste de röda ärren starkt och mina ögon kunde inte låta bli att bli grumliga av tårar. Hon sänkte armen igen och slog armarna runt knäna igen där hon satt med knäna under hakan och ett leende som prydde hennes svagt rosa läppar. Ett rökmoln bildades från dem perfekta läpparna och jag började undra om hon inte fryser där hon satt i en lång ärmlös klänning. Dem gröna ögonen släppte himmelen med blicken och fick kontakt med mina ögon. Smärtan i blicken var obeskrivlig. Jag vågade inte hålla kvar blicken i min bästa väns ögon av rädsla för tårarna som ville tränga fram. När jag vågade se upp igen såg de sorgsna ögonen på mig igen och en tår föll ner för min kind. En blek, spinkig hand med långa fingrar nuddade min kind och en kyla spred sig i min kropp. Hon torkade bort mina tårar och log mot mig. Blundade och lät armen falla ner i sitt knä eftersom hon nu satt vänd mot mig på knä med rak rygg. Händerna låg tryggt i hennes famn och jag strök ett pekfinger över hennes underarm. Hon sänkte huvudet och ögonen var fortfarande stängda, men min egen sorg hade tagit över.
- Du gör det för mig va? Sa hon efter den tystnaden. Jag lät tårarna falla ner på hennes arm och strök igen. Jag kände hur jag darrade av rädsla.
- Gör det inte, jag ber dig. Mina ord var bara som viskningar men hon uppfattade dem och suckade lätt. Jag öppnade ögonen och såg de gröna ögonen. Hon reste sig upp och sträckte ut sin smala arm mot mig. Jag tog lätt i handen, som om den skulle gå sönder vi beröring och klev upp på fötterna. Hon kollade ner i oändligheten, eller egentligen bara tåg spåret, som var under bron vi befann oss på. Hon klev upp på stenkanten.
- Gör det inte. Mina ord var fortfarande inte mer än en viskning och hon ställde sig närmare kanten.
- Gör det inte! Orden var nu i fullt vanlig nivå, men hon tog ändå bara ett djupt andetag.
- Du tar hand om det va? Min sista önskning? Sa hon med ögonen stängda.
- Sprickor kan lagas… sa jag som om min röst höll på att försvinna. Jag hörde en lätt snyftning och hon vände sig mot mitt håll. Dem gröna ögonen fällde tårar.
- Men om bitar saknas, så blir dockan aldrig hel, sa hon och hennes läppar började darra. Ett tåg hördes långt borta och jag torkade en tår, som om jag inte trodde på fler tårar. Hon hade planerat allt. Om slaget mot marken inte skulle ta död på henne, så skulle tåget det. Tågets ljud gjorde mig illamående men jag såg upp mot stjärnan som vi kallade vår.
- Varje gång du ser den, så kom ihåg att kämpa, lev för mig. Sa hon frånvarande och med blicken fäst i himmelen. Hon andades ut ett moln av rök och tårarna rann ner för hennes kind. Men hon log, hon visste att hon inte skulle behöva vänta mycket längre.
- Kommer du ihåg när vi var små? Då vi sa att stjärnan var vår? För att inget kunde vinna över vår vänskap, inte ens döden? Sa hon med osäker röst. Jag märkte att mina läppar formade ett leende och undrade hur hon gjorde. Mitt i sorgen, hur kunde jag le?
- Vi brukade se på himmelen och önska oss bort.
Stjärnklar himmel lyser upp
Vad vi glömt och det vi gjort
Kan du ta oss dit upp?
Blinkar tyst och ler så fint
Vår stjärnas stjärnglans band
Binder ihop oss med varann
Hon tog det sista steget och föll samtidigt som vi båda sa den sista meningen.
- Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Jag kastade mig ner på huk i rädsla av synen, knep ihop ögonen och bara väntade. Jag väntade mig ett ljud av porslin som spricker, för det är så jag alltid sett henne. Men det som hördes var en hård duns av fåtal ben som knäcktes och en kropp som slog emot. Kort därefter kom tåget och bland allt buller från tåget hördes det hemska ljudet av ben som knäcktes i en väldig fart. Borta. Jag kände hur världen försvann och mörkrets kalla händer omslöt mig. Jag vaknade på ett sjukhus och där fick jag förklaradt att flickan var död.
Två veckor senare kremerades min vän och hennes sista önskning vart uppfylld. Där står nu en porslinsdocka, med mörkbrunt hår, smaragd gröna ögon, med det där lilla korallgröna och med svagt rosa läppar. Med den aska som en gång varit kroppen av min vän, med ett hjärta av guld. Jag fingrar lite på guldhjärtat som hänger i en gyllene kedja runt min hals. Aldrig ska jag glömma bort ditt hjärta. Jag ser mot stjärnorna och lever vidare, för hon siktade mot stjärnorna och tog ett kliv. Stjärnan lyser för oss. Porslinsdocka och trasdocka hand i hand.
Ja här kommer den irriterande tjocka texten! Vill gärna höra vad ni tycker så släng en kommentar! Som ni kanske förstått så är lyckliga slut verkligen inte min grej, det är väldigt svårt ska ni veta. Men jag lovar att det kommer ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar