Tip Top och Päronsplit F/F

”Du kommer väl inte dö medan jag är borta?” säger hon skämtsamt men med en ton av allvar.
”Jag kommer inte dö medan du är i en billig sjukhus kafeteria” säger jag och ler.
”Lovar du?” säger hon och jag nickar. Hon vänder sig om och går iväg. I samma stund blir det kallt i rummet och hela jag skakar. Det gör ont inom mig. Jag sträcker mig efter mitt skrivblock och min penna och börjar skriva.
Med darriga händer lägger jag undan blocken och allt blir ljust. Det är så ljust att det borde bränna mina ögon men det är vackert på något sätt. Men jag vill inte ha ljuset än. Jag vill inte ha ljuset som ska sluka min själ och lämna dig i tårar. Långt borta hör jag pipande maskiner och stressat folk som i ett desperat försök försöker hindra döden från att ta någon. Men de förstår inte. Det är försent.

-

Jag går mätt från kafeterian och står en stund och väljer mellan hiss och trappor. Tillslut blir det trappor. Fyra våningar upp ligger hon som håller mitt hjärta i ett så hårt grepp att jag ibland får svårt att andas. Hon ligger där och väntar på mig, trots sin sjukdom. Jag går genom en korridor och när jag hör ljudet av människor som försöker rädda ett liv blir jag rädd. Det kan väl inte vara? Jag börjar jogga, sedan springa och när jag fått bekräftat i vilket rum kalabaliken sker stannar jag. Jag bara står där. Står där tills det är försent.
Rummet är tomt. Det finns en tv, två tavlor, en fåtölj med bort, en stol och ett sängbord. Men i mina ögon är det tomt. För du är inte här. Jag låter min blick glida över det tomma rummet och min blick fastnar på något. Ett block och en penna. Jag går fram med skakiga ben och tar upp blocket.

-

Älskade Alissa

Jag vet att jag lovade. Jag lovade att inte dö medan du var borta. Och ändå kom du nog tillbaka när allt kändes försent. Jag hoppas det var så, för då slapp du se mig dö. Bäst vore om du kom tillbaka till ett tomt rum och bara accepterade. Men jag vet att du inte är en person som accepterar livet, och döden, för vad det är.
Kommer du ihåg den gång då vi hade köpt glass en varm sommardag i juni? Du hade en Tip Top och jag hade en päronsplit. Sedan såg du en fågel som låg på marken. Vem som helst hade gått förbi, i tron om att fågeln var död, men inte du. Nä du stannade och plockade upp fågeln och bar hem den samtidigt som du matade den med din glass. I två veckor fick den bo i en skokartong med handdukar och annat mjukt och du var som en mamma. Men den dog, och du vägrade tro det. Du sa att den bara sov. Det tog flera dagar innan du gick med på att ha en begravning och du sa så fina ord. Nu kanske jag flyger med honom, lilla Rimbus, där uppe i himlen. Han hade dött tidigare om du hade lämnat honom liggandes och samma är det med mig. Jag hade dött tidigare utan dig.
Jag fryser ganska mycket nu. När du gick ut genom dörren var det som att du tog med dig solen i ditt blonda hår. För du har alltid gillat solen.
Jag minns när du hade legat och solat och somnat. Du var alldeles röd resten av sommaren och vägrade visa dig ute. Jag kom till dig varje dag med något att göra. Oftast såg vi film och sedan i slutet av sommaren då du knappt längre var röd, så lutade du dig fram och kysste mig. Vi gick från vänner till så mycket mer. Du gav mig kärlek. Och jag gav dig det tillbaka.
Jag är glad att vi skiljs åt under kärlek och inte under hat min kära Alissa.
Vi har bara haft ett enda storbråk. Det var strax efter att vi flyttat ihop. Vi skulle måla väggarna i vårat sovrum. De skulle bli vinröda och vi hade nytt, fint trägolv. Du råkade få en stor droppe färg på golvet och det var som om något knäppte till i mig. Jag blev så irriterad, vi skulle ju ha det perfekt, då kunde vi ju inte ha en färgfläck på golvet. Jag gick ut ur sovrummet och skulle ta mig ett glas mjölk. Jag öppnade kylen och tog ilsket tag i ett mjölkpaket. Det var tomt. Då gick jag tillbaka till sovrummet och kallade dig oansvarig. Det stämmer inte, men det kändes som rätt ord att säga då. Du svarade tillbaka och en ordfejd var igång. Vi var inte glada men du började gråta när jag sa att jag kanske inte borde vara med dig. Jag kramade dig, och det hela var glömt.
Jag hoppas du ser vad jag skriver. Jag har aldrig haft så bra handstil och nu skakar jag också. Egentligen är jag hur rädd som helst. För jag vill inte lämna dig. Det skulle ju bli vi för evigt, med ringar och klänning. Vi skulle ha vita klänningar båda två.
Vi hoppade i sängen av lycka när vi, den första maj tvåtusennio, fick veta att vi fick gifta oss i en kyrka. Enda sedan du hade varit liten hade du velat gifta dig i samma kyrka som dina föräldrar så vi bestämde oss. Men sedan hände det som inte fick hända. Jag blev sjuk, så fruktansvärt sjuk. Du sa att vi kunde gifta oss när du var frisk. Jag blev inte frisk. Det är orättvist. Du förtjänar inte den här sorgen. Det är orättvist, jag vill inte lämna dig. Kommer du ihåg när vi lyssnade på Crash med Sum 41 och grät för att texten var så sorglig? Det blev verklighet älskling. Jag snor orden som Deryck sjunger nu:

Remember just to live,
Ever day like it's your last.

You gotta be strong,
Gotta move on,
It's not how it was supposed to be.

Lev, inte bara för dig, utan för mig. Och hitta någon snygg tjej. Låt dig inte hållas tillbaka. Tänk aldrig att det är för tidigt för någon ny. Känn aldrig att det är fel för att du älskar mig. Du kan älska mig, men ändå gå vidare. Finns det en himmel så ska jag vaka över dig tillsammans med Rimbus. För nu är det dags för avsked. Du kommer alltid vara min Alissa, min sol, min Tip Top med guldhår.

Jag älskar dig.
Din Embla.

P.S. Hoppas det finns päronsplit dit jag ska. D.S.


tjocka texten är här och spökar.

Jag har ...
... blivit sämre på att skriva
...låtit livet hinna ifatt mig
...äntligen lyckats skriva något efter månader av idétorka!

Ja hon dog, så går det om man är med i mina berättelser!

Offret

Runt om oss finns det personer som tror på olika gudar.

”Gud har talat. Låt Hans vilja ske”
Talaren håller upp sin hand mot Gud och ber honom skänka sitt löfte. Han nickar och håller sedan ut handen mot församlingen.
”Guds vilja är vår lag…” börjar han
”… och vi skall lyda!” fyller församlingen i.

Vissa tillhör världens religioner, medan vissa ingår i sekter. Frivilligt eller ofrivilligt.

”Han vill att vi offrar oskulden själv. Han vill att vi offrar ett barn.” säger talaren och ingen säger emot.
”Sun Hee! Kom hit!” säger talaren och församlingen delar på sig som floden gjorde för Moses i bibeln. En flicka på knappt femton år går sakta fram mot scenen där talaren står. Talaren sträcker fram sin hand och drar upp henne på scenen. Han sliter av hennes kläder och hon står helt blottad inför männen, kvinnorna och barnen som ser på scenen. Talaren ber Sun Hee att lägga sig ner och hon gör det.
”Guds vilja är min lag. Jag är offret.” säger hon och blundar.
”Nej min kära, ditt barn är offret.” säger talaren lågt och Sun Hee slår upp ögonen. ”Ni män som kan göra denna flicka bärandes på vårt offer kom fram. Låt Herren vaka över oss medan vi gör honom till viljes!” säger talaren och sju män stiger fram.
”Gud lovar er en plats hos honom” säger talaren och sedan får den första mannen tränga sig in i flickan som skriker av smärta av den våldsamma handlingen. Tårar rinner ner för hennes kinder och hon ber dem sluta men ingen lyssnar.
”Gud är med oss.” säger talaren och man efter man tränger sig in och gör ett försök att befrukta Sun Hee, en flicka på knappt femton år.

De gör absurda saker som ingen får reda på. Dessa sekter tror sig göra sin gud till lags.

Nio månader senare ligger Sun Hee på scenen igen, krystandes med ett barn på väg till världen. Hon har kommit att älska denna varelse, Guds lilla offer. En pojke kommer till världen, till sekten för att bli deras offer.
”Det här är Hui Saeng. Gud vill inte att han ska dö ännu. Han ska bli vårt offer som vi gör med som Gud vill.”
Sun Hee ser det hemska, hennes barn är Hui Saeng, hennes barns namn är Offer. Hon får som uppgift att ta hand om barnet så det inte dör. I smyg ger hon det även ett annat namn; Chin Mae, sanning.

Vissa växer upp i sekten utan att veta något annat eller ens ha en chans att fått välja.

”Sun Hee, varför kallar du mig Chin Mae när alla andra kallar mig Hui Saeng?” frågar den nu sju år gamla pojken. Sun Hee ser på sin son som är ovetande om deras familjeband.
”För att det finns hopp för dig lille Chin Mae.” svarar hon och ser ledset på sitt barn. ”Nu måste vi gå till mässan. Annars blir Mr Kang arg.” Modern och sonen beger sig från sitt rum till den stora salen med scenen och kommer precis innan dörrarna stängs.
”Gud har talat, Hui Saeng, kom, låt Gud se dig.” säger talare Kang och församlingen delar på sig och släpper fram pojken.
”Mr. Kang, kan Gud verkligen se mig?” frågar pojken ärligt och talarens uttryck ändras.
”Tig pojke. Gud vill inte bli ifrågasatt!” säger han och går och hämtar piskan med bambuskaftet. ”Ta av dig tröjan och stå rakt.” Pojken lyder och känner sen hur det svider till på ryggen. Men det är inte första gången. Hui Saeng är van.

De lurar folk att tro att det är så det ska vara, att de kommer till himmelen och får träffa sin Gud.

Chin Mae ska få följa med Sun Hee och handla mat. Resten av församlingen går inte ut så ofta och det är Sun Hee som har uppgiften att skaffa allt som behövs till att laga mat. Det görs en gång varje vecka. Den här gången får Chin Mae följa med, för första gången i sitt liv får han se hur det ser ut utanför församlingen. De åker bil och får högst vara borta i två timmar. När de kommer fram är Chin Mae överlycklig. Så många nya syner och intryck för den sexton år gamla pojken.
”Hjälp mig istället!” säger Sun Hee och ler lite. Hon vill att hennes son ska vara lycklig och hon vet att sekten är dålig. Hon har inte lyckats fly för det innebär dödstraff. ”Kan du köpa sju rättikor?” frågar hon och Chin Mae nickar som svar. Han får pengar och går sedan i jakt på rättika. Han hittar det och börjar plocka.
”Vill du ha en påse?” frågar en flicka som står bakom grönsaksståndet och Chin Mae nickar och ler lite. Han tar emot påsen av flickan och plockar sju rättikor.
”Hur mycket kostar det?” frågar han och tar upp pengarna ur sin ficka.
”Du får det gratis om du stannar och pratar lite.” säger flickan och ler. ”Det är så tråkigt att vara här!” säger hon.
”Okej. Jag tycker inte det är tråkigt. Det är första gången jag fick komma hit.” säger han och ser på den leende flickan.
”Okej. Vad heter du?” frågar flickan.
”Chin Mae. Du då?” frågar han henne.
”Jag heter Soo Yeon” svarar hon. ”Hur gammal är du? Själv är jag sexton!”
”Jag är också sexton. Men jag måste gå nu. Jag kanske kommer tillbaka nästa vecka om du är här då.” säger han lite blygt. Soo Yeon var riktigt söt.
”Jag är här nästan varje dag! Om jag inte är här är det bara att fråga någon. Alla vet vem jag är! Inte för att skryta. Det är bara att jag vuxit upp med dessa människor. Vi är som en stor famil. Vet du hur det är?” säger hon snabbt.
”Jag kommer tillbaka! Och jo, jag vet nog hur det är. Men nu ska jag gå. Hej då! Vi ses igen Soo Yeon!” säger han och springer iväg.

Världen får inte alltid veta när folk dödas inom sekterna. Det brukar ta veckor, månader, kanske till och med år innan sanningen kommer fram.

Chin Mae hade följt med Sun Hee till marknaden varje vecka i ett år nu och varje gång hade han träffat Soo Yeon. De hade berättat saker för varandra och blivit riktigt bra vänner. Soo Yeon hade kramat honom och berättat var kärlek var så gott det gick. Och allt det hon sagt hade Chin Mae reagerat på. Om det hon sa stämde så var han kär i henne. När han såg henne så blev han alldeles varm inombords.
”Jag gillar dig.” säger han och ser på henne. Hans hjärta dunkar hårt.
”Jag gillar dig också Chin Mae” säger hon och kramar honom. Han läger armarna om henne och drar in hennes lukt. Hon luktar vanilj.
”Mae-mae. Jag har tänkt lite.” säger hon och ser på honom. Mae-mae var ett smeknamn hon hade gett honom redan andra gången de träffats. ”De människor du bor med… Det… verkar som en sekt…” säger hon och han släpper henne.
”Vad är en sekt?” frågar han och hon ser på honom.
”Det är en grupp människor som tror på saker, som egentligen inte är en religion. Gud vill inte ha offer. Gud vill skänka sin kärlek och att vi ska sprida den vidare. Människorna du är mer… du måste bort från dem!”
”Inte Sun Hee! Hon har inte gjort något!” säger han lite förskräckt. En sekt? Kunde det verkligen vara så? Men Soo Yeon hade ju haft rätt om allt annat och lärt honom så mycket.
”Jag tror hon vet att det är en sekt. Du borde fråga henne. Och om hon vet borde ni fly!” säger hon och ser på honom.
”Jag ska fråga. Men måste gå nu. Jag kommer nästa vecka!” säger han och reser sig upp från bänken de satt på.
”Mae-Mae vänta!” säger Soo Yeon och ställer sig framför honom. Hon tvekar innan hon trycker sina läppar mot hans. Som en staty står han. ”Jag älskar dig. Jag vill att du ska fly.” säger hon och går sen.

När de kommer tillbaka går de till sitt rum.
”Sun Hee, är det sant att det här är en sekt?” frågar Chin Mae och ser på kvinnan som är hans mamma. Hennes ögon spärras upp. Efter ett tag suckar hon.
”Ja, men du får inte berätta att du vet.” säger hon.
”Varför flyr vi inte?” frågar han.
”Hittar de en, dödar de en.” säger hon och viker ihop en tröja som låg slängd på golvet.
”Sun Hee…” säger han och ser på henne.
”Det kanske är dags för dig att veta…” säger hon ganska lågt men han hör ändå.
”Veta vad?”
”Jag är din mamma.” säger hon och vänder sig mot sin son.
”Men du är ju bara lite över 30 år! Hur kan du…” säger han och blir avbruten.
”Jag blev våldtagen av sju män i församlingen. De ville att jag skulle föda ett offer till Gud och det barnet är du. Det är därför du har namnet Hui Saeng. Men jag kunde inte se dig som ett offer. Du har alltid varit en son för mig så därför gav jag dig namnet Chin Mae. För du kan ge världen sanningen. Du kan fly!” säger hon.
”Mamma…” säger han prövande men samtidigt känns det väldigt rätt.
”Chin Mae, du måste fly. Jag uppehåller dem. Fly, hämta hjälp!” ber hon sin son desperat. Han nickar som svar.
”Soo Yeon hade rätt…” säger han.
”Vem är det?” frågar mamman och ser sin son rodna. Hon ler lite i den konstiga situationen.
”En flicka jag pratat med. Det var hon som sa att det kanske var en sekt. Hon har lärt mig så mycket jag inte visste.” säger han.
”Möjligtvis vadå?” frågar mamman.
”Vad kärlek är, vad kristendomen är, vad sekter är.”
”Kärlek?” frågar mamman. Hon hade själv upplevt det. Det var en man hon hade träffat under fem år mellan hon var tjugo och tjugofem år. En man som hade älskat henne och tagit henne i sina armar. Det hade tagit slut när han fick veta att hon var i en sekt.
”Ja. Hon sa att ens hjärta börjar rusa vid bara tanken av personen. Att personens leende ger en hundra fjärilar i magen och att man vill vara nära personen.” säger han.
”Har du någon du är kär i då?” frågar mamman.
”Soo Yeon. Hon kysste mig idag.” sa han och log.
”Det verkar som hon har lärt dig lite mer.” säger mamman och låter tystnaden komma. ”Vi flyr nästa vecka. När vi är på marknaden.” bestämmer hon och pojken nickar. Inte visste han att ”nästa vecka” skulle komma så tidigt.

Mässan började och de gav den vanliga bönen om att följa Guds vilja. Sedan kom Guds meddelande.
”Sun Hee stig fram, visa ditt ansikte för Gud!” säger talaren och församlingen delar på sig.
”Gud har sett dig, hört dig och han ogillar dina tankar.” säger han när hon intagit scenen. ”Du behöver straffas.” Han hämtar piskan med bambuskaft.
”Blotta dig för Gud.” säger han och hon lyder. Kläderna far av och hon ställer sig rakt. Sedan hörs piskans ljud när de träffar hennes rygg. En, två, tre gånger. Sedan ett litet uppehåll och sedan kommer fem till, efter ytterligare fem efter det så faller Sun Hee ner på knä. Piskan far över hennes kropp tills hon är alldeles blodig och ligger orörlig.
”Gud har inte accepterat dig, Sun Hee. Gud vill se dig dö.” säger han och höjer piskan innan han ännu en gång låter piskan göra fasansfulla märken. Sun Hee var kanske redan död innan dem, men det var ändå ohyggligt att se för Chin Mae. Han springer till dörrarna, öppnar och springer ut. Innan dörren far igen hör han hur talaren ropar att de ska springa efter honom. Det sätter fart på honom och han springer för sitt liv. Hittar de en, dödar de en. Hans mammas ord far genom hans huvud. Han springer genom skogen, en genväg ner till vägen. Grenar far i hans ansikte, rötter far runt hans fötter och han ber till Gud, den Gud Soo Yeon berättade om, att han ska klara det. Han lyckas komma till vägen men han hör att de jagar honom. Han hör grenar knäckas inte så långt bort så han fortsätter springa, men nu på den släta vägen. Först nu märker han att han inte har skor på sig. Den kalla asfalten under hans fötter är hal efter regnet som hunnit falla. Han springer efter vägen för att han vet att han kommer komma till staden och marknaden. Förhoppningsvis finns Soo Yeon där också. Hon kan nog hjälpa honom. Han är utmattad men han fortsätter springa. Stegen hörs närmare. Han springer så fort han kan. Sen ser han en människa stå framför honom. Det långa håret känner han igen.
”Soo Yeon!” skriker han och flickan vänder sig om och ser på honom.
”Mae-Mae!” säger hon och ler innan hon ser männen bakom honom. ”SPRING!” skriker hon förskräckt. De springer tillsammans mot staden och just som de når gatlyktornas ljus skriker Soo Yeon till bakom Chin Mae. Han stannar och ser att en av männen håller ett grepp i hennes hår.
”Den här verkar betyda något för dig” säger han och syftar på Soo Yeon.
”Släpp henne!” säger han och ser tårarna i Soo Yeons ögon. Hon är rädd. Mannen tar fram en kniv och håller mot Soo Yeons hals. Hon börjar skrika av rädsla.
”Sluta! Snälla! Låt henne vara, jag kommer tillbaka, jag är ert offer!” skriker han förtvivlat. Mannen ler lite snett och skakar på huvudet och drar sedan kniven snabbt och Soo Yeon faller till marken.
”NEJ!” skriker Chin Mae och tårar rinner ner för hans kinder.
”Offret skulle vara oskuld och när du verkar umgås med flickor kan man ju inte vara säker på det. Att ta tillbaka dig skulle vara som att skänka gud en död ko. Det rätta vore att döda dig.” säger en annan av männen och mannen med kniven går fram mot Chin Mae. Förstelnad av skräck och säkert av kyla står han kvar. Ett blått, blinkande ljus och ett ljud som går att liknas vid en siren uppenbarar sig och mannen med kniven stannar upp. Chin Mae känner hur världen börjar snurra och faller sedan ihop.

Ibland lyckas folk fly från sekter, men så är inte alltid fallet.

Han vaknar upp i ett vitt rum och en vitklädd människa kommer in.
”Åh du har vaknat. Du har legat medvetslös i en vecka. Något måste ha chockad dig ordentligt för du har inga skador som skulle kunnat orsaka din avsvimning.” säger hon.
”Soo Yeon!” säger han och sätter sig upp hastigt.
”Flickan du var med mår bra. Såret var nog ytligt för att hon skulle klara sig. Hon hade tur. Gud måste älska henne.” säger den vitklädda. Chin Mae nickar som svar. Det här var ett sjukhus. Han hade aldrig varit på ett förut, men han visste att det var ett sjukhus han låg på. Sjuksköterskan slog på TVn åt honom och nyheterna var på.
”Polisens utredningar om den hemliga sekten fortsätter men hittills har de gripit tjugo män för våldtäckt och mord. Förhör håller på med alla som ingått i sekten. Tack vare en pojkes tappra mot när han flydde och en man som sett pojken springa för livet och ringt polisen kunde vi sätta stopp för de hemskheter som höll på. I deras lilla lokal hittades en kvinna som tycks ha blivit piskad till döds…”
”Får jag träffa henne?” frågar han sjuksköterskan.
”Din vän?” frågar hon och Chin Mae nickar som svar. ”Jo, hon vaknade faktiskt snabbare än dig. Hon är i rum 218, du kan gå dit om du vill, men se till att vara tillbaka i ditt rum snart. Vi ska köra några tester nu när du vaknat.” han nickar och tackar innan han går till rum 218.
”Soo Yeon?” frågar han och ser på människan i sängen. Hon vrider på huvudet och visar lite smärta men ler sen.
”Mae-Mae!” säger hon och det rinner tårar ner för hennes ögon. Han går fram till henne och lägger armarna om henne. Hon stryker honom över ryggen. ”Det är över nu.” viskar hon.
”Jag… förlåt…” säger han och släpper henne.
”Jag skulle kunna ge upp livet för dig. Visserligen inte utan lite fight först, men jag skulle göra det, vilken dag som helst.” säger hon och ler mot honom. ”Kom, ligg här.” säger hon och lyfter på täcket. Chin Mae lägger sig bredvid Soo Yeon och hon lägger sitt huvud mot hans bröstkorg.
”Så länge ditt hjärta slår är jag din.” säger hon och blundar.
”Jag behöver ingen sekt för att leva. Jag behöver bara dig.” säger han och tar ett djupt andetag.
”Bara dig.” upprepar han.

Livet för de som undkommit en sekt blir aldrig helt normalt. Men med en person som stöttar klarar de av det nya, friare livet. En bit av det stora pusslet kallat livet är trasig, men motivet är ändå synligt för den som vågar älska.

Egentligen hade jag tänkt göra den här längre. Så att varje "del" (efter varje kursiv del) skulle vara lika lång som näst sista, men nej. Det blev bäst såhär. Inte överarbetat. Knappt ens kollat på två gånger. Hoppas den gillar ändå. Det handlar då om sekter och det är så att Chin Mae betyder Sanning och Hui Saeng betyder Offer. Även om nu inte Hui Saeng är ett riktigt namn medan Chin Mae är det. Koreanska namn blev det, antar att jag tänkte mig att detta utspelas i Sydkorea. Fick idén när jag satt på SO lektionen och såg en film om Judendomen för började tänka på ett koreanskt program där det var en pojke och en sekt och ja lite så.

En rosa prinsessa

Den artonde mars nittonhundranittioett föddes en vacker flicka och las i armarna på en lycklig, nybliven moder. En moder som kom att lära sitt barn att älska, att leva och att le. Ett barn med vänner, kärlek och lycka framför sig.

”Har hon alltid varit sådan eller har det växt fram med tiden?”
Modern smakar på frågan lite. Hade hon alltid varit så? Nej, hon hade inte alltid varit så.

”Mamma, jag vill vara en prinsessa.” säger flickan en varm dag i juli månad. Året är 1996.
”Jasså? Vet du vad man behöver för att vara ne prinsessa?” säger modern med ett finurligt leende och flickan skakar på huvudet som svar. Mamman som suttit vid köksbordet och läst tidningen reser sig upp och går en runda i huset innan hon, med fulla armar ber sin dotter följa med till arbetsrummet. Det är väl varje flickas dröm att ha en mamma som kan sy, och vad är då bättre än en syslöjdslärare? Kanske en designer, men en syslöjdslärare funkar det också. Flickan ser storögt på modern när hon trampar på plastbiten och får symaskinen att ge ifrån sig ett ljud. Efter ett tag har de olika nyanserna av rosa, som moderns tyger var, förvandlats till en klänning en riktig prinsessa skulle bli nöjd med. Puffärma och en utåtstående tyllkjol. En prinsessa hade varit nöjd. När flickan fått på sig klänningen lyser hon av glädje men modern har en rynka mellan ögonbrynen.
”Något saknas” säger hon och tar ett pappersark och en sax.
”Vad?” säger flickan och väntar på ett svar men förblir ovetande. Efter någon minut vänder sig modern till sin dotter med en glittrande papperskrona i händerna. Flickans leende är jämförbart med solen. Hon strålar av barnalycka. En prinsessa hon ville vara, en prinsessa hon blev.

”Nej” svarar modern och ser på kvinnan.
”Kan du berätta när det började ungefär?”
Kunde hon det? Jo, det var när hon var 10.
”Det började när hon var tio år…”

Flickan på tio år, som för fem år sedan ville vara en rosa prinsessa, har nu helt bytt riktning. Hennes stora ambition är lego. Lego tar över huset, men modern är lycklig så länge hennes dotter är det. Barnalyckan är inte lika slående. Flickan pratar inte med sin mammalika mycket längre och sitter bara och bygger maniskt med sina legobitar. Hon bygger med sitt lego tills det är middag och efter den så går hon och bygger igen. Sedan går hon och sover och sedan bygger hon med lego. Eftersom hon måste till skolan så går hon dit men när hon kommer hem sitter hon och bygger med sitt lego.
”Mamma, jag behöver mer lego.” säger flickan monotont.
”okej, men vad bygger du egentligen?” säger modern. Flickan svarar inte utan går till sitt lego. Mycket riktigt så är det ”slut”. Allt lego är byggt till nästan runda bollar. Varför visste hon inte, men hon gav flickan mer lego, och fler bollar bildades.

”Vad var bollarna?” frågar kvinnan och modern tycker sig se en glimt av uttråkning.
”Det var hennes skyddsfigurer…” svarar modern utan att ens tänka. ”De var inte bollar…”

En flicka på femton år ska väl inte hålla på med lego kan man tycka, men flickan gjorde det ändå och modern såg på det växande antal bollarna. De var enfärgade och hade sina platser i flickans rum. En dag så skulle modern dammsuga i flickans rum och tänka flytta legobollarna och det var första gången på länge som flickan gav uttryck för sina känslor.
”NEJ RÖR DEM INTE!” skriker flickan och tårar rinner ner för hennes ögon. Och skriker och fäktar med armarna tills mamman förklarat att hon inte ska röra dem och då går flickan och vänder på en gul boll. Då ser modern att den har ett ansikte. Svarta legobitar bildar ögon och mun och några blåa bildar tårar. Modern förstår inget av det här. Har alla figurer ansikten?
”Varför får jag inte röra dem?” frågar hon försiktigt och ser på sin dotter som arbetar med legot.
”De kan inte skydda mig då…” får hon som svar. Åter med samma monotona röst.

”Vad är det hon ska skyddas ifrån tycker hon?” frågar kvinnan och moderna rycker ärligt på axlarna.
”Mig, men det kommer jag till sen.”
”Okej, men hade alla figurer samma ansiktsuttryck?” ställs frågan och modern skakar på huvudet.
”Nej, olika färger hade olika uttryck.”

När flickan på femton år hade gråtit hade hon vridit så man såg den gråtande bollen. När mamman en gång hade lagat flickans favoriträtt, som hon inte ätit på länge så hade hon gett ett leende till världen. Då sprang hon in i sitt rum och efter ett tag kom hon ut igen och leendet var som bortblåst.
”Vad gjorde du?” frågar mamman och öser upp mat. Flickan skakar på huvudet och tar tallriken. Modern går in i flickans rum och ser att en till boll är vänd. En blå, med en röd, leende mun och ett par svarta bitar till ögon. Flickan sitter kvar och äter sin mat medan en förvirrad moder sätter sig mitt emot henne.
”Behöver du mer lego?” frågar mamman och flickan skakar sakta på huvudet.
”Nej, jag är klar” svarar hon och ställer ifrån sig tallriken och går till sitt rum. De kommande året vänds fler bollar som speglar humöret flickan visat sin moder.

”Så bollarna återspeglade hennes humör?” frågar doktorn även fast det är självklart. Modern nickar och säger inget.
”Kan du inte berätta om det senaste året?”
”Hon fyllde sexton…”

Och på sin födelsedag visar flickan ett nytt humör. Ett humör modern inte förstår sig på först. Men när hon sedan gick in i flickans rum och såg en ny boll vänd så förstod hon. Bollen var mörkgrön och hade röda hjärtan som ögon och rodnade kinder och en svart mun.
”Vem?” frågar hon och visste att hennes dotter hade kärleksproblem. Dottern sitter tyst och modern stirrar ut över bollarna. Hon hade räknat att det var 72 stycken och av dem var nu 69 vända. De som var kvar var en blå, som stod för glädje, en gul, som var ledsen och en svart, som var den enda svarta i rummet. Flickan hade fortfarande inte svarat så modern lät henne vara och gick till köket och började läsa tidningen. Efter en stund så kommer flickan ut i köket utan att modern märker det.
”Kim” säger hon tyst och modern ser på henne.
”Vem är han?” frågar hon.
”HON går i min klass.” rättar hon sin moder och modern nickar som svar.
”Gillar hon dig?” frågar modern och dottern skakar på huvudet.
”Jag pratar inte.”

”Så du säger att hon inte pratade i skolan?” frågar doktorn och modern nickar.
”Ja, och…”

Flickan kom en dag hem, gråtandes och förklarade för sin mamma att hon pratat med Kim och att Kim sagt taskiga saker. Flickan vänder ännu en gång en boll och nu är det bara två bollar kvar.
”Vad händer när du vänt alla bollar?” frågar mamman.
”Hemligt.” svarar flickan monotont, tillbaka i det läge som dominerat i sex år.

”Så hon pratade tillslut med Kim?”
”Jag sa ju det.” säger modern, med en gnutta irritation. ”Den näst sista bollen….”

Modern var en aning nyfiken över den svarta bollen och vad flickan skulle göra när hon vänt alla bollar. Skulle hon börja om? Skulle hon bli glad igen? Skulle hon hitta ett nytt intresse? Den blåa bollen vändes en dag och modern frågade varför flickan log.
”Jag fick också smaka.” säger hon och hennes leende försvinner inte som de brukar.
”Vad fick du smaka?” frågar mamman och känner hur dotterns leende smittar av sig lite.
”Kims läppar” säger flickan och går sedan till sitt rum. Deras kortfattade dialog talade om mycket för modern. Hennes dotter hade fått kyssa den person hon tyckte om och hennes dotter var glad.

”Trodde jag…” säger modern och en grå skugga av sorg sjunker över rummet.
”Vadå, trodde du?” frågar kvinnan.
”Det var ju den sista bollen då…”

Modern kommer hem från jobbet och finner huset väldigt tyst. Dottern borde vara hemma så hon går till hennes rum. Hon ser omkring i rummet men ingen flicka där. Sedan ser hon den svarta bollen, något vitt täcker den. Hon kisar med ögonen och kommer fram till att det är en dödskalle. Sedan ser hon legobitar på golvet. Det är konstigt för flickan brukar plocka upp efter sig väldigt noggrant. Hon tar upp bitarna en efter en och märker hur de leder som ett spår. Hon följder spåret av legobitar och kommer till badrummet. Hon öppnar dörren och de tiotal legobitar i hennes händer ramlar ner på golvet. Vattnet spolar och ljusrött vatten forsar över kanterna. I badkaret ligger en flicka var hjärta slutat slå och med djupa sår över hela kroppen Modern ser på hennes livlösa dotter och stänger av vattnet. En sorgsen tystnad skapas men bryts snabbt igen av ett hejdlöst gråtande.

”Där satt jag vid min flicka och grät. Grät och tänkte på hur min prinsessa hade varnat mig men jag inte sett.”
”Det är inte ditt fel.” tröstar kvinnan.
”Jo, för hon frågade en gång, innan hon fyllde tio, varför jag skulle jobba så mycket. Och att jag inte såg henne. Och hennes brev...”
"Hennes brev?"
"Ja, till mig, hennes avsked"

Mamma, jag ville skydda mig från att du skulle glömma mig. Prinsessor glöms inte. / Din rosa prinsessa

Bry er inte om att kommentera mina tempusfel, vet redan om dem men det blir så när jag skriver, min hjärna orkar inte riktigt. D: La ut den på dikta och eftersom jag fick några positiva reaktioner lägger jag ut den här också. Ändrade designen på bloggen lite.

Beautiful Hangover m/m

”Hur länge måste vi vara i Japan egentligen?” säger Jiyong och suckar.
”Jag vet inte. Men japanerna har en bra sak…” säger Yongbae och ler.
”Vad?” frågar Jiyong uttråkat.
”Sake!” säger Yongbae och kollar i sin plånbok. ”Kom, jag bjuder!”

De sätter sig och får en flaska vid bordet.
”Jag fattar inte varför vi måste vara kända i Japan. Duger inte Korea?” säger Jiyong och sveper ett glas.
”Jo, men vi vill väl bli kända över hela världen. Någon dag kanske vi får fans i… Sverige eller något?” säger Yongbae.
”Haha, Sverige, ligger inte det i Afrika eller något?” frågar Jiyong och får en axelryckning som svar.
”Vi tävlar!” säger Jiyong och flinar stort. ”Vi kollar vem som kan dricka mest utan att spy!”
”Du är galen! Men okej…” säger Yongbae och ler tveksamt. Och så börjar tävlingen…
Nästa morgon: ”Jag kan inte fatta att jag inte kommer ihåg något från igår.” säger Jiyong.
”Jag kan inte fatta att vi lyckades ta oss till vårt hotellrum.” säger Yongbae och försöker slå bort huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att jag ligger i samma säng som dig just nu… utan kläder…” säger Jiyong och stönar av huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att du ligger och kramar om mig fast jag är lika naken som dig…” säger Yongbae och de båda pojkarna slänger sig till varsin sida om sängen.
”Vad hände igår egentligen?!” skriker de båda i mun på varandra. De börjar båda klä på sig och skänker inte varandra så mycket som en blick. När de båda är fullt påklädda börjar jakten på huvudvärkstabletter. Yongbae hittar dem och går sedan mot Jiyong för att ge honom.
”Här har …” hinner han säga innan han snubblar och faller över Jiyong.
Två läppar som möts, kamerablixtar…
Yongbae skyndar sig upp och hjälper Jiyong upp. ”Jag tror… jag just kom på en sak som hände igår.” säger Yongbae och undviker Jiyongs nyfikna blick.
”Vad?” frågar Jiyong nyfiket. ”Vi… kysstes. Och jag tror inte det var så diskret. Det var många kameror…” säger Yongbae och rodnar. Han hade kysst sin bästa vän. Jiyongs kinder ändrar färg till en rosa nyans.
”Det kan vi väl inte ha gjort?! Säg att det inte är sant!” säger Jiyong desperat, samtidigt som han hade velat vara nykter när och om det hände.
”Jag vet inte. Behöver ju inte ha hänt. Men nu kan vi väl göra något trevligare än att tänka på vad som kanske hände igår? Vi kan gå och shoppa?” säger Yongbae och även han önskar att han varit nykter när det hänt. De går ut på stan och folk vänder blickarna mot dem.
”Jag borde vara van med att folk kollar på oss, men varför känns det som att något är fel?” säger Yongbae.
”Därför” säger Jiyong och pekar på ett tidningsställ där minst hälften av tidningarna har bilder på de två som mycket riktigt kysser varandra.
”Om någon frågar, så var det fanservice. Japanerna älskar ju det” säger Yongbae och försöker hindra sig själv från att slå huvudet i närmaste hårda föremål och framkalla ännu mer huvudvärk. Flera reportrar kommer fram till dem och frågar om kyssen. De båda ler och svarar fanservice till alla. Efter många frågor så orkar de inte längre och går tillbaka mot hotellet. Då ringer Jiyongs mobiltelefon.
”Hyung! Har du läst tidningarna? Säg att det inte är sant. Hyung, hur kunde du?!” hörs en missnöjd Seungri.
”Vi var fulla och har absolut inget minne av det. Men om någon frågar som säg att det var fanservice!” förklarar Jiyong och pratar sedan lite till innan han lägger på.
”V.I. hade en del att säga till om.” suckar han och de åker upp med hissen till den våning deras hotellrum är på. Yongbae låser upp och lägger sig på sängen.
”Det jag inte fattar är varför jag inte kommer ihåg något från kyssen. Det är ju inte direkt så att jag aldrig undrat hur det skulle vara att kyssa dig…” säger han och stödjer sig på sina armbågar så han kan se vad Jiyong gör.
”Jag kommer inte heller ihåg något. Det är ju faktiskt lite synd.” säger han och tar fram en vattenflaska ur kylskåpet. Han går mot fönstret, öppnar flaskan och dricker lite. Yongbaes blick följer honom.
”Ljuset faller ganska fint på dig.” mumlar Yongbae men Jiyong hör det ändå.
”Jag är oemotståndlig i det här ljuset!” skämtar Jiyong
”Nu överdriver du.” säger Yongbae och sätter sig upp. Jiyong går och sätter sig bredvid Yongbae. Efter en stund ställer sig Yongbae upp, räcker en hand åt Jiyong och drar upp honom.
”Jag vill veta om dina läppar är så mjuka som de verkar…” säger Yongbae och låter sina läppar nudda Jiyongs.
”Hyung! Du skyller på att du är full och nu kysser du honom igen?” hör man Seungris röst. ”Hur kunde du…”
”Jag…” säger Jiyong och känner sig väldigt skyldig.
”…gå på det här skämtet?” fortsätter Seungri och börjar skratta. T.O.P och Daesung som kom in i rummet med honom börjar också skratta och Yongbae skrattar nog mest av alla.
”Men… hur kunde allt det här vara ett skämt?” frågar Jiyong chockad.
”Jo, först tog jag med dig ut och söp ner dig. Jag drack inte så mycket faktiskt. Efter ett tag märkte du inte längre att jag inte drack.” säger Yongbae. ”När du sen var nog full så gick vi hem och jag la dig i sängen. Som ett skämt klädde vi av dig och den delen är väldigt taskig men vi behövde dina kläder för att ta bilder av då du och jag kysste varandra. Bom fick ta på sig dina kläder och T.O.P, Seungri och Daesung stod för fotograferandet. Sedan så tog vi bilderna och skickade till olika tidningar och bad dem trycka dem som ett skämt. Inuti tidningen står det faktiskt att det är Park Bom men utanpå står det ju G-dragon och Taeyang. Sen så ringde de tre fotograferna olika vänner som låtsades vara journalister. Sedan så ville vi bara fullborda skämtet med en riktig kyss och du verkade ju inte säga emot riktigt. Haha.Förresten, grattis på födelsedagen.” fortsätter Yongbae och räcker fram ett paket.
”Ni borde gå och dö. Ingen vettig människa spelar ett sånt spratt!” säger Jiyong argt men ler ändå för sig själv. De la ner ganska mycket tid på att skämta med mig. Han skulle inte kunna få en bättre grupp.
”Men vänta… Om Bom är här i Japan… Är hela 2Ne1 det då?” säger Jiyong plötsligt och ler stort.
”Ja, men tänker du dumpa oss för CL så tar vi tillbaka din present.”


Jag skäms helt ärligt över den här. Det är så att skrev en fanfic... Och jag kan knappt läsa fanfics för jag tycker inte om när man använder redan existerande karaktärer. Jag gillar när man startar från ruta 1. Men nu är det så att Jiyon (G-dragon) fyllde år 18/8 och jag tyckte att jag skulle testa för hade en bra idé. En av deras låtar heter Beautiful Hangover. Därför blev det lite kul. Inte för att den passar. Och sedan älskar jag Taeyang (Yongbae)/Bom och G-dragon/CL som par. Borde vara så tycker jag. Uhm... Det här kändes inte som min stil men var år och dar sen jag skrev.

När natten slagit rot

Min käre Oswald,
Jag kan inte med ord beskriva hur min kropp längtar efter dig. Varje del av min kropp skriker i tystnad efter att få känna din beröring. Jag vet att den är förbjuden, vår kärlek och lust, men låt oss träffas när natten slagit rot den fjärde fullmånen. Låt oss träffas och tämja våra lustar en bit. Låt oss släcka vår törst för varandra och skratta åt den fördöma världen styrd av den högfärdiga kung som styr detta land. Låt oss gå i hemlighet och älska varandra. Låt oss tänka oss ont om prästen och kungen och låt oss tänka att Gud vill ge oss kärlek och kärlek gav han oss minsann. Jag längtar till den dag vi syns i skogsgläntan där vi brukar. Ha det väl min kära Oswald. Och glöm inte att komma till gläntan vid fjärde fullmånen.

Låt oss älska i oändlighet.
Din Timothy


”Vafalls? Jag, högfärdig? En sådan förolämpning har jag då aldrig hört.” brister kungen ut och stirrar på mannen som just läst upp ett brev.
”Vad vill ni att vi ska göra, ers nåd?” frågar mannen artigt.
”Förbered hängning för dessa två” säger kungen och ler lite när nästa fråga ställs.
”Naturligtvis. När ska hängningen ske?” frågar mannen och blinkar sedan förvånat åt kungens leende.
”När natten slagit rot den fjärde fullmånen.” svarar han, reser sig upp och går iväg. ”När natten slagit rot.”

Den här var konstig den här. Nåväl.

Yesterday upon a stair

På onsdagen sprang jag upp för trapporna och tyckte mig passera en man. Men när jag vände mig om var han inte där. På torsdagen sprang jag upp för trapporna och såg mannen igen. Jag vände mig om just när jag passerat honom, men ännu en gång fanns han inte där. Kan han inte försvinna?

Yesterday, upon the stair,
I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish he’d go away...

I fredags när jag gick in I porten till lägenheten så såg jag honom igen. Han stod utanför min dörr. Han väntade på mig. Jag såg mig omkring för att se om någon såg honom, men ingen fanns där. Inte ens mannen. “Försvinn!” skrek jag. “Kom inte tillbaka! Försvinn!” och när de orden var sagda så smälldes dörren igen.

When I came home last night at three
The man was waiting there for me
But when I looked around the hall
I couldn’t see him there at all!
Go away, go away, don’t you come back any more!
Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)

Igår när jag sprang upp för trapporna, såg jag en kortväxt man. När jag vände mig om så var han borta igen. Idag så gick jag upp för trapporna för att inte missa något. Jag såg honom igen och blinkade en gång. Då var han inte där. Jag önskar han försvann.

Last night I saw upon the stair
A little man who wasn’t there
He wasn’t there again today
Oh, how I wish he’d go away

Jag vaknade om morgonen med blodig kniv I hand.
När jag sen gick ut i kök så gissa vad jag fann.
En man, ett kors, ett rep, ett brev.
Nu finns han inte mer.



Det här vart en... hemsk tolkning av en av de finaste dikterna jag vet.
Antogonish, skriven av Hughes Mearns, är så fin att jag ryser av att läsa den.
Men jag fick lust att förstöra den lite så jag skrev det här. haha.

Vem har rätt att ifrågasätta kärleken?

Jag kan aldrig hitta någon lika förstående och vacker. Aldrig någon som kan ge mig samma njutning och känsla av att vara älskad.

Jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. Den pojke som varit med mig genom hela mitt liv har blivit en man. Han har utseendet alla tjejer trånar efter men jag vet att det bara är mig han vill ha och jag är minsann ingen tjej. Våra ögon möts och den intensiva blicken bränner mig. Som om de gröna ögonen brann. Men kanske brinner dem. Kanske brinner de av längtan liksom mina. Jag ger honom ett leende som besvaras. Han är den som känner mig bäst. Den enda man som någonsin tagit på mig på ett sexuellt sätt. Kvinnor har kommit och gått, men med honom kommer det aldrig ta slut. Det är något evigt med den här kärleken. Det korpsvarta håret spretar i en fixad morgonfrisyr. De sensuella läpparna är lagom fylliga och har en ljust rosa ton. De läppar han så gärna vill luta sig närmare och kyssa. Ett symetriskt ansikte utan ett enda fel och gudarnas kropp i en och samma person. Jag vill ta på honom nu. Hans hy är blek och felfri. Han har ett födelsemärke på sitt högra nyckelben och två på vänster höft. Två svarta ringar pryder hans läppar. Ibland tror jag att han inte finns, att han är en illusion av mina tankar om den perfekta människan. Men när hans händer far över min kropp så vet jag att han finns. Jag undrar om han är lika vacker i allas ögon. Det borde han vara. Ingen kan väl ta fel på en skönhet som honom. Jag lutar mig närmare och spegelns glas träffas av min varma andedräkt.

Vem har rätt att ifrågasätta kärleken till mig själv? // Narcissisten


Riktigt riktigt kort och sen tänkte jag först inte ha med det kursiva men jag ville få med ordet narcissist så då fick det bli ett litet "Brev" eller något.