Jag är en vampyr, jag lovar

Jag kan inte dö. För jag är redan död. Frågan är om jag någonsin var levande. Jag gissar att jag var levande under den viktorianska tiden eftersom jag är förälskad i dessa eleganta kläder. Men jag talar som de människorna här gör. Jag är inte som dem och de vet de om. Men de tror att jag är fel. Jag är inte fel egentligen. Bara här bland människorna för dem är inte som jag. Undrar var de andra av min sort finns. Undrar var de andra vampyrerna finns. För det är nog det jag är. Jag tål inte solljus, jag är extremt blek, mina ögon skiftar lite rödaktigt och jag har huggtänder. Jag är nog en vampyr, fast inte fullt ut. Jag behöver blod, men eftersom jag är emot att mörda så använder jag mitt egna vackra blod. Den röda färgen är så fin när den rinner ut över huden. Det gör inte ont, det är så lite som gör ont. Det är bara solen som har kraft att ta död på mig. Jag äter inte vanlig mat och folk kallar mig benhög. Jag ser ut att vara ungefär 17 år så jag gissar att det är vad jag ska vara… Men det förstås, man vet aldrig hur gammal jag egentligen är. Kanske flera hundra år. Jag bor hos en kille vid namn David. Han är väldigt snäll mot mig. Jag vet inte varför, men tiden före detta halvår har jag inget minne av. David har sagt något om en bilolycka och att mina föräldrar omkom. Men nej så kan det inte vara. Mina föräldrar borde ha varit döda en lång tid. Läkare har sagt att jag lider av minnesförlust och det kan nog stämma. Men de har inte sagt något om att jag är något annat än en människa. Nog om detta. Tillbaka till David, mannen som kysser mig och tar hand om mig. Men jag gillar inte att han lindar om mina armar som är fulla av sår och ärr. Jag behöver ju blodet. Men eftersom han får mitt döda hjärta att slå så låter jag det sitta kvar ett tag. För ett tag sedan sa han att han fått nog, att han inte orkade med mig och att jag var sjuk. Jag förklarade då för honom att jag inte var en människa utan en mycket bättre varelse, en odödlig varelse. Han hade då stirrat skrämt på mig. Jag hade sagt åt honom att han inte behövde vara rädd eftersom jag strikt inte dödade människor. Han hade tagit mig till detta ställe. Ett ställe med massa människor som vill dö och tror att de är något annat än människor. De tror jag passar in här, de där människorna med påklistrade leenden. Första gången jag skulle prata med en av dem, Stefan tror jag han hette, så satt jag och David i en mörkröd soffa mittemot Stefan och han frågade mig frågor.

”Vad heter du?” frågar Stefan.
”Annie Strömberg” säger jag och ser på honom.
”Du är väldigt mager… svälter du dig själv? Tycker du att du behöver gå ner i vikt?” frågar han senare efter att ha gjort en notering i sin bruna bok.
”Nej jag svälter inte mig själv, jag ser bara inte någon anledning till att äta när mat inte har någon betydelse i mitt liv.” svarar ja. Vilken idiot. Stefan drar pennan i boken några gånger.
”Hör du röster som säger åt dig att inte äta?” får jag som fråga.
”Nej” får Stefan som svar.
”Hör du röster alls?” frågar han.
”Nej”
”Av vilken anledning skadar du dig själv?”
”Av den anledningen att blod är det jag livnär mig på. Jag behöver blod för att överleva, men har ingen tanke på att döda någon annan.”
”Tror du att du är något annat än en människa?”
”Jag tror inte, utan vet, att jag inte är någon människa. Jag är en varelse som behöver blod. Jag är, som vissa säger, en vampyr” Stefan nickar åt mitt svar och jag kisar med ögonen lite. Stefan riktar blicken åt David.
”Är det något mer som borde noteras?” säger Stefan.
”Hon säger sig att hon inte tål solljus.” säger David. Stefan nickar och skriver ner det.
”Hur länge har hon betett sig såhär?” frågar han. David stryker med tummen lätt över mina fingrar.
”I snart ett halvår. Hon satt i en bil med sina föräldrar och de krockade med en rattfyllerist. Hennes föräldrar omkom och hon kommer inte ihåg något.” säger han och en sorg är i hans röst.
”Aha.” säger Stefan och skriver ner lite mer innan han stänger boken.

Sedan dess har jag bott på det här stället. Med människor som är sjuka i huvudet, snällt sagt. Det finns en flicka, hon går baklänges hela tiden. För att hon är rädd för framtiden. Hon vill bara se tillbaka. Sedan finns det en pojke som går omkring i kvinnokläder och säger att man stulit hans pojkvän från honom. Han är småskrämmande. Sedan finns det en pojke, som verkar tvivla på mig. Han tror inte på att jag är en vampyr. Anledningen till att han är här är väldigt sorglig. Stefan har berättat för mig att han kom hit efter att hans syster hade tagit livet av sig efter deras föräldrars död. De hade suttit på taket till ett fjortonvåningshus och sett ner över gatan där nere. Hans syster hade bett honom blunda och räkna till tio. När han kommit till åtta hade han hört ljudet av systerns kropp som träffat marken, När han, efter att ha räknat klart, öppnade sina ögon fanns systern inte på taket längre utan låg död på marken. Pojken hade mist sitt förstånd och tappat sitt minne. Nu levde han i tron om att hans syster levde och så fort man nämnde henne fick han vredesutbrott. Nu stod han och jag på taket till detta hus. Det var väldigt högt, nog högt för att en människa skulle dö.

”Jag tror dig inte.” säger han och ser på mig.
”Jag är en vampyr, jag lovar.” säger jag. Han skakar på huvudet.
”Vampyrer är odödliga. Du skulle dö av att hoppa från detta hus.”
”Ska jag motbevisa dig?”
”Ja”
”Okej” säger jag och ställer mig på kanten. Jag kommer inte dö, jag är odödlig. Jag vänder mig om och vinkar mot honom samtidigt som jag låter mig falla. Fallet känns kort och när jag träffar marken skjuter en smärta igenom kroppen. Jag känner hjärtats slag lite starkare än vanligt men de ojämna slagen blir snabbt svagare, Det svartnar för ögonen och just som jag tar ett sista andetag far en tanke genom mitt huvud.
Jag kanske hade fel.


haha, den sämsta jag gjort på länge. Men lev med det... xD

Diamanter

Jag låter en blick falla på klockan. 3:40. Jag har inte sovit en blund. Dina djupa andetag är det enda ljudet och ljuset från hallen är vad som låter mig se ditt ansikte. Dina ljusrosa läppar är lätt särade. Din bleka hy nästan lyser i det svaga ljuset. Dina ögonlock döljer dina gröna ögon. Blänkade diamanter släpps fram ur din ögonvrå och rullar neråt. Varför gråter du? en bekymrad rynka bildas mellan mina ögonbryn. Dina föräldrar har det bra, dina bröder lever. Du har en kille som älskar dig, för jag älskar dig verkligen av hela mitt hjärta. Ingen i din närhet har dött, du har det bra på jobbet. Du ler varje dag och ser fram emot allt. Du är lycklig säger du. Men varför rinner diamanter när du sover? Säg mig, varför gråter du, älskling?

Skrev denna i skolan. Tog bara tio minuter. Jag har lämnat några saker upp till fantasin. Könet på den sovande människan och orsaken till att denna gråter.

en kyss under fjäderregn

”Du är vacker” säger hon och ser in i hans ögon. Hur kan hon inte se att han bara är fyllt av svart hat. Att han inte bryr sig om henne, att han kan döda henne med sin blick? Han ser in i hennes ögon och skakar på huvudet.
”Nej, jag är långt ifrån vacker. Ordet vacker borde inte ens existera i min vokabulär. Jag är ondskan själv” säger han självsäkert och ger henne ett dött uttryck. För han är så gått som död. Även om han aldrig varit levande.
”Nej, det är bara vad folk säger. Du är bara missförstådd, men jag ser vem du verkligen är. Du är den jag älskar. Sättet du får mig att känna är så annorlunda. Jag bryr mig inte om människor, men sen kom du och jag fick så stor lust att ta reda på varför din blick är så plågad…” Han lägger ett finger mot hennes läppar som tystar henne.
”Jag får inte känna” viskar han. ”Jag är djävulen han själv.” fortsätter han viskandes. Hon tar hans händer och ser på honom med tårar i ögonen.
”Nej, du är inte djävulen. Djävulen är bara ditt alter ego. Han finns inte egentligen. Du tror att du är honom. Men du är inte det, du är min älskade ängel. Min älskade, fallna ängel.” säger hon med sprucken röst. Han tar ett djupt andetag.
”Jag föll inte av mig själv, jag blev grundlurad och fick en knuff av den högste. Genom att prata med mig bryter du ditt band med honom. Du kan släppa ut vrede i världen. Du borde skynda dig härifrån.” säger han och blundar. En lång tystnad lägger sig.
”Jag går ingenstans. Jag ger mig själv till dig. Åt helvete med världen.” säger hon med säker röst. ”Bokstavligt talat.” lägger hon till. Han öppnar ögonen och ler en sekund innan hans ansikte blir allvarligt igen. Hon ser på honom med sina ljusa ögon.
”Du kommer dö, slitas från mig. Jag vill inte det.” säger han och något sorgset träder fram i hans röst. Känslor, kan det vara så? Har denna flicka framför honom lyckas få honom att känna? Det ska ju vara omöjligt.
”Om jag går nu kommer jag också slitas från dig. Varför inte leva med mig så länge som det går?” säger hon och hennes röst blir osäker igen.
”Jag kan försöka, men jag vill inte skada dig. Du är en människa. Jag har blivit förbannad att plåga din sort.” säger han förtvivlat och backar en bit från henne. Hon tar ett steg framåt.
”Men det är inte ditt ursprungliga uppdrag. Dra till minnes tiden då du var den vita ängeln.” säger hon och minskar avståndet med ännu ett steg.
”Jag vill vara din skyddsängel. Jag vill inte ha mina svarta, trasiga vingar. Jag vill vara en vit ängel som kan beskydda dig eller en människa som kan dö med dig.” säger han och hans röst känns osäker. Han blir förvånad. Det borde inte vara såhär. Varken hans tankar eller känslor är normala.
”Jag bryr mig inte om vad du är.” säger hon och tar ett steg till mot honom. ”Jag älskar dig.” säger hon och tar ett sista steg innan hon trycker sina läppar mot hans. Den här flickan vet inte vad hon sysslar med. När hon drar sig tillbaka ser hon in i hans ögon.
”Jag… jag har aldrig känt någon känsla förut. Men nu känns det varmt och… mjukt inom mig.” säger han chockat. Och hennes ögon vidgar sig. Hon stryker med sin hand över min kind och först nu märker han en blöt känsla.
”Vad händer med mig?” säger han högt. Hon stryker med sina fingrar över hans kinder, torkar bort det blöta.
”Du gråter, älskade du.” säger hon och ler lite. Hon ser på honom och sedan fäster hennes blick på något på marken. En svart fjäder. Precis en sådan som pryder hans vingar. Det konstiga är att ett vitt sken sprider sig runt den. Han vänder sig helt mot fjädern och tar upp den. När han vänder sig mot flickan igen så gråter hon med handen för sin mun. Han ser frågande på henne och hon tar bort handen från munnen.
”D-du blöder från ryggen. Dina vingar…” säger hon men avbryter sig själv när den vita fjädern slukas av ljuset och försvinner helt. Han ser in i hennes ögon som nu stirrar mot horisonten. Rädsla, det känner han igen.
”Vad är det?” säger han och hon ser på honom.
”Något händer. Du slukas av ljuset.” säger hon och nu rinner det tårar ur hennes ögon. Tårarna rinner ner för hans kinder när det vita ljuset sakta sprider sig över hela hans kropp.
”Lämna mig inte!” skriker flickan förtvivlat och faller ner på knä. Det hindrar inte ljuset och de sprider sig runt honom och drar ihop sig till ett skinande klot. Klotet sprängs och ett starkt ljus sprider sig. Ljuset är så starkt att den förut så mörka gatan blir ljusare än på dagtid. Vita fjädrar regnar ner från himmelen och flickan kan inte sluta gråta. Ljuset försvinner sakta men fjädrarna skiner när de dinglar ner från himmelen. En man stannar några meter från flickan och plockar upp en fjäder.
”Jag vet vem du är… tror jag. Men vem är jag?” säger han och nu vänder flickan sin blick mot honom. Rösten är för bekant, hon hade ju hört den för en minut sedan. Det var hennes älskades röst på pricken. Men hon hade ju just skådat hans annorlunda död. Hennes tårar rinner fortfarande när hon ser på mannen mer det långa, svarta håret. Mannen med höga kindben och mörka ögon. Mannen som för någon minut sen kallades djävulen. Det är samma varelse, fast utan vingarna.
”Du är Lucifer, den jag älskar.” säger hon lågt, men nog högt för att mannen ska höra. Han går närmare och räcker henne den skinande fjädern. Den är svart. Hon ser in i hans ögon.
”Jag vet vem jag var. Men vem är jag nu?” säger han och ler snett. Flickan tar upp en vit fjäder.
”Du är vem du vill vara.” säger hon och ställer sig upp. Hon tar de båda fjädrarna och håller dem till sitt hjärta.
”Då vill jag vara mannen i ditt liv.” säger han bestämt. Hon nickar svagt och hans hand stryker bort en tår från hennes kind. Han lutar sig närmare och låter sina läppar nudda hennes i en kyss under fjäderregn.




Alltså från början hade jag tänkt döpa denna till något i stil med "Mina djävulshorn" eller så. Och göra ett annat slut.

Sedan vill jag klargöra att jag inte tror på Gud och allt sådant. Jag tror inte på saker som har med religion att göra. Jag tycker att Lucifer är ett fint namn (det är nästan lite synd att det förknippas med djävulen)

Jag har för mig att det egentligen var så att Lucifer var en ängel som gud förvisade (eller något sådant) för att han hade gjort något. Men den som är dum är egentligen en annan ängel som skvallrade .___. Det är iallafall en historie jag hört och det är det jag utgått ifrån.

Ursäkta om den är dålig eller så... kände bara för att skriva något.... Egentligen tänkte jag typ... ta död på honom helt och att det var Guds sätt att straffa henne för hennes olydnad (eller liknande).
Men jag kunde inte förmå mig att ta livet av honom...
Och jag kunde inte förmå mig att göra mitt andra uttänkta slut:
Att hon sitter på något psyk eller liknande just för att ha trott sig hafte tt förhållande med djävulen.
Alltså, jag blev bara sorgsen av de sluten, men detta gör mig också sorgsen för jag gillar killar med höga kindben och långt hår xD