En rosa prinsessa

Den artonde mars nittonhundranittioett föddes en vacker flicka och las i armarna på en lycklig, nybliven moder. En moder som kom att lära sitt barn att älska, att leva och att le. Ett barn med vänner, kärlek och lycka framför sig.

”Har hon alltid varit sådan eller har det växt fram med tiden?”
Modern smakar på frågan lite. Hade hon alltid varit så? Nej, hon hade inte alltid varit så.

”Mamma, jag vill vara en prinsessa.” säger flickan en varm dag i juli månad. Året är 1996.
”Jasså? Vet du vad man behöver för att vara ne prinsessa?” säger modern med ett finurligt leende och flickan skakar på huvudet som svar. Mamman som suttit vid köksbordet och läst tidningen reser sig upp och går en runda i huset innan hon, med fulla armar ber sin dotter följa med till arbetsrummet. Det är väl varje flickas dröm att ha en mamma som kan sy, och vad är då bättre än en syslöjdslärare? Kanske en designer, men en syslöjdslärare funkar det också. Flickan ser storögt på modern när hon trampar på plastbiten och får symaskinen att ge ifrån sig ett ljud. Efter ett tag har de olika nyanserna av rosa, som moderns tyger var, förvandlats till en klänning en riktig prinsessa skulle bli nöjd med. Puffärma och en utåtstående tyllkjol. En prinsessa hade varit nöjd. När flickan fått på sig klänningen lyser hon av glädje men modern har en rynka mellan ögonbrynen.
”Något saknas” säger hon och tar ett pappersark och en sax.
”Vad?” säger flickan och väntar på ett svar men förblir ovetande. Efter någon minut vänder sig modern till sin dotter med en glittrande papperskrona i händerna. Flickans leende är jämförbart med solen. Hon strålar av barnalycka. En prinsessa hon ville vara, en prinsessa hon blev.

”Nej” svarar modern och ser på kvinnan.
”Kan du berätta när det började ungefär?”
Kunde hon det? Jo, det var när hon var 10.
”Det började när hon var tio år…”

Flickan på tio år, som för fem år sedan ville vara en rosa prinsessa, har nu helt bytt riktning. Hennes stora ambition är lego. Lego tar över huset, men modern är lycklig så länge hennes dotter är det. Barnalyckan är inte lika slående. Flickan pratar inte med sin mammalika mycket längre och sitter bara och bygger maniskt med sina legobitar. Hon bygger med sitt lego tills det är middag och efter den så går hon och bygger igen. Sedan går hon och sover och sedan bygger hon med lego. Eftersom hon måste till skolan så går hon dit men när hon kommer hem sitter hon och bygger med sitt lego.
”Mamma, jag behöver mer lego.” säger flickan monotont.
”okej, men vad bygger du egentligen?” säger modern. Flickan svarar inte utan går till sitt lego. Mycket riktigt så är det ”slut”. Allt lego är byggt till nästan runda bollar. Varför visste hon inte, men hon gav flickan mer lego, och fler bollar bildades.

”Vad var bollarna?” frågar kvinnan och modern tycker sig se en glimt av uttråkning.
”Det var hennes skyddsfigurer…” svarar modern utan att ens tänka. ”De var inte bollar…”

En flicka på femton år ska väl inte hålla på med lego kan man tycka, men flickan gjorde det ändå och modern såg på det växande antal bollarna. De var enfärgade och hade sina platser i flickans rum. En dag så skulle modern dammsuga i flickans rum och tänka flytta legobollarna och det var första gången på länge som flickan gav uttryck för sina känslor.
”NEJ RÖR DEM INTE!” skriker flickan och tårar rinner ner för hennes ögon. Och skriker och fäktar med armarna tills mamman förklarat att hon inte ska röra dem och då går flickan och vänder på en gul boll. Då ser modern att den har ett ansikte. Svarta legobitar bildar ögon och mun och några blåa bildar tårar. Modern förstår inget av det här. Har alla figurer ansikten?
”Varför får jag inte röra dem?” frågar hon försiktigt och ser på sin dotter som arbetar med legot.
”De kan inte skydda mig då…” får hon som svar. Åter med samma monotona röst.

”Vad är det hon ska skyddas ifrån tycker hon?” frågar kvinnan och moderna rycker ärligt på axlarna.
”Mig, men det kommer jag till sen.”
”Okej, men hade alla figurer samma ansiktsuttryck?” ställs frågan och modern skakar på huvudet.
”Nej, olika färger hade olika uttryck.”

När flickan på femton år hade gråtit hade hon vridit så man såg den gråtande bollen. När mamman en gång hade lagat flickans favoriträtt, som hon inte ätit på länge så hade hon gett ett leende till världen. Då sprang hon in i sitt rum och efter ett tag kom hon ut igen och leendet var som bortblåst.
”Vad gjorde du?” frågar mamman och öser upp mat. Flickan skakar på huvudet och tar tallriken. Modern går in i flickans rum och ser att en till boll är vänd. En blå, med en röd, leende mun och ett par svarta bitar till ögon. Flickan sitter kvar och äter sin mat medan en förvirrad moder sätter sig mitt emot henne.
”Behöver du mer lego?” frågar mamman och flickan skakar sakta på huvudet.
”Nej, jag är klar” svarar hon och ställer ifrån sig tallriken och går till sitt rum. De kommande året vänds fler bollar som speglar humöret flickan visat sin moder.

”Så bollarna återspeglade hennes humör?” frågar doktorn även fast det är självklart. Modern nickar och säger inget.
”Kan du inte berätta om det senaste året?”
”Hon fyllde sexton…”

Och på sin födelsedag visar flickan ett nytt humör. Ett humör modern inte förstår sig på först. Men när hon sedan gick in i flickans rum och såg en ny boll vänd så förstod hon. Bollen var mörkgrön och hade röda hjärtan som ögon och rodnade kinder och en svart mun.
”Vem?” frågar hon och visste att hennes dotter hade kärleksproblem. Dottern sitter tyst och modern stirrar ut över bollarna. Hon hade räknat att det var 72 stycken och av dem var nu 69 vända. De som var kvar var en blå, som stod för glädje, en gul, som var ledsen och en svart, som var den enda svarta i rummet. Flickan hade fortfarande inte svarat så modern lät henne vara och gick till köket och började läsa tidningen. Efter en stund så kommer flickan ut i köket utan att modern märker det.
”Kim” säger hon tyst och modern ser på henne.
”Vem är han?” frågar hon.
”HON går i min klass.” rättar hon sin moder och modern nickar som svar.
”Gillar hon dig?” frågar modern och dottern skakar på huvudet.
”Jag pratar inte.”

”Så du säger att hon inte pratade i skolan?” frågar doktorn och modern nickar.
”Ja, och…”

Flickan kom en dag hem, gråtandes och förklarade för sin mamma att hon pratat med Kim och att Kim sagt taskiga saker. Flickan vänder ännu en gång en boll och nu är det bara två bollar kvar.
”Vad händer när du vänt alla bollar?” frågar mamman.
”Hemligt.” svarar flickan monotont, tillbaka i det läge som dominerat i sex år.

”Så hon pratade tillslut med Kim?”
”Jag sa ju det.” säger modern, med en gnutta irritation. ”Den näst sista bollen….”

Modern var en aning nyfiken över den svarta bollen och vad flickan skulle göra när hon vänt alla bollar. Skulle hon börja om? Skulle hon bli glad igen? Skulle hon hitta ett nytt intresse? Den blåa bollen vändes en dag och modern frågade varför flickan log.
”Jag fick också smaka.” säger hon och hennes leende försvinner inte som de brukar.
”Vad fick du smaka?” frågar mamman och känner hur dotterns leende smittar av sig lite.
”Kims läppar” säger flickan och går sedan till sitt rum. Deras kortfattade dialog talade om mycket för modern. Hennes dotter hade fått kyssa den person hon tyckte om och hennes dotter var glad.

”Trodde jag…” säger modern och en grå skugga av sorg sjunker över rummet.
”Vadå, trodde du?” frågar kvinnan.
”Det var ju den sista bollen då…”

Modern kommer hem från jobbet och finner huset väldigt tyst. Dottern borde vara hemma så hon går till hennes rum. Hon ser omkring i rummet men ingen flicka där. Sedan ser hon den svarta bollen, något vitt täcker den. Hon kisar med ögonen och kommer fram till att det är en dödskalle. Sedan ser hon legobitar på golvet. Det är konstigt för flickan brukar plocka upp efter sig väldigt noggrant. Hon tar upp bitarna en efter en och märker hur de leder som ett spår. Hon följder spåret av legobitar och kommer till badrummet. Hon öppnar dörren och de tiotal legobitar i hennes händer ramlar ner på golvet. Vattnet spolar och ljusrött vatten forsar över kanterna. I badkaret ligger en flicka var hjärta slutat slå och med djupa sår över hela kroppen Modern ser på hennes livlösa dotter och stänger av vattnet. En sorgsen tystnad skapas men bryts snabbt igen av ett hejdlöst gråtande.

”Där satt jag vid min flicka och grät. Grät och tänkte på hur min prinsessa hade varnat mig men jag inte sett.”
”Det är inte ditt fel.” tröstar kvinnan.
”Jo, för hon frågade en gång, innan hon fyllde tio, varför jag skulle jobba så mycket. Och att jag inte såg henne. Och hennes brev...”
"Hennes brev?"
"Ja, till mig, hennes avsked"

Mamma, jag ville skydda mig från att du skulle glömma mig. Prinsessor glöms inte. / Din rosa prinsessa

Bry er inte om att kommentera mina tempusfel, vet redan om dem men det blir så när jag skriver, min hjärna orkar inte riktigt. D: La ut den på dikta och eftersom jag fick några positiva reaktioner lägger jag ut den här också. Ändrade designen på bloggen lite.

Beautiful Hangover m/m

”Hur länge måste vi vara i Japan egentligen?” säger Jiyong och suckar.
”Jag vet inte. Men japanerna har en bra sak…” säger Yongbae och ler.
”Vad?” frågar Jiyong uttråkat.
”Sake!” säger Yongbae och kollar i sin plånbok. ”Kom, jag bjuder!”

De sätter sig och får en flaska vid bordet.
”Jag fattar inte varför vi måste vara kända i Japan. Duger inte Korea?” säger Jiyong och sveper ett glas.
”Jo, men vi vill väl bli kända över hela världen. Någon dag kanske vi får fans i… Sverige eller något?” säger Yongbae.
”Haha, Sverige, ligger inte det i Afrika eller något?” frågar Jiyong och får en axelryckning som svar.
”Vi tävlar!” säger Jiyong och flinar stort. ”Vi kollar vem som kan dricka mest utan att spy!”
”Du är galen! Men okej…” säger Yongbae och ler tveksamt. Och så börjar tävlingen…
Nästa morgon: ”Jag kan inte fatta att jag inte kommer ihåg något från igår.” säger Jiyong.
”Jag kan inte fatta att vi lyckades ta oss till vårt hotellrum.” säger Yongbae och försöker slå bort huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att jag ligger i samma säng som dig just nu… utan kläder…” säger Jiyong och stönar av huvudvärken.
”Jag kan inte fatta att du ligger och kramar om mig fast jag är lika naken som dig…” säger Yongbae och de båda pojkarna slänger sig till varsin sida om sängen.
”Vad hände igår egentligen?!” skriker de båda i mun på varandra. De börjar båda klä på sig och skänker inte varandra så mycket som en blick. När de båda är fullt påklädda börjar jakten på huvudvärkstabletter. Yongbae hittar dem och går sedan mot Jiyong för att ge honom.
”Här har …” hinner han säga innan han snubblar och faller över Jiyong.
Två läppar som möts, kamerablixtar…
Yongbae skyndar sig upp och hjälper Jiyong upp. ”Jag tror… jag just kom på en sak som hände igår.” säger Yongbae och undviker Jiyongs nyfikna blick.
”Vad?” frågar Jiyong nyfiket. ”Vi… kysstes. Och jag tror inte det var så diskret. Det var många kameror…” säger Yongbae och rodnar. Han hade kysst sin bästa vän. Jiyongs kinder ändrar färg till en rosa nyans.
”Det kan vi väl inte ha gjort?! Säg att det inte är sant!” säger Jiyong desperat, samtidigt som han hade velat vara nykter när och om det hände.
”Jag vet inte. Behöver ju inte ha hänt. Men nu kan vi väl göra något trevligare än att tänka på vad som kanske hände igår? Vi kan gå och shoppa?” säger Yongbae och även han önskar att han varit nykter när det hänt. De går ut på stan och folk vänder blickarna mot dem.
”Jag borde vara van med att folk kollar på oss, men varför känns det som att något är fel?” säger Yongbae.
”Därför” säger Jiyong och pekar på ett tidningsställ där minst hälften av tidningarna har bilder på de två som mycket riktigt kysser varandra.
”Om någon frågar, så var det fanservice. Japanerna älskar ju det” säger Yongbae och försöker hindra sig själv från att slå huvudet i närmaste hårda föremål och framkalla ännu mer huvudvärk. Flera reportrar kommer fram till dem och frågar om kyssen. De båda ler och svarar fanservice till alla. Efter många frågor så orkar de inte längre och går tillbaka mot hotellet. Då ringer Jiyongs mobiltelefon.
”Hyung! Har du läst tidningarna? Säg att det inte är sant. Hyung, hur kunde du?!” hörs en missnöjd Seungri.
”Vi var fulla och har absolut inget minne av det. Men om någon frågar som säg att det var fanservice!” förklarar Jiyong och pratar sedan lite till innan han lägger på.
”V.I. hade en del att säga till om.” suckar han och de åker upp med hissen till den våning deras hotellrum är på. Yongbae låser upp och lägger sig på sängen.
”Det jag inte fattar är varför jag inte kommer ihåg något från kyssen. Det är ju inte direkt så att jag aldrig undrat hur det skulle vara att kyssa dig…” säger han och stödjer sig på sina armbågar så han kan se vad Jiyong gör.
”Jag kommer inte heller ihåg något. Det är ju faktiskt lite synd.” säger han och tar fram en vattenflaska ur kylskåpet. Han går mot fönstret, öppnar flaskan och dricker lite. Yongbaes blick följer honom.
”Ljuset faller ganska fint på dig.” mumlar Yongbae men Jiyong hör det ändå.
”Jag är oemotståndlig i det här ljuset!” skämtar Jiyong
”Nu överdriver du.” säger Yongbae och sätter sig upp. Jiyong går och sätter sig bredvid Yongbae. Efter en stund ställer sig Yongbae upp, räcker en hand åt Jiyong och drar upp honom.
”Jag vill veta om dina läppar är så mjuka som de verkar…” säger Yongbae och låter sina läppar nudda Jiyongs.
”Hyung! Du skyller på att du är full och nu kysser du honom igen?” hör man Seungris röst. ”Hur kunde du…”
”Jag…” säger Jiyong och känner sig väldigt skyldig.
”…gå på det här skämtet?” fortsätter Seungri och börjar skratta. T.O.P och Daesung som kom in i rummet med honom börjar också skratta och Yongbae skrattar nog mest av alla.
”Men… hur kunde allt det här vara ett skämt?” frågar Jiyong chockad.
”Jo, först tog jag med dig ut och söp ner dig. Jag drack inte så mycket faktiskt. Efter ett tag märkte du inte längre att jag inte drack.” säger Yongbae. ”När du sen var nog full så gick vi hem och jag la dig i sängen. Som ett skämt klädde vi av dig och den delen är väldigt taskig men vi behövde dina kläder för att ta bilder av då du och jag kysste varandra. Bom fick ta på sig dina kläder och T.O.P, Seungri och Daesung stod för fotograferandet. Sedan så tog vi bilderna och skickade till olika tidningar och bad dem trycka dem som ett skämt. Inuti tidningen står det faktiskt att det är Park Bom men utanpå står det ju G-dragon och Taeyang. Sen så ringde de tre fotograferna olika vänner som låtsades vara journalister. Sedan så ville vi bara fullborda skämtet med en riktig kyss och du verkade ju inte säga emot riktigt. Haha.Förresten, grattis på födelsedagen.” fortsätter Yongbae och räcker fram ett paket.
”Ni borde gå och dö. Ingen vettig människa spelar ett sånt spratt!” säger Jiyong argt men ler ändå för sig själv. De la ner ganska mycket tid på att skämta med mig. Han skulle inte kunna få en bättre grupp.
”Men vänta… Om Bom är här i Japan… Är hela 2Ne1 det då?” säger Jiyong plötsligt och ler stort.
”Ja, men tänker du dumpa oss för CL så tar vi tillbaka din present.”


Jag skäms helt ärligt över den här. Det är så att skrev en fanfic... Och jag kan knappt läsa fanfics för jag tycker inte om när man använder redan existerande karaktärer. Jag gillar när man startar från ruta 1. Men nu är det så att Jiyon (G-dragon) fyllde år 18/8 och jag tyckte att jag skulle testa för hade en bra idé. En av deras låtar heter Beautiful Hangover. Därför blev det lite kul. Inte för att den passar. Och sedan älskar jag Taeyang (Yongbae)/Bom och G-dragon/CL som par. Borde vara så tycker jag. Uhm... Det här kändes inte som min stil men var år och dar sen jag skrev.