”Du kommer väl inte dö medan jag är borta?” säger hon skämtsamt men med en ton av allvar.
”Jag kommer inte dö medan du är i en billig sjukhus kafeteria” säger jag och ler.
”Lovar du?” säger hon och jag nickar. Hon vänder sig om och går iväg. I samma stund blir det kallt i rummet och hela jag skakar. Det gör ont inom mig. Jag sträcker mig efter mitt skrivblock och min penna och börjar skriva.
Med darriga händer lägger jag undan blocken och allt blir ljust. Det är så ljust att det borde bränna mina ögon men det är vackert på något sätt. Men jag vill inte ha ljuset än. Jag vill inte ha ljuset som ska sluka min själ och lämna dig i tårar. Långt borta hör jag pipande maskiner och stressat folk som i ett desperat försök försöker hindra döden från att ta någon. Men de förstår inte. Det är försent.
-
Jag går mätt från kafeterian och står en stund och väljer mellan hiss och trappor. Tillslut blir det trappor. Fyra våningar upp ligger hon som håller mitt hjärta i ett så hårt grepp att jag ibland får svårt att andas. Hon ligger där och väntar på mig, trots sin sjukdom. Jag går genom en korridor och när jag hör ljudet av människor som försöker rädda ett liv blir jag rädd. Det kan väl inte vara? Jag börjar jogga, sedan springa och när jag fått bekräftat i vilket rum kalabaliken sker stannar jag. Jag bara står där. Står där tills det är försent.
Rummet är tomt. Det finns en tv, två tavlor, en fåtölj med bort, en stol och ett sängbord. Men i mina ögon är det tomt. För du är inte här. Jag låter min blick glida över det tomma rummet och min blick fastnar på något. Ett block och en penna. Jag går fram med skakiga ben och tar upp blocket.
-
Älskade Alissa
Jag vet att jag lovade. Jag lovade att inte dö medan du var borta. Och ändå kom du nog tillbaka när allt kändes försent. Jag hoppas det var så, för då slapp du se mig dö. Bäst vore om du kom tillbaka till ett tomt rum och bara accepterade. Men jag vet att du inte är en person som accepterar livet, och döden, för vad det är.
Kommer du ihåg den gång då vi hade köpt glass en varm sommardag i juni? Du hade en Tip Top och jag hade en päronsplit. Sedan såg du en fågel som låg på marken. Vem som helst hade gått förbi, i tron om att fågeln var död, men inte du. Nä du stannade och plockade upp fågeln och bar hem den samtidigt som du matade den med din glass. I två veckor fick den bo i en skokartong med handdukar och annat mjukt och du var som en mamma. Men den dog, och du vägrade tro det. Du sa att den bara sov. Det tog flera dagar innan du gick med på att ha en begravning och du sa så fina ord. Nu kanske jag flyger med honom, lilla Rimbus, där uppe i himlen. Han hade dött tidigare om du hade lämnat honom liggandes och samma är det med mig. Jag hade dött tidigare utan dig.
Jag fryser ganska mycket nu. När du gick ut genom dörren var det som att du tog med dig solen i ditt blonda hår. För du har alltid gillat solen.
Jag minns när du hade legat och solat och somnat. Du var alldeles röd resten av sommaren och vägrade visa dig ute. Jag kom till dig varje dag med något att göra. Oftast såg vi film och sedan i slutet av sommaren då du knappt längre var röd, så lutade du dig fram och kysste mig. Vi gick från vänner till så mycket mer. Du gav mig kärlek. Och jag gav dig det tillbaka.
Jag är glad att vi skiljs åt under kärlek och inte under hat min kära Alissa.
Vi har bara haft ett enda storbråk. Det var strax efter att vi flyttat ihop. Vi skulle måla väggarna i vårat sovrum. De skulle bli vinröda och vi hade nytt, fint trägolv. Du råkade få en stor droppe färg på golvet och det var som om något knäppte till i mig. Jag blev så irriterad, vi skulle ju ha det perfekt, då kunde vi ju inte ha en färgfläck på golvet. Jag gick ut ur sovrummet och skulle ta mig ett glas mjölk. Jag öppnade kylen och tog ilsket tag i ett mjölkpaket. Det var tomt. Då gick jag tillbaka till sovrummet och kallade dig oansvarig. Det stämmer inte, men det kändes som rätt ord att säga då. Du svarade tillbaka och en ordfejd var igång. Vi var inte glada men du började gråta när jag sa att jag kanske inte borde vara med dig. Jag kramade dig, och det hela var glömt.
Jag hoppas du ser vad jag skriver. Jag har aldrig haft så bra handstil och nu skakar jag också. Egentligen är jag hur rädd som helst. För jag vill inte lämna dig. Det skulle ju bli vi för evigt, med ringar och klänning. Vi skulle ha vita klänningar båda två.
Vi hoppade i sängen av lycka när vi, den första maj tvåtusennio, fick veta att vi fick gifta oss i en kyrka. Enda sedan du hade varit liten hade du velat gifta dig i samma kyrka som dina föräldrar så vi bestämde oss. Men sedan hände det som inte fick hända. Jag blev sjuk, så fruktansvärt sjuk. Du sa att vi kunde gifta oss när du var frisk. Jag blev inte frisk. Det är orättvist. Du förtjänar inte den här sorgen. Det är orättvist, jag vill inte lämna dig. Kommer du ihåg när vi lyssnade på Crash med Sum 41 och grät för att texten var så sorglig? Det blev verklighet älskling. Jag snor orden som Deryck sjunger nu:
Remember just to live,
Ever day like it's your last.
You gotta be strong,
Gotta move on,
It's not how it was supposed to be.
Lev, inte bara för dig, utan för mig. Och hitta någon snygg tjej. Låt dig inte hållas tillbaka. Tänk aldrig att det är för tidigt för någon ny. Känn aldrig att det är fel för att du älskar mig. Du kan älska mig, men ändå gå vidare. Finns det en himmel så ska jag vaka över dig tillsammans med Rimbus. För nu är det dags för avsked. Du kommer alltid vara min Alissa, min sol, min Tip Top med guldhår.
Jag älskar dig.
Din Embla.
P.S. Hoppas det finns päronsplit dit jag ska. D.S.
tjocka texten är här och spökar.
Jag har ...
... blivit sämre på att skriva
...låtit livet hinna ifatt mig
...äntligen lyckats skriva något efter månader av idétorka!
Ja hon dog, så går det om man är med i mina berättelser!
