Det var fem år sedan jag stod här på kanten, det var fem år sedan du fick mig att lova. Men det var bara fem år som det varade. Det var som om det var förutbestämt dessa fem åren av, vad det nu kallas. Lycka? Kärlek? Jag vet inte riktigt.
Vi var vänner, tror jag. Kan man kalla det så? Vi pratade med varandra, skrattade ibland och njöt av varandras sällskap. Jag tror jag gillade dig en smula, just för att du kom i närheten av mig trots att folk oftast valt att stänga ute mig. Du tog mig in i din famn och det gjorde mig glad. Men så en dag försvann min familj, mitt hem och allt. Samma dag hade jag sett dig med den där tjejen som var så populär. Det var då jag ställdes på kanten. Vad hade jag att leva för? Utan familj och utan vänner. Så jag ställde mig på kanten och föreställde mig ett slut. Men när jag tänkte ta ett kliv så sa du mitt namn. Och jag vände mig om. Det var första gången jag såg dig gråta. Det rann tårar över dina kinder och det var pågrund av mig. Du bad mig att aldrig ta livet av mig så länge du visste vem jag var. Jag lovade och du kysste mig. Det var min första kyss du gav mig den dagen. Och du kom senare att ge mig det första av annat också. Vi hade fem år av kärlek.
Det första året så flyttade vi in tillsammans och du visade mig livet. Det andra året sa du de magiska orden jag aldrig hört förut. Det tredje året gav du mig en ring och en dröm. Det fjärde året gav du mig ett löfte av kärlek. Det femte året hände det där som inte fick hända.
Jag var på mitt jobb som du hade fixat åt mig. Chefredaktör på en tidning. Hur du lyckades vet jag inte, men jag tror att jag trivdes. En telefon hade ringt och jag hade svarat som jag alltid gjort. Telefonen hade åkt i golvet när jag hört om hur du varit i en bilolycka. Tårar hade runnit medans jag sprungit till sjukhuset. Jag fick vänta så länge att jag trodde du var död. När jag väl fick träffa dig igen så kollade du på mig länge innan du slutligen sa: ”vem är du?” Tårarna hade börjat rinna igen.
”Jag är din fru, din kärlek, ditt liv, jag är din älskade och det har jag varit i fem år!” skriker jag åt dig. Du bara ser på mig och en doktor och två män kommer in och för bort mig från dig. Doktorn berättar om din minnesförlust som gör att du aldrig kommer komma ihåg just dessa fem år. Fem år var det menat, inget längre.
Det var fem år sedan jag stod här på kanten, det var fem år sedan du fick mig att lova. Men det var bara fem år som det varade. Det var som om det var förutbestämt dessa fem åren av, vad det nu kallas. Lycka? Kärlek? Jag vet inte riktigt. Nu vill jag inte tänka mer, inte leva mer. Nu tar jag ett sista kliv och lämnar dessa fem år efter mig. Det var redan bestämt...
We've got five years, stuck on my eyes
Five years, what a surprise
We've got five years, my brain hurts a lot
Five years, that's all we've got
hej jag börjar tvivla på mig själv men jag gillar att skriva, så jag försöker fortsätta... Den här är, enligt mig, väldigt dålig men jag lägger ut den ändå... nu ska jag sätta mig och skriva mer... denna skrev jag för några dagar sedan.
Förresten, de sista meningarna på engelska är från en David Bowie låt. Five Years heter den...
