Regnbågen efter regnet ~oneshot~ tjej/tjej

”Jag hatar dig! Hur kunde du?” skriker hon och drämmer till vasen med en hår smäll. Vasen åker i golvet och det färgade glaset går i tusen bitar. Hennes ögon är tårfyllda och hela hon skakar.
”Jag vet inte Sara, okej? Jag vet inte! Det var dumt men jag kan inte få det ogjort!” skriker jag förtvivlat tillbaka men hon bara skakar på huvudet och slår på väggen så en tavla åker i golvet. Glaset som är framför bilden krossas och även jag gråter. Vad fan hade jag gjort mot min älskade Sara?
”Jag trodde på dig, jag gav mig själv till dig! Jag lät dig övertala mig att säga till mina föräldrar! De hatar mig nu. De hatar sin homosexuelle dotter.” skriker hon samtidigt som hon faller ner med bara knän i glassplittret. ”Jag litade på dig…” viskar hon och gräver med händerna i glassplittret. Hennes knän och händer blir blodiga men jag vågar inte gå fram till henne. Hon snyftar till och ser sen på mig med sårade ögon. Hennes blick tränger in i mig och jag ångrar ännu mer vad jag gjorde.
”Snälla försvinn ur mitt liv, jag orkar inte med lögnerna längre. Jag orkar inte med dig och dina jävla lögner.” säger hon med ostadig röst. Jag vänder mig om och går mot dörren. Jag kliver ut och springer bort. Varför ska jag leva utan Sara?

Jag har inte berättat för någon varför jag försökte ta mitt liv. Jag har inte berättat något. I snart ett år har jag inte sagt ett enda ord till någon. Varför ska jag behöva fler som säger att jag gjorde fel mot Sara. Varför skulle jag gå och kyssa den där killen, varför skulle jag gå och ha sex med honom och varför skulle jag bli gravid också? Och sen efter det, gjort abort även fast jag visste att Saras högsta önskan var att ha ett barn att uppfostra. Jag hade berättat det den kvällen. Hade börjat med att jag sagt att jag kysst en kille, hennes humör hade blivit dystrare. Sen hade jag fortsatt, sagt att vi hade sex. Hon hade nickat men man hade sett hur hennes hjärta gick i bitar. Det som gjorde mest ont var nästan när jag sa att jag blivit gravid och hon sett på mig med nästan lysande ögon. Hon hade berättat hur hon ville ha ett barn att uppfostra. Men att hon ville att någon av oss skulle föda det. Hon ville inte adoptera. Sen när jag sagt att jag gjort abort redan var det som om någon livsglädje försvann ur hennes ögon. Efter det bröt det ut. Hon skrek hur jag hade mördat ett barn. Hur jag hade varit otrogen. Jag hade hållit mig undan från henne tills jag gjort aborten och hade skyllt på att jag var sjuk.
Regnet öser ner och luften är kall men ändå går jag där med bara en tunn, långärmad tröja och små jeansshorts. Mitt korta hår ligger slickat på mitt huvud. Jag sätter mig på en parkbänk och låter tårarna rinna. Ingen är ute i det här vädret och ingen skulle ändå se att jag gråter så som regnet öser. Jag lägger mig ner på bänken och känner hur stel kroppen är. Jag blundar och ligger där tills regnet bara småduggar. Steg av en människa. Jag öppnar ögonen och möts av det blonda långa håret, det bleka ansiktet och de ljusbruna ögonen. Sara…
”Herregud, Ellionor?” säger hon och drar upp mig. Jag orkar inte bry mig att hon försöker att hjälpa mig, snart kommer hon komma ihåg vad jag gjorde mot henne och fly från mig. Hon sätter sig bredvid mig på bänken och lägger armen om mig.
”Du måste ju frysa ihjäl, kom med mig.” säger hon och utan minsta motstånd ställer jag mig upp när hon drar i mig. Vi beger oss till hennes lägenhet.
”Här, du kan låna duschen” säger hon och kastar mig ett stort, rosa badlakan. Jag nickar och går mot badrummet. Vattnet värmer upp min kropp och väcker även mina känslor till liv. Jag gråter tyst medan vattnet fortsätter värma mig. När tårarna är slut stänger jag av vattnet och knyter badlakanet runt mig. Jag kliver ut ur badrummet och hör hur Sara är i köket och gör te. Jag går in i vardagsrummet och glor storögt på tavlorna. Det var bilder på mig och Sara. Bilderna från den tiden då vi fortfarande var tillsammans.

Pictures of you, pictures of me
Hung upon your wall for the world to see
Pictures of you, pictures of me
Remind us all of what we used to be

Jag gick in i köket och Sara ställde fram en kopp till oss var. Hennes blick sökte min men jag undvek kontakten. Efter ett tag tittade jag upp på henne och såg att hennes blick var riktad mot mina armar. Efter ett misslyckat försök att begå självmord hade jag börjat skada mig själv.
”Varför?” viskar hon och en tår rinner ner för hennes kind. Och för första gången på ett år yttrar jag några ord.
”För att jag älskar dig.” säger jag. Jag blir själv förvånad av att höra min röst. Hennes blick möter min och ingen ilska visas. Det finns bara sorg.
”Jag… Jag är inte arg längre. Jag har inte varit arg på längre… Bara så ledsen att jag bad dig gå. Jag älskar dig fortfarande. Riktig kärlek dör aldrig.” viskar hon, som om jag kommer gå sönder om hennes röst skulle bli högre. Jag tvekar lite men berättar sen.
”Den natten, försökte jag ta mitt liv. Jag misslyckades som du kanske ser. Jag tålde inte tanken på att ha sårat dig. Jag började leva i tystnad, jag har inte sagt ett ord på ett år. Jag började skära mig, käka massa piller och skit. Utan dig är jag inget.” jag gjorde en paus och fortsatte sen. ”Kan du förlåta mig? För vad jag gjorde mot dig?” Hon nickar.
”Kan du förlåta mig? För hur jag reagerade, för att jag fick dig att må såhär. Jag vill inget hellre än att du ska vara lycklig.” Jag nickar.
”Jag är lycklig då jag är med dig.” svarar jag henne och hennes underbara leende träder fram. Som regnbågen efter regnet.


Jag gillar låten pictures of you och fick inspirationen från den... eller från då några rader från låten och därför är just de raderna med
uhm... jag tycker den var väldigt dålig men hör gärna era åsikter också